Tjolahopp!
Vad det beror på har jag ingen aning om men kanske det är för att livet börjar ta fart igen efter att ha varit rätt intetsägande en längre stund. Sedan Hedvig började på förskolan så har jag kämpat med allt. Mest mig själv och aktiviterterna börjar så sakteliga ta fart och jag får försöka hänga med. Känns märkligt att efter så otroligt lång tid då jag varit helt ur funktion heklt plötsligt bli en (hyfsat) fungerande del av världen. Men det är läskigt. Något annat som är läskigt är väl att dela med sig av känslorna men det bjuder jag på. Finns säkert en hög med folk där ute som känner igen sig.
Hur som helst. Kroppen börjar må bättre även den. Jag tränar flera gånger i veckan och jag blir stärkt av det på alla plan. Att rehabilitera allt som förfallit är inte lätt men det ska gå.
Så. De kommande inläggen kommer förhopnningsvis bli mer givande både för mig och dig. Kanske. Har så förbannat mycket tankar som snurrar. Mycket glädje och en del ilska. Behöver ett forum där jag kan vräka ur mig lite av det och här har jag det ju. Så. Nu ska jag dricka min kaffe och hitta ett plagg eller två att klä mig i och bege mig ut i världen.
Kropp och knopp. Hud och skrud.
Axlar. armar, rygg, mage och ben.
Den här träningsvärken är inte nådig. Varannan dag tränar jag och ibland hinner det ifatt mig.
Ibland är det nästan inte värt det. Men när jag mäter varannan vecka så ser jag resultatet av det.
Vågen har jag slutat med även om jag då och då ställer mig på den för skojs skull men jag låter det inte påverka mig i den mån det har gjort förut. Jag har inte satt upp några mål förutom att bli stark. Och det blir jag.
Kroppen kommer kunna bli starkare än vad den har varit, och nu är jag bra mycket starkare än innan graviditeten. Foglossningen har läkt mer och mer. Men jag kommer aldrig se ut som jag gjorde innan. Försöker att inte tänka så mycket över det men jag gör det verje gång jag ser mig själv i spegeln eller ska byta om. Resultatet av en enormt stor mage har blivit fruktansvärt mycket bristningar och en rejäl volang. Eller Fleur de lis som det så fint kallas. Jag kommer aldrig kunna träna bort det. Och jag får höra från höger och vänster att det är resultatet av något av det största och vackraste någonsin. Men alltså... Nej. Den går jag inte på alls. Hedvig är resultatet av det, inte den där förbannade volangen som orsakades av graviditeten från helvetet.Var det värt det? Absolut! Men jag kommer vara helt ärlig, både mot mig sälv och andra: jag sörjer min kropp. Det är inte en värdslig sak även om många påstår det. Och oavsett hur mycket bättre saker och ting i mitt liv är nu så gör det ont att inte trivas i sin kropp. Inte för någon annans skull, utan helt och hållet för min egen. Vikten är inte väsentligt, jag gick upp 23 kilo på nio månader men det är inte det som är jobbigt, det är inte det som får mig att känna så här. Det är väl bara det faktum att kroppen gick sönder så oerhört mycket på så kort tid. Och varje dag blir jag påmind om det, även om jag är starkare än jag varit förr. Jag saknar känslan av att trivas i kroppen. Men jag kommer nog snart inse att det bara är att gilla läget.
Men det är bra fint hörrni. Och jag kände mig fin och vacker oavsett hur tungt det var. Och den har jobbat hårt, kroppen. Den har gjort ett fantastiskt jobb och här går jag och är besviken på dess förmågan att läka... Men det handlar nog inte om det. Det handlar om att jag i 25 år hade kämpat med att acceptera det jag hade, hur jag såg ut. Att efter så oerhört många hårda ord och stränga ideal lyckas vara nöjd och stolt. Och jag blev det! Men här sitter jag igen. Så jävla dumt.
Som en måndag fast ändå inte.
Ja jisses. Nu får vi hoppas att det uppskattas. Jag kommer dock varken tillaga eller äta det.
Jag handlade så förbannat effektivt att jag blev svettig. Har alltid avskytt att handla men att få mycket mat för lite pengar är en utmaning som jag gärna tar mig an även om det innebär att man får handla lite på massa olika butiker. Får se det som träning.
Mitt möte idag jag riktigt bra. Nu gäller det bara att hålla tummarna för att det blir som jag vill angående praktik. Hade ju varit ett plus att faktiskt få göra något som man uppskattar och framför allt när jag redan gått miste om att göra det jag allra helst ville. Jag får helt enkelt göra det bästa av situationen och vara positiv. Meeeen va?! Fy fan för att vara positiv, man blir ju ändå besviken. Men kanske inte den här gången i alla fall?
Innan jag går och äter lunch så ska jag bara nämna att det är en jävla utmaning att skriva. Vill stava gärna med gj och meningsuppbyggnaderna känns helt värdelösa. Har liksom glömt bort hur man gör. Övning ger färdighet i guess. Väldans tur att jag inte skriver något viktigt.
Tjolahopp!
Suget efter att skriva återkommer sakta men säkert.Vad det beror på har jag ingen aning om men kanske det är för att livet börjar ta fart igen efter att ha varit rätt intetsägande en längre stund. Sedan Hedvig började på förskolan så har jag kämpat med allt. Mest mig själv och aktiviterterna börjar så sakteliga ta fart och jag får försöka hänga med. Känns märkligt att efter så otroligt lång tid då jag varit helt ur funktion heklt plötsligt bli en (hyfsat) fungerande del av världen. Men det är läskigt. Något annat som är läskigt är väl att dela med sig av känslorna men det bjuder jag på. Finns säkert en hög med folk där ute som känner igen sig.
Hur som helst. Kroppen börjar må bättre även den. Jag tränar flera gånger i veckan och jag blir stärkt av det på alla plan. Att rehabilitera allt som förfallit är inte lätt men det ska gå.
Så. De kommande inläggen kommer förhopnningsvis bli mer givande både för mig och dig. Kanske. Har så förbannat mycket tankar som snurrar. Mycket glädje och en del ilska. Behöver ett forum där jag kan vräka ur mig lite av det och här har jag det ju. Så. Nu ska jag dricka min kaffe och hitta ett plagg eller två att klä mig i och bege mig ut i världen.