Depressionens återkomst

Ångesten kan jag leva med.
Den besöker så pass ofta att jag kan hantera det, och det gör jag på så vis att jag ligger under mina
ångestfiltar och träder in i en bubbla som växer mer och mer för varje tung suck.
Men i det sista är det något annat som legat som en dimma i mina vrår.
Jag har inte orkat. Jag har inte velat.
Vanligtvis är det så att jag vill för mycket. Jag kastar mig ut och gör saker som i efterhand visar sig
vara alltför mycket för att jag ska kunna hantera det och då har jag omfamnat ångesten eftersom den är något jag lärt känna. Men nu har det varit som att en slöja legat över hela min kropp och hindrat mig från att se, höra och känna. Jag har låtit den vara där eftersom jag lärt mig att om man själv försöker rycka loss den
här förbannade slöjan så sätter den sig liksom fast i kugghjulen. Att slappna av och tillåta sig att befinna sig
under den resulterar i att den allt eftersom faller av bit för bit.

Jag har även fått hjälp måste jag få meddela.
Jag har försökt ta mig ut för att träffa ett par vänner och deras underbara energier har liksom smittat av sig
och fastnat. Sen har jag också fått lov att må dåligt. Den där underbara mannen har inte stressat mig och han
har tagit hand om mig och låtit mig vara när jag behövt det och han har klappat på mig när jag har klarat det.

Jag har aldrig fått lov att ha det så här. Jag har aldrig tillåtit mig själv heller för den delen och nu vill jag bara gråta av tacksamhet, inte av ångest eller tunga tankar.

Äventyrslust vs. trygghet

Jag är väldigt ofta fruktansvärt orättvis och inte så snäll alls. Faktiskt.

Jag, som så många andra utgår från mig själv i de flesta fall och när det gäller människors äventyrslust och jakten på sitt livs själsresa så har jag varit väldigt hård. Jag har inte förstått varför man är så innerligt bestämd om att man behöver ge sig av, helst så långt bort som möjligt för att finna sig själv. (Eller vad det nu är man söker.) Jag tänker då "Du är HÄR, varför måste du BORT för att komma till insikt med dig själv när du har allt som jag kan tänka mig krävs rätt utanför dörren."

Jag har gett detta mycket tid och jag har tänkt stenhårt på det hela och jag har kommit fram till att jag ska sluta döma. Alla har sina tillvägagångssätt och jag ska väl egentligen bara hålla käften och låta fölk göra vad fan dom vill.

Efter att ha grubblat på detta så ska jag också försöka lära mig att sluta vara så hård mot mig själv. Jag har skakat på huvudet och skrattat åt mig själv bakom min egen rygg när jag lyssnar på folks enorma drömmar om främmande land. Jag förstår det inte. Jag sitter ju då utan behovet av att ge mig iväg. Jag är som tryggast i mitt hem med mina saker, med tillgång till allt jag behöver med den människor jag vill omges av. Jag blir besviken på mig själv. Och jag anser mig själv vara så oerhört feg.

Tro mig.

Jag önskar att jag var en person med äventyrslust och mod.

Men jag är nog inte tillräckligt trygg i mig själv för att kunna kasta mig ut i en okänd värld.

Jag kollar hellre på Discovery med min skål popcorn i min varma trygga säng. Jag väljer mina drömmar om ett svenssonliv i en röd stuga i skogen med en häst, lite höns, ett par får, ett gäng ungar och mitt livs kärlek. Det är DÅ jag hittar mig själv. Och fram tills dess så får ni gärna dela med er av era stora drömmar om att resa och se allt och lite till utanför landets gränser. Jag ska då sitta tyst och lyssna på allt ni har att berätta. Jag har slutat fnissa åt era själsresor för jag inser ju nu att vi har stora drömmar allihop, det är bara så att de skiljer sig och tillvägagångssätten att uppnå dem är väldigt olika.

PUSS!

Everyday Superwoman

Dagens nyheter talar om att bristen på sjuksköterskor resulterar i att cancersjuka barn får resa till andra
sjukhus för att få behandling, i värsta fall har de även blivit hemskickade.
Jag måste få säga att det är saker som dessa som får mig att vilja bita i det sura äpplet och ta tag i det där
med studier. Sköterskorna vill ha högre löner och det är förståeligt, men just nu struntar jag i lönen (lätt för
mig att säga). Om jag kan göra skillnad och vara en liten lösning på problem som dessa så är jag villig att
göra nästan vad som helst. I detta fall ta tag i något jag skjutit upp i ren rädsla.

Måste i samma veva få nämna att jag inatt fick äran att ha Superwoman i min närvaro. Jag minns inte hur
drömmen utspelade sig men jag har ett minne av mina tankar. "Där är hon ju, Superwoman". Det bästa av
allt var att inga specifika hjältedåd uträttades, hon var bara där. Den tryggheten det ingav omslöt mig när jag
vaknade och jag insåg nu vad det har att säga om mina tankegångar och inre önskningar.
Utifrån det har jag nu på morgonkvisten bestämt mig för att jag från och med idag ska bli min alldeles egna
Superwoman. Jag tänker inte gå och skaffa mig superkrafter så som Super Social Skills eller The Power to
Never be Anxious. Men fram till jag bestämmer mig för att börja studera och bli en sån där underbar ängel
utan vingar ska jag se till att berömma mig själv. Vill tro att det då blir lättare för mig att ta tag i saker som studier.

Jag bestämmer mig idag för att inte vara en
superkvinna för andras skull, utan för min
egen. Om det så "endast" gäller att överleva
dagen.

Uppenbarelsen

Jag kände mig inte färdig med dagen.

Jag hade egentligen inte mycket mer att hämta från den men vädret var fint så jag bestämde mig för att gå ut.

Istället för att snöra på mig joggingskorna så tog jag på mig mina mjukaste mjukiskläder och mina skönaste

skor. Så vandrade jag ut på gatorna.

Jag tog en runda som jag brukar ta. Inget nytt med den, samma bilar parkerade på sina platser, samma fnitter

från de ångande, berusade balkongerna och samma rosor som tacksamt sträckte sig mot skymningsljuset.

Plötsligt insåg jag att något hände.

Jag blev betagen av min egen förmåga att insupa omgivningen.

Jag stannade upp för att betrakta bladen på blommorna i de små stadsträdgårdarna. Hur dess färger gick

från vitt till rosa och rött. Hur barkbädden de växte ur luktade bittert och hur fåglarna letade sin kvällsmat

under kvistar och grenar.

Gatorna var nästan tomma men de människorna som skred fram var så oerhört färgglada.

De strålade något oerhört och när jag vandrade förbi dem så höll jag inte andan och vände bort blicken, jag

såg på dem och kanske, kanske tänkte de samma som jag.

____________________________________

Alla har inte tid att njuta så som vi och jag fördömer ingen men just ikväll så var det inte det nyklippta gräset

som fick mig att tappa andan, det var allt runtikring.

Jag gjorde en totalvändning. 

Jag vet inte hur eller varför, men jag måste undermedvetet ha bestämt mig för att det är så här det ska vara.

Utan undantag.

Känslan som uppfyllde mig ikväll är en känsla jag vanligtvis uppnår när jag är hemma i mitt Jämtland.
De lummiga trädgårdarna och doften av nyslaget hö gör det inte svårt att älska allt.
Jag är innerligt tacksam att jag kom till den den här punkten idag.
Kanske kan jag se till att hålla fast vid det den här gången.

Återfallet

Vissa dagar kan vara som en pånyttfödelse. Jag menar inte en sån där vacker, religiös upplevelse där fåglarna kvittrar och du svävar fram. Jag menar mer där du gräver djupt inom dig och finner nya sidor, eller sidor du glömt bort var där. Du kanske inte menar att böka runt så där. För nog är du medveten om att det inte alltid behöver sluta gott och det kan resultera i att du tillslut sitter där rådvill och besviken.

Du har hittat det...

Jag har nämnt den förut. Den där känslan då hela magen knyter sig och halsen snörper sig.
Hjärtat slår ett extra hårt slag som får hela kroppen att skälva.

- Är jag där igen?

Har jag lyckats rota fram något som skulle ha lämnats ifred?

Det är inget du styr över men när du väl funnit något du begravt och trott att du lyckats göra dig av med så gör du dig själv en otjänst genom att försätta dig i den situationen där du än en gång identifierar dig med det. Kanske är det så att det är en del av dig. Kanske är det så att trots att dina krämpor har dragit dig ned, så är de en trygghet. De är något du kan.

Vad det än må vara; social ångest, ätstörningar, depressioner, tvångstankar (listan kan bli lång) och trots att du vet vad som är rätt och fel, vad som gynnar och missgynnar, så är allt du någonsin gått igenom en del av dig. Allt har satt sina spår och om du vid ett eller annat tillfälle sätter dig ner och av misstag råkar gräva i det förflutna så är det alltid där. Egentligen krävs inte ens det, du behöver nog inte ens börja gräva. Det kan räcka gott med ett föremål eller en doft som påminner om det där. Det förflutna.  Precis som jag en gång läste någonstans "vi är inte annat än summan av våra erfarenheter." Då är det givet att det som ömmar inte går att begrava för alltid. Du kan inte göra dig av med det och glömma det.
Men du kan gå vidare. Du kan göra allt för att lyckas försäkra dig om att det var då och inte nu och vad som än händer så har det gjort dig till den du är idag. Kanske har det gjort dig till en bättre och klokare människa. (Antagligen så har det ju gjort det!)

JAG måste lära mig att inte bli rädd.

Det är inte farligt att sätta andan i halsen och låta minnen som skakar om passera revy.
Det är bara en påminnelse om det man gått igenom. Och kanske är det en varning.
Hamna inte där igen.

"Jobba dig framåt och försätt dig inte i de situationer som utlöser de värsta scenarion.
Identifiera dig med dina framgångar och inte med dina nedgångar."

Angående det onda

Visst är det så att man ska vara ärlig? Man ska vara ärlig gentemot de människor man önskar ha i sin närhet.
Oärlighet väcker en osäkerhet hos båda parter och det är inget man egentligen vill. Så jag skall nu vara ärlig
gällande min ångest. Min otroliga ångest i förhållande till människor.

Stora som små.

Kända som okända.

Jag ska dela med mig till mina nära men även till de som har lust att försöka förstå.

Jag kan tycka att ordet ångest har tappat sin mening och betydelse. Det har använts så flitigt av de flesta och

det har blivit ett tillstånd många befinner sig i otroligt ofta. 
Jag kan förstå det och jag kan acceptera andra människor bruk av uttrycket. Men då tror jag att det är
viktigt att förstå att det finns olika grader av det.

Sök på synonymer för ångest och du får upp:

Ångest rädsla, vånda, oro, fruktan, olust, nöd, själanöd, bävan, skräck, kval, mara

Själanöd är min favorit.

Det obehag som uppstår när jag befinner mig i andra människors närhet är något som är svårt att beskriva.

Det kan vara rent fysiskt. Att jag får ont i kroppen av att omringas av andra.

Att jag mår illa av att tänka på att omringas av andra.

Eller att jag rätt och slätt stänger av. Svimmar.

Det har jag fått lära mig är en överlevnadsinstinkt.

Panikångest.

Mitt lilla huvud anser alltså att det är en livsfara för mig att gå utanför dörren och möta andra människor.

Herregud. Vart kommer den ifrån liksom?

Egentligen är det inte kroppens reaktioner som är det värsta.

Det absolut värsta är det faktum att jag älskar människor.

Jag avgudar deras intellekt och de som är goda individer som på ett eller annat sätt berör mig vill jag

ta med mig hem och behålla. Att få det där utbytet av andra är egentligen det bästa jag vet.

Så vad är det som händer inom mig egentligen?

Vad är det som är så farligt att jag oftast väljer att stanna hemma trots att jag inte vill annat än bege mig ut?

Jag har efter många om och men insett att en stor del av det hela har att göra med min syn på mig själv.

I många situationer ställer jag på tok för höga krav på mig själv och jag vill prestera utefter det jag tror

förväntas av mig. Det här kan gälla simpla situationer, vardagssituationer. Ett kort samtal med en annan

människa. Men jag ser mig själv utifrån och det jag ser är inte det jag vill ska synas, så jag måste arbeta

hårdare för att uppnå mina löjliga krav som egentligen inte är väsentliga för fem öre. Tänk er då hur en

arbetsdag kan påverka min sinnesstämning. Men efter en lång strävan efter att må bättre så har det faktum
att jag vill vägt över allt det där negativa.

Det jag dessutom har fått lära mig är att min hjärna har gått och skaffat sig ett invant destruktivt beteende.

De automatiska tankarna…

De kommer utan att bry sig om vad jag anser om det.

De kan dra åt helvete.

De föddes antagligen i en eller flera situationer för länge sedan som var mindre goda upplevelser
och så har de satt sig fast. Att styra över dem är en konst och det är den kognitiva terapin som har
gett mig möjlighet att få något så när kontroll, men ibland vill de mer än mig och vid de få tillfällena
blir jag livrädd. ”Ska jag hamna där igen?”

Det var alltså en period i mitt liv då jag styrdes av de där tankarna.
Jag lät dem vinna över mig hela tiden var dag och att ens gå till jobbet fanns inte i min värld. Jag stängde in
mig i min bubbla och ville stanna där. Jag visste att det inte skulle fungera i längden. Hade jag ständigt gett
vika för de där känslorna och tankarna så skulle jag vissna, förtvina och till sist försvinna.

Det fanns bara ett alternativ och det var att ta tag i det, vilket jag gjorde.

Det är ofta jag får tvinga mig själv ut i vardagen.

Jag möter den däremot med ett leende på läpparna och mitt konstgrepp för att få det att fungera är att spela

den version av mig själv som jag önskar att vara. Hon den där Stina som jag vet finns där inne och som jag

faktiskt en gång varit. Jag plockar fram mina finaste blankaste sidor och spelar på det.

Vad som sker inom mig är en annan femma. Kaoset är så påtagligt att jag blir mentalt utsliten.
Men det är värt det, det fungerar. Jag lär av mig själv och ser att jag kan.

Jag förändrar det där beteendet som inte är hållbart och det gäller bara att hålla fast vid det och försöka
förstå att ångesten inte är en del av mig. Att det inte är något jag kan acceptera och leva med utan att det är
något som jag kan arbeta med och bli av med.

Jag har så oerhört många människor att tacka för att jag är där jag är idag.

Att jag kommit så pass långt att jag faktiskt kan sätta ett par ord på det som varit.

Det går inte att beskriva hur mycket jag uppskattar allt stöd jag fått.

Tack.

Fröken Haags återkomst

Jag vet nu varför jag började att fotografera så mycket i tonåren.
Jag tappade konsten att sätta ord på känslor och upplevelser, de där korta ögonblicken tagna direkt ur livet.
Något jag gjort sedan jag lärde mig att skriva.
Det var lättare att plocka fram kameran än att sätta sig ner och finna de rätta orden.

Nu har jag gått utan både text och bild allt för länge.
Jag har varit känslomässigt förstoppad vilket resulterade i en dekadans utan dess like.
Men nu kommer det tillbaks.
Nu när jag kryper upp i sängen med en överfull kopp kaffe.
Den där koppen som gör kaffet extra gott.
Den där fina koppen som var en present till mig själv för exakt ett år sedan.
En vårpresent till mig och Mimmi.

Jag bäddar ner mig bland täcken och kuddar för att njuta av morgontimmarna innan dagen kickar igång.
Nu vill jag kunna berätta för hela världen om den där känslan jag får.
Fjärilarna i magen som livet ger mig, och så det där skrattet som ligger och väntar på rätt tillfälle.

Söndagstanken

                                                                             Allt runt i kring mig handlar om människors olika
åsikter och uppfattning av omvärlden. Jag blir upprörd över hur mycket man låter sig påverkas av andra.
Jag vill bygga upp mitt liv kring mitt, bara mitt.
När jag ser hur andra och även jag själv influeras av det som faktiskt inte kommer från oss själva så undrar
jag hur vi egentligen fungerar.
Vi unga själar kämpar med ett omdöme som kanske inte är det bästa och visst kan det bero på just vår
ringa ålder.
Men där dyker ännu en viktig fråga upp. Är inte ålder bara en siffra?

                                                  Oavsett hur länge man har kämpat med sitt och oavsett hur länge man har
försökt att uppnå sina mål så fungerar det inte att flyga med lånade vingar för all framtid. Det är i slutändan
oerhört essentiellt att ha fått skapa sitt alldeles egna.
Men har det blivit alltför influerat av andras bild av en, och den fantasibild man skapat av hur saker och ting
skall vara på grund av det så resulterar det i en livslång skuld. En vacker dag måste de lånade vingarna
återlämnas till sin rättmätiga ägare.

Angående det där jätteviktiga.

Varje dag ser jag på nyhetsmorgon.

Det är nog det bästa och enklaste sättet att hålla sig uppdaterad
om vad som pågår i vårat avlånga land. Idag tog nyheterna upp
bland annat blocketannonser och problemen som kan uppstå i
samband med dem.

För ungefär en vecka sedan la jag upp en annons där jag söker
boende. De problem som togs upp på nyheterna idag har även jag fått uppleva.
Inte riktigt så pass grova som kvinnan ifråga var med om, men något i den
stilen. Jag har alltså fått en hel del suspekta svar på min annons. Jag tycker att det
är så förbannat tråkigt och jag blir på riktigt orolig över människors beteende.
Man har ju inte så många möjligheter när man söker boende. Marknaden är, och
framför allt här i Stockholm en galen djungel och när man hittat ett praktiskt
tillvägagångssätt att göra sig hörd i denna förbannade bostadsdjungeln så ska
man behöva bli utsatt för något som är så oacceptabelt.

Folk säger att man minsann får vara beredd på både det ena och det andra när
man väljer att annonsera på nätet. Man får helt enkelt ta de där obskyra svaren
med en nypa salt.

NEJ.
Hur kan man någonsin mena att det är okej att trakassera och plåga andra
människor på det viset? Det är precis det ni säger att det är genom att påstå att
man får svälja skiten, och det utan motstånd. Så ska det inte vara oavsett vad!

Jag har även nyligen fått obscena förfrågningar på Facebook. Så det jag vill göra
nu är att påminna alla om vikten av att vara så anonym som möjligt ännu vilken
webbplats det gäller. Om inte för rädslan för att bli utsatt för det jag nu tagit upp,
så i alla fall för att inte riskera det andra problemet nyheterna tagit upp i det
sista, identitetsbedrägeri.

Håll hårt i er själva, och även de yngre flickorna och pojkarna i er närhet.
Vad som helst kan hända vart som helst oavsett hur fel man tycker att det är.
Och tänk er själva vad era barn eller syskon kan bli utsatta för utan er vetskap.
Världen är en otäck plats men vi kan väl tillsammans försöka ändra på det?
Upplever ni något ni tycker är obehagligt så måste ni anmäla det på en gång. Det
spelar ingen roll vad andra säger, det är din åsikt som är den viktiga.
Tycker du att något är fel eller att någon har gått för långt så är det också så det är.

Den mentala fåfängan.

Ytliga ting kan gå så otroligt djupt.

Det kan ta så hårt när det utåt sett ser ut att sakna betydelse.

När banala ting bär på ett mysterium som verkar vara osynliga för omvärlden

men som uppenbarar sig för mig, det är då de blir gedigna och värdefulla.

Det är utsökta detaljer som gör mitt liv så pass intensivt och vitalt som det faktiskt är.

Jag bär på hemligheter som jag endast delar med moderjord och om inte det får mig att

känna mig speciell och lyckligt lottad så vet jag inte vad som kan göra det.

______________________

Intensiteten är grundläggande för mig. Det balanserar mig och gör det lättare för mig

att hantera saker och ting som vanligtvis skulle kunna dra ner mig.

(Det räcker med att läsa tidningen).

Om man förstår vad jag menar så har man fått erfara det.

Är man oklar över mina ords betydelse så har man inte gjort det (än).

Men jag anser att det är otroligt viktigt att var och en tolkar livet och omvärlden

på sitt sätt och utifrån sig själv, men i det här fallet så handlar det om att se saker ingen annan ser.

Det där guldglimmande som jag så ofta pratar om.

När man ser det i detaljer man omringas av så klarar man förhoppningsvis att

lägga sådan vikt och glädje i det att det får sinnesstämningen så pass balanserad

att man kan erkänna sig själv som en lycklig individ.

Än en gång det där med ärlighet.

Jag har slutat att smyga omkring.
Att gå på tå är något jag inte längre skall göra.
Jag har insett att det missgynnar mer än något och när jag egentligen inte vill annat
än att saker och ting skall bli bra i slutändan.; varför ta en omväg?

Jag har en vän som berättade att hans mål denna vecka är att på ett eller annat sätt bli omnämnd i
denna allmänt okända och rätt tråkiga blogg. (Skämt åsido). Jag skall nu ge honom en plats här och
anledningen till det är att han helt utan min vetskap eller avsikt lyckades bli mitt försöksobjekt
gällande något som inom en snar framtid skall visa sig antingen bära eller brista. 

Där har vi det alltså.
Att inte gå på tå, eller i det här fallet inte vara tyst och på så vis riskera att säga en sak för mycket.
Han blev tillsammans med en annan vän utsatt för min brutala ärlighet. Och eftersom jag har hört
från dom båda efter att det hela inträffade så kan det kanske, mer eller mindre, vara något att fortsätta
med.

Jag tänker inte längre sitta och hålla på mina åsikter och tankar.
Jag vill skrika ut, högt och tydligt att den här förbannade världen är en böld i min röv men att jag
struntar i det och är lycklig ändå.

Jag tänker inte längre svälja min egen tunga i ren desperation och rädsla för missförstånd.
Skulle jag på grund av detta dra på mig en hög med ovänner så kan jag värdera att lägga upp saker
och ting på ett annat sätt.
Men.
Jag tänker inte äta din mat om jag tycker att den smakar illa.
Jag tänker inte vara din vän om du inte är en person som faller mig i smaken och
jag tänker inte heller nöja mig med sådant som jag faktiskt inte är nöjd med.

Varför skapa problem med en lögn när ärlighet kan vara nyckeln till något värdefullt?

Ett par om en

Att jag ogillar att vara ensam är ett välkänt faktum.
Men när jag har hört det sägas att det är ett desperat beteende så har jag blivit uppriven och
inte varit enig för fem öre.

Jag vill nu förklara hur människan fungerar.
Vi föds omringad av en flock (familjen) och uppfostras av de med mer erfarenhet och vi samarbetar
var dag för att få en väl fungerande omgivning.
Förr klarade man sig inte ensam, var man utstött så var man förlorad.
Det som händer idag är att vi slits från vår flock alltför tidigt (förskola, skola) men kämpar då hårt
för att bli en del av en annan grupp eller skapar en ny för att slippa ensamheten fram till man kan
skaffa sig en trygg och stadig grund att stå på.
Det vill säga att finna en partner och föröka sig.

Det säger allt. Människan är ett flockdjur. 
Vi vill vara en del av en grupp och det råkar vara som så att det ligger i våra gener.
Vi går till och med så pass långt att vi skaffar djur i bur.
Och så långt jag har förstått så frambringar religion en känsla av samhörighet och gemenskap.

Sen kräver dock dagens samhälle individualitet och där faller många av våra medfödda byggstenar bort.
Ensam begärs vara stark.
Och bara för att jag håller våra förfädrar om ryggen och vägrar vara allena så innebär inte det att jag
är totalt okapapel att överleva på egen hand. När jag väljer att vara själv finns det inget bättre än tystnaden
och lugnet, men jag förederar som jag sagt så många gånger, att vara ensam tillsammans med någon.

 

Prio 1

Härmed lovar jag att alltid sätta mig själv i första hand.
Jag är viktigast i mitt liv och det är endast jag som kan ta hand om mig på bästa sätt.
Att bortprioritera mig själv i tron om att "det inte är så jävla noga" är det dummaste jag gjort.
Men här står jag nu. Tufsig och trött som aldrig förr.
Men jag är nu färdig med att klättra upp och trilla ner. Jag är färdig med att kämpa mot mig själv.
Jag skall lära mig att inte lägga energi på destruktiva ting och jag skall hålla mina nära och kära tätt
intill mitt hjärta.

Jag är färdig med att inte förstå mig på mig själv. Och jag kan tro att jag inte är den enda människan i
världen som skakar på huvudet och inte förstår ett dyft av vad som sker runt omkring, men bara låter det ske.
Nej vet du vad. Jag har gett upp mycket men som jag tidigare sagt;
Att ge upp kan gynna en till den yttersta grad. Även  om det ibland är svårt att se.

Det absolut tyngsta

Ärlighet är det mest väsentliga.
Det är iallafall vad jag har hört.
Men för att kunna sätta ord på vad man tycker, tänker och känner så måste man själv vara klar över
vad det är, och det är där det ofta krockar för mig.
När hjärtat och hjärnan vill två helt olika saker så är det näst intill omöjligt att faktiskt veta vad som är
det mest kloka att lyssna till.

Jag har dock kommit till en insikt den senaste tiden.
Och det är att man skall följa sin instinkt.
Är det som så att du befinner dig i en situation där beslut är svåra att ta så är det magkänslan du skall
följa. Det är inte bara en kliché, det är sant. För i slutändan så kommer du ändå stå där och önska
så innerligt att du hade följt den där magkänslan.Att du då hade sett det mest självklara.

Det är ju så lätt att vara efterklok. Och när man är mitt upp i det så är man totalt blind.
Man tror sig veta vad som är bäst men då är det antagligen endast minnen och upplevelser
från förr som försöker göra sig hörda. Man försöker intala sig själv att det som är bäst är det som
"borde" vara bäst.
Man följer sina gamla spår. Och att bryta ett mönster kan vara bland det svåraste som finns.
Men när man inte har något val så spelar det inte heller någon roll hur svårt det är att slita sig loss.
För då vet man, att om man inte tar sig ur det, så kommer hela världen att stanna.
Det är inte fegt att ge upp. Det är bara att komma till insikt om en sanning innan det är för sent.

Babbel om väsentliga ting

Att vara lycklig är för mig ett begrepp och möjligtvis ett påfund för att klara av att väga plus mot minus.
Ordet i sig innebär att man samlar de föreställningar man har av sitt liv som man anser vara positiva för
stunden.

De måste infinna sig inom tidsgränserna som skiljer då från nu.

Man grupperar dessa händelser, känslor och situationer och tar beslutet att lägga de i förgrunden av allt man
omringas av och omringar.
När man anser sig själv vara lycklig så lyckas man bortse från det som möjligtvis har en negativ inverkan,
eftersom livet sällan är totalt fritt från bekymmer, eller så låtsas man.

Att låtsas jämför jag, som råkar vara en av de mest pessimistiska människor på denna jord, med att ljuga.
Man försöker få andra och i många fall sig själv att tro på denna osanning som man så innerligt önskar var
sann.                     
Men även jag vet att man gör detta för sitt eget bästa. Att vara olycklig och missnöjd med
sin livssituation och även visa det utåt är självklart inte bättre än att försöka bortse från att man är just det och
istället välja att utge sig för att vara själaglad.

I mina ögon är de människor som förmår sig att ge sken av lycka och glädje vara det, lyckliga.
Även om de låtsas eller ej.

För de kan ju något jag i de flesta fall inte klarar av.
De kan ta ett steg tillbaks och betrakta sitt liv och allt vad det innebär och se att plus väger upp minus.
Även om dessa plus är färre än man kanske önskar.

Det negativa är i slutändan rätt obetydligt och ovärt att lägga sin tid på.
Tiden är dyrbar så varför inte bara bestämma sig för att göra det bästa av situationen även om det då och då
kan se mörkt ut?

Nu är jag kanske inte rätt person att uttrycka mig om detta.
Ja, jag är bitter.
Men jag är också medveten om vad som är tok och vad som kan göras åt det, kanske tack vara just det
faktum att jag är en förgrämd liten människa.
Jag måste bara lära mig att vara bitter av rätt anledningar och göra så som så många andra;
Låtsas att jag är totalt sorgfri för de ögonblick som det behövs istället för att hänga upp mig på sådant som
drar ner mig.

Med det här menar jag självklart inte att världen är fri från ärligt lyckliga och nöjda människor, jag menar bara
att livet inte alltid är så lätt. Men vi kan väl förhoppningsvis lära av varandra.

"Hon vandrar bort från det hon vet gör allt annat än gynnar henne.
Men vem ska nu ge henne viljan att göra rätt?
Hon har tappat bort de rätta svaren och går alldeles för lätt vilse bland allt och inget, men
hon måste rädda det som finns kvar att rädda innan det förfaller i sin egen skörhet.
Hennes innerliga önskan om något mer glöder från insidan och ut och det är just det som
bevisar att hon klarar mer än hon någonsin anat."

Rainy days

Sitter i min  totala ensamhet. Har sakta men säkert lärt mig att njuta av  mitt egna sällskap lika väl
som i andras. Det handlar väl om tankekontroll skulle jag tro eftersom ensamhet ger en tid till att
grubbla på precis allt mellan himmel och jord.
Att sortera bland allt och välja ut bara de bästa och finaste tankarna är en konst.
Lyckas man så är ju ensamheten inget att stressa upp sig för.
Hur gör man för att kunna avnjuta den där dyrbara egentiden utan att stressa upp sig i onödan?

"Det handlade alltså inte om att vara ensam. Det handlade om att vara själv.
Jag ville helst klara alla de hinder som uppenbarade sig utan att förlita mig på någon
annan, men att ha möjligheten att falla tillbaks på någon om det inte gick som jag hade
tänkt mig...

 Jag är, och kommer alltid vara naturbarnet
som föredrar att vara själv, tillsammans med någon."

Imorgon sätter jag mig på tåget som tar mig till Landet Lagom.
Försöker klura ut hur jag ska packa.
Att packa för ett par veckor är för mig en riktig utmaning eftersom jag har ungefär världens mest
välfyllda garderob och jag har räknat ut att jag har cirka 30 favoritklänningar så kan ni ju tänka er vilket dilemma jag befinner mig i.

______________________________________

Igår tog jag och mina fina ett par öl på ett favoritställe och när jag och Mimmi begav oss hemåt så
sprang vi med vindens fart genom regnet. Det var en av de mest underbara saker jag gjort på
mycket länge. Det var nästan bättre än att springa naken i regnet.
Herregud, jag flög ner för den där backen i långklänning och ballerinaskor.

Nu ska jag ta vara på den här regniga dagen. Jag ska sätta mig ner med mitt kaffe och arbeta hårt på mitt blivande mästerverk.

En tanke. Inga ord.

(Något gmmalt som fortfarande är mycket aktuellt)

Det är fruktansvärt många gånger min frustration över att inte ha förmågan kommunicera som en normal människa blir för mycket för mig att hantera.
Det är oftare än vad jag önskar som jag inte vet hur jag skall kunna sätta ord på de tankar och funderingar jag har.

De gånger jag faktiskt har klart för mig hur jag skall forma orden har min motspelare antingen gett upp för länge sedan eller fått för sig att avbryta mig i mitt försök. Detta leder självklart till att jag tappar tråden.

I många fall tröttnar hon/han/den/det på att vänta eftersom tankarna som rusar genom mitt huvud skyndar långsamt. När de är färdigtänkta gör de ett försök att sakta men säkert rinna ur min mun på ett mycket okontrollerat vis. Det är en lång process. Tro mig.
Jag klandrar verkligen inte personerna i fråga. Jag förstår mer än väl, men jag önskar bara att de som faktiskt känner mig också visste hur saker och ting fungerar för mig, eller rättare sagt inte fungerar.
Det som kan ställa till det ordentligt är när jag möter en person som inte vet hur jag fungerar och denne vill ta en diskussion. Jag skulle kunna hantera det om det inte var för att jag stressar upp mig så pass mycket att det till slut resulterar i att det jag får ur mig endast är vokaler som inte ens är i närheten av att ha någon betydelse av något slag.

Jag lever dessutom i ett land där människorna inte pratar mitt modersmål. Det är något som försvårar min vardag avsevärt.
När jag var "nyinvandrad" så kunde jag skaka på huvudet och skylla på att jag är svensk.
Framför allt eftersom jag då bodde i en stad där de kommunicerar som vilda djur. (Man skulle kunna tro att vi låg på samma nivå vad gäller kommunikation men det som skiljde oss ifrån varandra var att de hade ett språk.)

Jag vill många gånger be om ursäkt till de stackars norrmännen och norrkvinnorna och säga "Förlåt. Jag förstår vad du säger, vad du menar, och vad du vill ha fram. Men rösterna i mitt huvud gör det i stort sett omöjligt för mig att uppnå den koncentration som krävs för att kunna föra ett samtal eller en diskussion. Men jag uppskattar din ansträngning att försöka tolka mitt icke existerande språk."

7/2

Idag har jag haft en sån där dag då det har varit svårt att inte fokusera på det negativa.
Omvärldens nederlag beblandat med mina egna blev en för stor börda och jag vill inget annat än skylla på den dåliga starten jag fick på dagen. En tidig morgon där allt bara gick utför är inget som står på min önskelista.

Jag måste dock få påstå att jag den senaste tiden har försökt att endast bada i guldglimmande ögonblick. Försöker bortse från det som är lite tyngre än det lätta. Men det är inte alltid det lättaste. Nya intryck har gjort djupa avtryck men jag tar tillvara på det fina mycket bättre. Tänk ändå vad mycket man har att tacka andra för (och här har jag också lärt mig att jag har mig själv att tacka för en del också).

Även dåliga dagar kan vara bra dagar.

Och där står hon.

På språng.

Mellan illusion och verklighet.

Sinnevärlden gnager.

Fräter hål på luftslotten.

Utopi.