Men när jag har hört det sägas att det är ett desperat beteende så har jag blivit uppriven och
inte varit enig för fem öre.
Jag vill nu förklara hur människan fungerar.
Vi föds omringad av en flock (familjen) och uppfostras av de med mer erfarenhet och vi samarbetar
var dag för att få en väl fungerande omgivning.
Förr klarade man sig inte ensam, var man utstött så var man förlorad.
Det som händer idag är att vi slits från vår flock alltför tidigt (förskola, skola) men kämpar då hårt
för att bli en del av en annan grupp eller skapar en ny för att slippa ensamheten fram till man kan
skaffa sig en trygg och stadig grund att stå på.
Det vill säga att finna en partner och föröka sig.
Det säger allt. Människan är ett flockdjur.
Vi vill vara en del av en grupp och det råkar vara som så att det ligger i våra gener.
Vi går till och med så pass långt att vi skaffar djur i bur.
Och så långt jag har förstått så frambringar religion en känsla av samhörighet och gemenskap.
Sen kräver dock dagens samhälle individualitet och där faller många av våra medfödda byggstenar bort.
Ensam begärs vara stark.
Och bara för att jag håller våra förfädrar om ryggen och vägrar vara allena så innebär inte det att jag
är totalt okapapel att överleva på egen hand. När jag väljer att vara själv finns det inget bättre än tystnaden
och lugnet, men jag förederar som jag sagt så många gånger, att vara ensam tillsammans med någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
men akta dig för spöken under sängen!