Semestern

Vi tog en vecka på Mallorca.
Det var så skönt för jag hade gått och längtat efter att få resa bort, komma från vardagen, men jag hade
inte några förväntningar utan jag såg bara fram emot att vara ensam med Johan en hel vecka.
Vädret var inte jättevarmt men vi hade massa sol och lite regn. En god blandning av allt.
Veckan gick fort och nu i efterhand känns det som om det var tusen år sedan vi var där.
Det jag tror att jag njöt allra mest av var att bara vara och bådas vår förmåga att släppa vardagsstressen
var otrolig. Varken jag eller Johan är speciellt förtjusta i att bada och då det inte var så varmt så passade det
ju fint. Men stranden var full av folk trots vind och brist på den där värmen. Blev fascinerad av människors
ihärdighet.
En dag hyrde vi en söt bil och tog en hel dag i den och körde runt nästan hela ön.
Folk vet inte vad dom missar med rumporna fastkilade i solstolen. Otroligt vad vackert det var!
Hade önskat att jag tagit med min braiga kamera men den var hemma så jag har inte jättemycket i bildväg
som faktiskt gör den vackra naturen eller de underbart vackra städerna och byarna rättvisa men det var
skönt att i efterhand inte bara ha bilderna att se på för att minnas. Jag har ju allt i min alldeles egna
minnesbank. Finurligt va?

Hur som helst så gick veckan snabbt och mätta på intryck och god mat och nöjda återvände vi hem.

En sömnlös klagan

Jag har de senaste dagarna sovit så oerhört dåligt. 

Jag tänkte först att det inte var så farligt eftersom jag snart kommer vara så illa tvungen att få hämta igen den förlorade sömnen. Men nu har den här sömnlösa perioden varit lite för lång för att jag ska acceptera det

Det verkar inte ha någon betydelse vad jag gör för att försöka somna gott, sova utan att vakna och inte vakna innan solen gått upp men jag verkar aldrig vara nöjd.

Man kan tro att det beror på den där stressen som ligger och gror av och till. Men den borde liksom dra sig tillbaka och aldrig mer återvända eftersom saker och ting nu är så otroligt mycket bättre än det varit på oerhört länge.

När man är uppe av en anledning så kvittar det. Anledningen gör det ofta värt det. Till exempel en fin utgång eller en så simpel sak som en bra film. Men när kroppen verkar vara vaken bara för att vara vaken så blir jag vansinnig. Och det hjälper knappast.

Nåväl.

Snart har jag mig ett hem, ett rum, min alldeles egna säng och till och med ett privatliv.

Kan det bli bättre?

Söndagshälsning

Kära vänner.
Idag har jag en sån där dag då allt blir tokigare än nödvändigt.
Har tappat fotfästet för stunden och känner att jag skulle kunna få för mig att springa ett maraton
eller göra av med alla pengar på mat och möjligtvis en hotell eller spavistelse.
Ja. Skulle behöva någon som tar tag i nackskinnet på mig och säger ifrån på skarpen.
Det bästa med det hela är att jag har en aning ont i håret.
Så att springa ett maraton kommer nog inte bli av.
Och med tanke på att jag drack en drink eller två för mycket igår så har jag säkerligen inte så många
kulor att göra av med heller.
Nu ska jag se på råttfight och dansa naken!

Har egentligen huuuur mycket som helst som jag skulle vilja häva ur mig men jag ska låta bli.
Skall skaffa mig en sån där dagbok som man hade när man var liten.
En sån med hästar på och med ett litet guldlås format som ett hjärta.
Där skall jag fylla sida efter sida med alla mina otroligt hemliga hemlisar.

I maj

Sitter och betraktar utsikten från mitt sovrumsfönster.
Lyssnar på musik som vägrar göra sig hörd genom bruset som inte har gett sig efter gårdagen.
Tillsammans med syster och hennes käring såg jag Sleep.
Helt fantastiskt var det.
Älskar hur folk samlas för ett och samma syfte.
Ett delat intresse bland hundratals totalt olika människor.

Veckan i övrigt har varit riktigt behagligt.
Efter de upp och nedgångar jag genomgått den sista tiden så har jag lyckats samla mig och hålla fötterna på jorden, där dom ska vara.

Solklar

Idag begav jag mig ut, bort.
När jag anlände till min destination som egentligen inte var alltför långt hemifrån så kände jag att nu jävlar drar jag till med en "Into the wild".

Hejdå förbannade samhälle. Nu är jag skogens barn!

Jag gick med gott mod tills benen värkte och de fåtal människor jag mötte på vägen måste ha sett hur jag lyste av lycka och insikt. Dom hörde säkerligen Eddie Vedders ljuva stämma när jag likt en mystisk skogsvarelse förbipasserade.

Efter 3 timmar blev jag kissnödig och åkte hem.
I mitt nästa liv ska jag vara ett äkta naturbarn.
Och inte endast en sådan som går barfota om somrarna för att sedan stoltserar med hårda fotsulor.

7/2

Idag har jag haft en sån där dag då det har varit svårt att inte fokusera på det negativa.
Omvärldens nederlag beblandat med mina egna blev en för stor börda och jag vill inget annat än skylla på den dåliga starten jag fick på dagen. En tidig morgon där allt bara gick utför är inget som står på min önskelista.

Jag måste dock få påstå att jag den senaste tiden har försökt att endast bada i guldglimmande ögonblick. Försöker bortse från det som är lite tyngre än det lätta. Men det är inte alltid det lättaste. Nya intryck har gjort djupa avtryck men jag tar tillvara på det fina mycket bättre. Tänk ändå vad mycket man har att tacka andra för (och här har jag också lärt mig att jag har mig själv att tacka för en del också).

Även dåliga dagar kan vara bra dagar.

Nitton

Nu är det officiellt. Jag har tappat det helt. Allt jag älskade så är nu som bortblåst.

...

Snön faller och vi med den.

Vaknade med ett gapskratt.
Inte var dag det händer.
Känns fint att vara framme.
Någon slags ro infinner sig för första gången på länge.



Amazonaskvinnan med miniatyrkylskåpet.

andradvent

Principer, acceptans och tolerans.

Man eftersträvar att följa sina principer. Det är ett nederlag för de flesta individer att bortse från dem, men det är vanligt att behöva göra det.
Det hela grundar sig i att man måste välja att både se och stå ut med verkligheten, acceptera den.

Tolerans återspeglar inre styrka, likaså acceptans.
Ibland tvingas man att bortse från sina principer för att kunna tolerera andras brister och acceptera varandras olikheter.
Detta anser jag dock vara en aning motsägelsefullt.
Att infinna sig i en situation där man får svälja sin stolthet och därmed skjuta sina principer åt sidan är enligt min mening att bekräfta sin egen svaghet.

Men att sudda ut sina gamla riktlinjer för att rita dit nya innebär inte i alla fall att dina normer försvinner helt. Det innebär endast att du tillåter dig själv att kanske tolerera och acceptera nya tankesätt och tillvägagångssätt, gå runt problemet och se det hela från en annan vinkel.

Varenda avvikelse du ser hos en annan människa innebär endast att det är en differens från det du anser vara rätt (eller fel). Det innebär inte att det i realiteten är något utav det.

Det är skrämmande att se saker för det de verkligen är.

Anpassning är dagens nyckelord.

(Sen vill jag bara säga att detta inte rör allt i alla fall. Utan vissa saker i vissa fall.)

Höstdag

Höstsol och pyssel

(behöver rengöra linsen.)