Jag unnar mig sällan dyra ting på grund av oron att tappa bort dem och jag har alltid
hånat alla som är klantig nog för att göra det.
Jag har blivit av med ett flertal telefoner, men jag har aldrig stått för det själv.
Men igår skedde det och jag sitter nu utan telefon och jag ser hur tusenlapparna bara flyger iväg.
Jag är riktigt arg och förstår inte hur folk kan med sig att plocka på sig andras saker så där.
Jag var visserligen klantig som för första gången faktiskt hängde av mig väskan för att skaka lite rumpa.
Det misstaget gör jag aldrig om.
Senare på kvällen var jag millimeter från att bli tokmördad av en bil.
Jag sprang rätt ut i vägen trots att jag såg biljäveln komma.
Jag ville liksom få rätt. Han måste stanna. Det är LAG på det.
Men jag ska nog inte riskera mig liv för det igen...
Tur att räddaren i nöden tog tag i mig i farten och slängde undan mig.
Jag har honom att tacka för mitt liv. Tacktack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
men akta dig för spöken under sängen!