Ångesten kan jag leva med.
Den besöker så pass ofta att jag kan hantera det, och det gör jag på så vis att jag ligger under mina
ångestfiltar och träder in i en bubbla som växer mer och mer för varje tung suck.
Men i det sista är det något annat som legat som en dimma i mina vrår.
Jag har inte orkat. Jag har inte velat.
Vanligtvis är det så att jag vill för mycket. Jag kastar mig ut och gör saker som i efterhand visar sig
vara alltför mycket för att jag ska kunna hantera det och då har jag omfamnat ångesten eftersom den är något jag lärt känna. Men nu har det varit som att en slöja legat över hela min kropp och hindrat mig från att se, höra och känna. Jag har låtit den vara där eftersom jag lärt mig att om man själv försöker rycka loss den
här förbannade slöjan så sätter den sig liksom fast i kugghjulen. Att slappna av och tillåta sig att befinna sig
under den resulterar i att den allt eftersom faller av bit för bit.
Jag har även fått hjälp måste jag få meddela.
Jag har försökt ta mig ut för att träffa ett par vänner och deras underbara energier har liksom smittat av sig
och fastnat. Sen har jag också fått lov att må dåligt. Den där underbara mannen har inte stressat mig och han
har tagit hand om mig och låtit mig vara när jag behövt det och han har klappat på mig när jag har klarat det.
Jag har aldrig fått lov att ha det så här. Jag har aldrig tillåtit mig själv heller för den delen och nu vill jag bara gråta av tacksamhet, inte av ångest eller tunga tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
men akta dig för spöken under sängen!