Uppenbarelsen

Jag kände mig inte färdig med dagen.

Jag hade egentligen inte mycket mer att hämta från den men vädret var fint så jag bestämde mig för att gå ut.

Istället för att snöra på mig joggingskorna så tog jag på mig mina mjukaste mjukiskläder och mina skönaste

skor. Så vandrade jag ut på gatorna.

Jag tog en runda som jag brukar ta. Inget nytt med den, samma bilar parkerade på sina platser, samma fnitter

från de ångande, berusade balkongerna och samma rosor som tacksamt sträckte sig mot skymningsljuset.

Plötsligt insåg jag att något hände.

Jag blev betagen av min egen förmåga att insupa omgivningen.

Jag stannade upp för att betrakta bladen på blommorna i de små stadsträdgårdarna. Hur dess färger gick

från vitt till rosa och rött. Hur barkbädden de växte ur luktade bittert och hur fåglarna letade sin kvällsmat

under kvistar och grenar.

Gatorna var nästan tomma men de människorna som skred fram var så oerhört färgglada.

De strålade något oerhört och när jag vandrade förbi dem så höll jag inte andan och vände bort blicken, jag

såg på dem och kanske, kanske tänkte de samma som jag.

____________________________________

Alla har inte tid att njuta så som vi och jag fördömer ingen men just ikväll så var det inte det nyklippta gräset

som fick mig att tappa andan, det var allt runtikring.

Jag gjorde en totalvändning. 

Jag vet inte hur eller varför, men jag måste undermedvetet ha bestämt mig för att det är så här det ska vara.

Utan undantag.

Känslan som uppfyllde mig ikväll är en känsla jag vanligtvis uppnår när jag är hemma i mitt Jämtland.
De lummiga trädgårdarna och doften av nyslaget hö gör det inte svårt att älska allt.
Jag är innerligt tacksam att jag kom till den den här punkten idag.
Kanske kan jag se till att hålla fast vid det den här gången.