Vela velet.

Hälsostationen har varit oerhört rörig när det gäller till vilken hälsosyster jag ska gå till.
Jag fick innan Hedvig kom möta en kvinna så jag skulle komma till ett känt ansikte efter
förlossningen vilket vara väldigt bra. Men sen har jag fått möta två, kanske tre andra.
Hälsosystern som kom på hembesök hörde av sig förra veckan och bad om ursäkt hundra gånger om
för det här strulet och eftersom hon är den som jag har känt att jag kan prata med om allt och hon
verkar ha förståelse för alla mina egenheter, så bestämde jag mig för att fortsätta hos henne.

Där det brister nu är helt enkelt att idag är dagen då mammagruppen startar.
Jag hade två att välja på eftersom strulet har ställt till att jag verkar vara uppskriven på två olika grupper.
Den första startade förra veckan och har sin andra träff utanför stationen imorgon och den andra
gruppen har sin första träff idag och andra träff nästa vecka.

Jag har velat vara hemma och gosa med min underbara bebis efter allt med sjukhus, fina
Sverigebesök och fina besök från Sverige. Det har varit väldigt mycket men jag har fått min dos
av egentid med bebis för att faktiskt kunna se fram emot att komma ut och träffa andra härliga
mammor. Men...
Mina blödningar är så kraftiga att jag nästan inte tar mig från ett rum till ett annat.
Smärtorna lindras med paracet men blödningarna är svåra att göra något åt.
Det är liksom bara att vänta ut det. Och jag blir ju så trött...
Så.
Det här resulterar i att jag blir hemma den här veckan också och missar grupperna.
Så länge Hedvig är vaken och med så finns det inget bättre, men bebisar sover mycket och
ensamheten är rätt påtaglig. Jag var ensam hemma en hel graviditet och det är inte jätteskoj.

Som jag nämnde innan så har det varit riktigt skönt att få vara hemma i tryggheten och myset efter
allt som hänt här. Och jag kan tänka mig att det inte är helt ovanligt att vilja vara hemma med sin
alldeles nybakta bebis. Hon är ju faktiskt bara 10 veckor. Vad stressar jag över, egentligen?
Kan tycka att det är tidigt för mammagrupper nu.
Önskar att de kunde starta om fem veckor till så jag fick känna mig helt redo.
Har jag någon mamma som läser det här så vill jag gärna höra dina åsikter och erfarenheter!

Nu ska jag hur som helst dricka en kopp kaffe och bara at det lugnt.
Ska försöka att inte tänka på allt det där och sedan ta ett samtal och berätta allt detta när jag har
tid på hälsostationen på fredag. Jag kan ju inte vara den enda som går runt och känner alla tusen
känslor fram och tillbaks på samma gång.

_________

När jag läste igenom det jag skrivit så här i efterhand så ser jag hur rörigt det blev.
Men det är lite så det står till i huvudet på mig nu.
Röra.

Liten blir stor så fort! Hedvig nio veckor.