För vem?

Ryggen är bättre.
Men med tanke på storleken på min bakdel så har en sådan simpel sak som att gå varit fruktansvärt påtagligt.
Jag bestämde mig trots det att ta mig en liten promenad i kvällssolen.
Jag gick inte långt alls, bara ner till kyrkan.

Jag satte mig på trappen ner mot parken och tog mig en välförtjänt cigarett.
Efter ett par minuter ser jag en tilltufsad man vandra sakta mot mig där jag satt högst upp.
Han stannar upp vid första trappsteget och ser upp.
Solen var bakom mig, lika så kyrkan.
Han knäppte händerna och bad en stilla bön och gick sedan sakta därifrån.

Det var något med det ögonblicket som för mig var gudomligt. Kanske mer för mig än för honom.

Just i detta nu sitter jag på balkongen. Barnens högljudda lek blandas med Solomon Burkes vackra stämma och en fin känsla infinner sig i min kropp.
Imorgon har jag min sista dag som sjukskriven och bra är väl det eftersom jag har min sista vecka på mitt fina jobb.
Snart bär det av mot skogarna och underbara dagar väntar.