Oslo är för stort för mig. Jag behöver inte alla de här människorna.
Egentligen förstår jag inte varför jag skulle bosätta mig just här. Men jakten på något nytt och nervpirrande kommer jag väl aldrig ge upp. Och tillsammans med den kärlek jag då hade kunde en flytt till Oslo inte bli mer spännande.
Sen tar man beslut som påverkar allt omkring och nu sitter jag här.
Oslo är som en alldeles för stor sko.
Den där favoritskon som endast fanns i en storlek för stor.
Man vill inte ge upp men det går liksom inte.
Det passar inte.
Jag får smaka på min egen medicin.
Det är problematiskt att veta vad man ska göra när vissa saker är bättre än någonsin.
Det är bara storleken som är problemet.
Jag behöver inte den här miljonen av invånare när jag ändå trivs bäst med ensamheten.
Jag har mitt kryp in där jag trivs bättre än jag någonsin gjort någonstans.
Det ger jag inte upp i första taget, just därför behöver jag finna en människa av denna miljonen som jag vill bo med, och som vill bo med mig.
Herrekära. Hur ska detta gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
men akta dig för spöken under sängen!