Det enda jag går och tänker på hela dagarna är förlossning och bebisens ankomst.
Det är nästan som magi. Kan inte koppla bort det alls.
De senaste dagarna har det även hänt något med kroppen.
Stickningar och hugg i underlivet tyder på att bebisen kilar fast huvudet i bäckenet.
Hon gör sig redo.
Då detta är något som vanligtvis sker runt vecka 36 kan jag väl tycka att hon är lite väl tidigt ute
och då jag dessutom har haft underliga smärtor och väldigt mycket sammandragningar så har
ett besök till bm varit mycket nära. Har stressat upp mig för att något ska hända under
semestern och om risken för att det skulle kunna göra det finns så skulle jag stanna hemma.
Vill absolut inte föda någon annanstans än där det är tänkt.
Men smärtorna har avtagit och jag känner nu hur huvudet är placerat långt där nere
(vilket egentligen bara gör det svårt att gå). Så nu är det bara att avvakta. Än kan hon ju inte komma.
Ska ta lite blodprover i Sverige och där kan de säkert ta en titt så allt ser bra ut.
Ska inte låta min oro förstöra vår efterlängtade semester.
Den här värmen är ju helt överjävlig dessutom.
Duschar flera gånger om dagen och svettas av att inte göra någonting.
Rumpan fastnar i pilatsebollen och jag luktar illa.
Så oerhört fräsch känner jag mig.
När vi åker uppåt landet så ska värmen där avta en aning och det kan jag knappt vänta till.
Om två dagar far vi och oj vad jag längtar!
Tänk att snart är det dags 😄
SvaraRaderaJag förstår hur du känner dig. Att inte få klaga för att man ska vara tacksam. Jag hade ändå väldigt bra graviditeter, vilket jag så klart är tacksam över. Bara tanken på att ha det jobbigare än vad jag hade när det kändes som jobbigast får mig att rysa. DU ÄR STARK! Stark som klarar igenom en hel graviditet, speciellt en som är så jobbig. Fortsätt våga klaga 😄
STOR KRAM
Det handlar inte ens inte om tacksamhet. Folk känns så förbannat korkade ibland...
SvaraRaderaÅh vad jag behövde det här. Tusen tusen tack och tusen kramar till dig!