Morgon.

Vaknade vid tio i morse.
Sprang upp ur sängen drog ifrån gardinerna, klädde på mig.
Där stannade jag upp och tänkte
"Vad håller jag på med?! Det är lördag. Sov kvinna! Sov!"

Jag somnade.
Vaknade vid halv ett. Svor lite eftersom drömmar alltid skall avbrytas när de är som bäst.
Klev upp, gjorde kaffe och har nu sedan dess suttit med Mimmi och pratat om allt som vi vanligtvis inte pratar om.

Det är fint att ha sin bästaste bästa vänninna som sambo. Och det är till och med okej att folk tror att jag är lesbisk. Det är okej.

Jag är rätt övertygad om att jag kommer med en slutsats av diskussionen här senare.

ÅH

"Alltså.... inte minst, betyder det typ, mycket?"

101210

En lång vecka.
Nu får vi hoppas på en lång helg.

Jag ska vara Stina.
Bara vara Stina.

No sugar tonight- The Guess who

Av och till känner jag frustrationen rinna över mig.
Försöker att vara positiv och jag lyckas faktiskt mer än väl.
Vet inte vad som har hänt men det är något som får mig att ändra inställning.
Kan tro att det är jag själv.
Vill gärna tro det.
Jag tror det.

Vackra människor äntrar mitt liv.
Jag har även återupptäckt alla som har funnits hos mig länge, längre.

Har saknat guldglimmande personligheter och att kunna se någon i ögonen
och kanske hitta ett djup som jag vill drunkna i.

Old stuff.

Sista

Att efter ett sista besök på Garage prata i telefon och samtidigt försöka urskilja vart det under snön finns is... inte det smartaste draget.
Det hela resulterade i att jag nu sitter med ett knä som är blåare än vad det vanligtvis är och en fot som inte ser ut som den skall.

Kvällen i övrigt var fin. Men det har jag redan glömt bort med tanke på att jag är som de flesta vet expert på att lägga vikt på helt fel grejer.

Jag skyller därför på någon annan eftersom det är lättast så.

Det bästa är väl ändå att foten som nu råkade illa ut inte är samma fot som Robin för ett år sedan lyckades ödelägga (ja, den gör fortfarande ont), det är självklart den andra.
Så nu har jag, om vi har tur, två krigsfötter.

Sov gott.

I morse när jag gick ner till tvättstugan lyckades jag skrämma livet ur en stackars kvinna.

Hon visade sig vara svensk och en underbar människa.
Hon bjud in mig när jag kände för det.
Att hon dessutom var från Hudik gjorde det hela mycket bättre.
Jag har alltså skaffat en ny bästis, en svensk quinna i 50årsåldern. Härliga liv!

Jag visste att jag snart skulle återvända till den här punkten. Det gör man väl. Man faller hårt och man slutar inte falla förrän man än en gång nått botten. När man är där man startade, då vet man att man är där för att det ska kännas.
För att man ska se uppåt och inse hur mycket man faktiskt kämpat för att komma upp. Ja, man faller för att livet vill sparka en i röven.

Jag säger som en vän brukar säga. "Fuck my life". Jag ger mig inte så lätt.

Tell Me You Don't Know - Pain of Salvation

Har nu insett hur lätt det är att hålla vad man lovar sig själv.

Emilie Simon - To The Dancers on the Ice

Natten inatt spenderade jag på insidan av mig själv.
Där hjärnan, hjärtat och själen möts.

Ebbot ställde till med kaos.
Hans allvarliga anlete tillsammans med de små skratten som kom från ingenstans värmde min själ.
Jag andades hans musik, hans röst, hans utstrålning, och när jag kom hem
satte jag mig ner för att pussla ihop bitar av någonting jag inte riktigt kommit fram till vad det är.
Han gav mig en utmaning och jag antog den samma lugn som han utstrålade.

Tröttaste tjejen i staden.
Vi tog fram julduken och julstjärnan och en sliten liten jävel.

Just Kids

Idag skall jag ägna mig åt boken.
Har sakta men säkert låtit mig själv slukas av den.

"Patricia", sa hon ilsket "gå och sätt på dig en tröja!"
"Det är alldeles för varmt", stönade jag. "Ingen annan har tröja på sig."
"Varmt eller ej, det är hög tid att du börjar klä dig i tröja. Du håller ju på att bli en ung dam."
Jag protesterade häftigt och förklarade att jag aldrig tänkte bli någonting annat än mig själv, att jag tillhörde Peter Pans släkte och att vi aldrig blev vuxna.

Förkylningen är ihärdig. Febern har gått ner men kroppen tog slut.

"Det är svårt att inte svina när alkoholen är billigare än min själ."

Det stämmer inte. Men det var bra sagt.

Hejstinis

Ajaj. Ojoj

Det är ytterst sällan man uppnår "höjden" av fysisk samt psykisk utmattning.
Min kropp trillade bort igår när jag hostade tills jag inte orkade mer och själen försvann i feberyrorna inatt.

Nu känns det bättre men när jag vaknade vid åtta var febern lite för hög för att man skulle kunna sova gott.
Nu försöker jag dricka en kopp kaffe och kanske lyckas jag svettas ut skiten lagom tills imorgon.
Man kan ju alltid hoppas.

Jag måste dessutom få påpeka att jag mycket hellre är magsjuk än förkyld. Hjälpmä

Allas vår Stina

Jag älskar helgerna. Att få göra vad man vill är bara så grymt fint.

Man kan bara ligga hemma, eller så gör man sådana fina saker som jag gjorde denna helgen.
Jag begav mig en bit bort.
Fick träffa min far en liten stund och även en vän som jag har insett att jag har mycket utbyte med.
Att skaffa nya bekantskaper är min nya favoritsysselsättning. Tro det eller ej!

Nu är jag dock tillbaks i gråa Oslo.
Förkyld är jag också, kunde inte slutföra den här dagen på jobbet och irritationen är påtaglig.
Att bara vara utan att ha valt det själv är inte så fruktansvärt underhållande.

Vill att tiden ska gå fort nu. Är fint att ha en del saker att se fram emot.

Jag sitter med min kopp kaffe och lyssnar på musik som får mig att peppa inför dagen.

Gårdagen blev grymt tung och många tårar föll, men jag känner nu att jag måste fortsätta kämpa på och hålla mig positiv. Annars slutar allt i misär och det är det ju ingen som vill.

Så jag skall nu ta mig en cigarett och kicka igång dagen med ett leende på läpparna.

(har fått en hel del tips och stöd från människor som vet hur man kämpar på i tunga tider, men skulle behöva en drös till för att verkligen säkra "lyckan". att låtsas har funkat bäst hittills!)


Har mina åsikter om allt och en sak jag nu har att säga är: vad hände med detta?
Det glada. Det underbara. Fy!

Rancid - Fall Back Down

Igår efter jobbet så var det något som drog ner mig.
Långt ner på botten blev jag nerdragen och jag vet vad det var, såg det klart och tydligt.
Det som påverkade mig så starkt var det som också är min största fiende vad gäller det mesta.
Jag kan inte äta efter att jag fått hålla dennes hand, men det som är bra är att jag blir ilurad lögner som får mitt yttre att verka mer tilldragande.

Jag shoppade.

Efter att ha gått igenom min garderob så såg jag också vad det var som saknades.
Något som sa Stina på riktigt.
Mitt problem blev dock att jag köpte något som sa någon annans namn mer än mitt, men det kan det bli ändring på.

Fin start på dagen som dock 

blev förstörd tack vare ännu en besvikelse.

Om man säger såhär, det är tur att jag har problem 

med min stackars mage och knappt kan ät. 

Jag skulle inte ha råd i vilket fall som helst.

Vi jobbar på det

allan är mig kär

Vill du ha en rektigt rekorderlig kär en som högst schangtil och helt pålitlig är, allti snäll och fin och arbetsam för två, och en fröjd att kika på? Vill du ha en kär, så flitig som ett bi med duktig portmonnä och fullt med slantar i? En som inte alltid flänger hit och dit och säger ja till snus och sprit? Då är fäll inte jag den rektiga för dig som är så lat utav mig och så jämmerlig? Och aldrig kan man veta var jag håller hus och nyttjar sprit och tuggar snus. En annan sak som alltihopa krånglat till, det är ju detta att jag faktiskt inte vill, för även om jag vet att du är rik och grann, så vill jag hellre ha en ann. En som är ganska ful och fattig som en lus och älskar skratt och glam och trivs att leva bus. Och inte heller är hon särskilt klok och vis och inte sexuell precis. Men det tjänar inget till att diskutera smak. Den ena tar sig fram, den andra tar sig bak. Den ena tycker si, den andra tycker så. Sånt där är svårt att ändra på.

Jag måste även få uppdatera er om övrig, överflödig, onödig information.
På fredag beger jag mig till Landet Lagom för en snabbvisit.
Igår bet Mimmi av halva framtanden.
Magen är fortfarande glad.
Kaffet smakar gott och jag har bestämt mig för att behålla mitt leende ett tag till eftersom det faktiskt är så att jag har en grym lägenhet, ett grymt jobb och grymma vänner.

Snabba uppdateringar

Jag funderar lite på vad som hände egentligen.
Jag som alltid har varit den som tillåtit andra att skratta åt mig, nu har jag även gett mig tillåtelse att skratta tillsammans med dom.

Min mage mår förvånansvärt bra efter att jag slutat inta mina små piller.
Vet inte vad det var för skitnsack om att dom skulle bita på mig.

Jag har även börjat inse att för första gången någonsin efter en sån här pass "lång" period på endast ett arbete så trivs jag fortfarande, om än inte lite bättre än från början.

Finbesök

Har ni insett att jag alldeles för länge har underskattat hela grejen med att umgås med andra människor.
Jag har i stort sett suttit och kollat på TV i 2 år.
Känns inte ok eftersom jag nu sitter och inser att vårat fina hem inte är lika fint utan de fina som åkte för inte så länge sedan.

Det är positivt, det här med att jag börjat inse att jag kanske inte är någon ensamvarg, som jag alltid trott. Det är ju för fan helt underbart att vistas med människor som man uppskattar.
Det är något jag borde göra oftare, men vart hittar man dom?
De som är garanterade sitter i en bil på väg bort. Oskönt gjort av dom att bara åka sådär.

Bilden ovan till vänster är min absoluta favorit. Hejkompis

Gimme some löv

När jag blir stor och stark skall jag utrota alla grävmaskiner i hela världen.
Dom har förstör mitt liv sedan fyra veckor tillbaks.
Jag förstår dock inte vad det är som tar sådan jävla tid att gräva.
Börjar ana att någon är sugen på Kina.

Inte så härligt att man redan innan man vaknat till liv är förbannad.

Dessutom! sa mitt öra pang, nu är det omysigt.

Äckligt morgonkaffe

Denna morgon sitter jag och tänker på alla härliga, ärliga människor.
Finns så få av dem som kan säga så som det är och ändå hålla det på en nivå som är skonsam för alla.
Ja, jag avundas dem. För är man inte för ärlig, du ljuger man bara. Och jag har någon gång, någonstans fått berättat för mig att det är fult att ljuga.
Så, big up till er.

Så jag skall i ärlighetens namn avslöja en hemlighet.

Till alla er som inte visste: denna bilden är den enda bilden som talar sanning, detta är mitt sanna yttre.
Eller är det? Äh, jag får kanske skylla på att det är en gammal spegel.
Och att jag är grym på att göra miner.

"Lonely feeling deep inside
Find a corner where I can hide
Silent footsteps crowding me
Sudden darkness but I can see

No sugar tonight in my coffee
No sugar tonight in my tea
No sugar to stand beside me
No sugar to run with me"

Idag har min mage varit dum mot mig igen.
Orkar inte med dessa smärtor, men nu har jag ätit och sängläge skall strax intas.

Mimmi är nu inflyttad och vi har massa fint.
Välkommen

"Jocko said "No," when I came back last time
It’s looking like I lost a friend
No use callin’ ‘cause the sky is fallin’
And I’m getting pretty near the end
A smoke-filled room in a corner basement
The situation must be right
A bag of goodies and a bottle of wine
We’re gonna get it on right tonight"

Nu är Mimmi på väg.
Jag är sådär härligt trött och sliten.
Ska försöka bege mig ut på en promenad innan de anländer.

Känner vi mig?

Det kaos som intagit mitt liv är ett kaos jag börjat komma underfund med.
Jag har spenderat ett par timmar åt att se tillbaks på de veckor som gått för att försöka få en sorts översikt.
Ju mer jag tänkte, desto längre tillbaks i tiden gick jag.
Det jag nu har kommit fram till kanske inte kommer som en chock för andra, men det gjorde det för mig.

De stormar som kommit och gått, det som påverkat mig och skakat mig ändå in i själen gäller inte bara de gångna veckorna. Utan det är faktiskt så att de gångna två åren har varit fruktansvärt kaotiska.

För ungefär 1,5 år sedan blev jag utsatt för ett knivhot, och jag börjar se nu att det var då saker och ting började gå åt helt fel håll. Det var även där jag, och människorna i min omgivning blev orolig för min del.
Men jag gjorde det enda rätta, jag lät saker flyta på och jag infann mig i ovädret med ett skapligt lugn inombords och ett leende på läpparna.

Anledningen till att jag kunde göra det var att jag då inte insåg att allt det som skedde, skedde mig. Jag såg inte mig själv som den drabbade.
Det är en egenskap jag har växt med.

När jag förra helgen var på morfars begravning så grät jag, jag tillät mig själv att vara ledsen.
När vi rensade igenom gamla kläder så skrattade jag, jag tillät mig skratta i den situationen, för det var ju faktiskt roligt.

Jag har nu lärt mig något jag borde ha lärt mig för länge sedan, livet är ingen börda, ännu vad som händer.

Utan snus försmäktar jag på denna ö

Dagen är grå. Jag är grå.
Men varför sura?
Magen gör fortfarande lite som den vill.
Att inte jobba gör mig en aning less.
Ge mig nästa vecka då, imorgon skulle också duga.

Eftersom jag inte har haft något bättre för mig tog jag tag i mitt hår.

Bättre än dåligt.
Lockarna har äntligen kommit tillbaks.

12/11

Människor blir sjuka.
De åldras.
De dör.
Sorgen får man lära sig att hantera.
Tiden har inte en chans att läka alla sår.
De minnen som lever kvar genom fotografier eller föremål knaprar på sårskorpan.

No time. No rest

Det är så fantastiskt mycket som sker på en gång.
Jag kan inte riktigt greppa det om jag ska vara ärlig.
Men vet du vad?
Jag har bestämt mig för att må bra.
Så enkelt var det.
Skulle jag inte veta bättre skulle jag tro att jag var lycklig.

En närmare uppdatering kommer snart.

Allt

Vart ska man börja?
Kan jag börja i slutet?

Novemberregn

Jag lever på Oslos luft, avbetalningar och en och annan linsgryta.

Långa och avslappnade samtal får mig att glömma alla de idioter som förpestar min omgivning. Jobbar hårt för ett liv i lugn och harmoni.
"Det kommer! Sluta stressa."

Jag lyckas som ni kanske märker att bortse från de röster inom mig som säger allt kan gå åt helvete vilken sekund som helst.
Allt flyter på som det ska och de krav och måsten jag har är också det som får mina dagar att rulla på inte bara bra, utan också bättre.

Mina laster är det som förgyller mina dagar, mina hundra koppar med kaffe får min trötta kropp att kämpa på och de få cigaretter jag unnar mig lurar mig också att slappna av.

Detta kanske kan verka dåligt, allt det jag säger. Men det är bra. Tro mig!

Saknar mitt hår.
Saknar mitt stora öra.