Hösten

En kopp gott efter en promenad i regnet.

Håret blir sådär obehagligt flurigt, men det gör inget, det är bara jag.



Cornelis sjunger en visa och jag sitter och ångrar mer än någonsin att jag gav upp pianot den där dagen då jag bestämt vände på klacken och lämnade min pianolärare.

Hon hade för femtioelfte gången (utan framgång) slängt upp böckerna i ansiktet på mig.

"Noter, pfffft! jag har mitt gehör jag!" sa 10-åriga Stina sådär kaxigt som bara hon kunde.

Ångbåtsblues var en av de första låtar jag satt och försökte plinka på efter noter.

Den här eftermiddagen skall jag ägna åt väntan, och en aning nervositet.

Ett av de viktigaste samtalen på mycket mycket länge skall äntligen inträffa.

Ja tänk. Duktig är jag.

Sjukdomen sitter nu bakom örat, där kan den får sitta som den sitter men inte mer.

Möjligtvis mindre.