Stjärnfall

De som har känt mig en längre period vet att jag räds allt som pågår runt omkring vår atmosfär.
Det där som man egentligen inte vet så mycket om men som man kan, om man har tur få erfara, det är alltså det som skrämmer mig mest här i världen.

Jag är alltså inte ett dugg intresserad av att varken se eller höra något som helst om rymden och universum.
Det som sker utanför vår atmosfär får pågå utan min vetskap.

När jag var barn var min rädsla för saker och ting så kraftig att jag inte kunde stå ut med att flygplan flög ovanför mig, eller att vinden tog tag i träden lite extra mycket när det var dåligt väder. Även raketer var i mina ögon livsfarliga så nyårsafton var en mardröm för lilla Stina.
Jag var då livrädd för allt som pågick ovanför markyta.

Den rädslan har dock avtagit med åren men åskan är något som skrämmer mig fantastiskt mycket än i dag.

Igår beskådade jag något som tog mig med storm.
Det var av skräckblandad förtjusning jag iakttog det mest intensiva stjärnfallet någonsin.
Jag vet att det inte alls var länge sedan det pågick ett sånt där meteorregn som jag har hört ska vara så populära. Sådana dagar håller jag mig inne för att inte riskera bli träffad i huvudet av något rymdskrot.

Men det jag såg igår... Mitt hjärta stannade och jag var i ett par sekunder övertygad om att det var ute med oss.

Om jag inte får höra talas om någon som såg det jag såg så har det alltså inte hänt.
Jag kanske sov. Klockan var ju ändå 03.00 så det är ju mycket möjligt att jag inbillade mig.
Önskar bara att jag hade fått dela det där ögonblicket med någon, så jag fick bekräftat för mig att det inträffade och att det inte var så farligt som det såg ut.