Vissa dagar är tyngre än de andra.
När man har slitit hårt och haft fullt upp lite för länge så kan det bli tungt att vara människa.
Man kanske inte ens har lust att kliva upp ur sängen.
Om man i tillägg är kvinna och har drabbats av den härliga PMSen så blir livet ett helvete.

När jag är som sådan så blir jag lite för lätt otroligt otrevlig att ha att göra med.
Kan tro att jag undermedvetet vill få andra att må lite dåligt, så de kanske förstår hur jag har det.
Jag låter som världens värsta medmänniska.
Men att må dåligt påverkar precis allting.

Idag kom jag till insikt. (som så många gånger förr)
Jag har så länge försökt intala mig själv att om man låtsas att allting är bra så blir det också bra.
Det fungerar kanske inte exakt så. MEN om man biter ihop och är gosig och fin så är ens medmänniskor fina
tillbaks och då läker ju själen en aning.
Det låter som en självklarhet när jag säger det så här.
Men det är inte alltid det i mitt fall.
Det är lätt att gräva ner sig i stressen och låta det påverka en så pass att man glömmer bort hur man har det
bra och hur man faktiskt är bra.