Hittade det här inlägget och blev liksom nästan lite betagen av den där insikten jag verkade ha.Borde vara så där klok hela tiden.  Det här var alltså 2,5 år sedan.

Det kaos som intagit mitt liv är ett kaos jag börjat komma underfund med.
Jag har spenderat ett par timmar åt att se tillbaks på de veckor som gått för att försöka få en sorts översikt.
Ju mer jag tänkte, desto längre tillbaks i tiden gick jag.
Det jag nu har kommit fram till kanske inte kommer som en chock för andra, men det gjorde det för mig.

De stormar som kommit och gått, det som påverkat mig och skakat mig ändå in i själen gäller inte bara de gångna veckorna. Utan det är faktiskt så att de gångna två åren har varit fruktansvärt kaotiska.

För ungefär 1,5 år sedan blev jag utsatt för ett knivhot, och jag börjar se nu att det var då saker och ting började gå åt helt fel håll. Det var även där jag, och människorna i min omgivning blev orolig för min del.
Men jag gjorde det enda rätta, jag lät saker flyta på och jag infann mig i ovädret med ett skapligt lugn inombords och ett leende på läpparna.

Anledningen till att jag kunde göra det var att jag då inte insåg att allt det som skedde, skedde mig. Jag såg inte mig själv som den drabbade.
Det är en egenskap jag har växt med.

När jag förra helgen var på morfars begravning så grät jag, jag tillät mig själv att vara ledsen.
När vi rensade igenom gamla kläder så skrattade jag, jag tillät mig skratta i den situationen, för det var ju faktiskt roligt.

Jag har nu lärt mig något jag borde ha lärt mig för länge sedan, livet är ingen börda, ännu vad som händer.