Kvinnan är starkare genom sin känsla än mannen genom sin styrka.

Det är synd om människan.

Allt är så fruktansvärt svårt och precis alla vägar är så långa att gå.

Vi försöker hitta genvägar eller ta hjälp av transportmedel för att undankomma det där kringelkrokiga.

Fegt.

Men kvinnan.

Den där vackra varelsen som hela världen avgudar men samtidigt vanhedrar.

Det är bisarrt hur det har kommit att bli. Men för att inte överösas av ångest och skam

över ur jag bidrar till det på så många olika sätt så försöker jag att se till de kvinnor som finns i min närhet.

De alla inger den där moderliga tryggheten på ett eller annat sätt, och det bara genom att vara så

förbannat mycket sig själva. Starkare än ingen utifrån kan ana.

Ibland känns det som om jag går och bär på världens största
hemlighet ; Jag har i förtroende fått ta del av deras superhjältekrafter.

Deras enorma stryka och glödande vitalitet som kommer inifrån och ut.

Det enda jag hoppas är att jag inte är den där klena saten som alltid måste räddas.

(Även om det har inträffat ett par gånger under min levnadstid.)

Det jag vill komma till är att jag är obeskrivligt tacksam över att de
alla tagit mig under sina vingar.

Nej, nu ska jag gå diska och laga mat.