Helgen var fin.

Mina människor från landet lagom kom på besök och värmde mitt hjärta.
Min stora sorg är att de flyttat tillbaks för gott så när de kommer på besök känner jag mig sådär härligt
speciell. Finafina människor.

Mimmi skedade mig i cirka 3 timmar och sa ledsamt "nu kommer jag få extra mycket separationsångest
när jag har två att sakna." Söt är hon.

För ögonblicket sitter jag och väntar på mannen och mat. Jag har bara legat i soffan hela dagen och hämtat
igen mig efter en helg med sena kvällar och extra mycket tid utanför dörren. Det har gjort mig gott men jag
blir sliten. Det jag blir ännu mer sliten av är dock att tänka på att mina dagar kommer se ut så här nu
hädanefter. Om jag inte tar tag i det. Vilket jag ska.

Jobba ska jag göra när jag är kapabel att göra det sen ska vi se till att hålla mig sysselsatt med pyssel.
Bebispyssel. Bästa pysslet någonsin.
Mer om det kommer senare.

Nu ska jag försöka göra något åt den här otroliga klådan som snart knäcker mig.
Det är hormoner sägs det. De där hormonerna kan dra åt helvete för snart klöser jag hål i huden.