Jag och kroppen

Det här ämnet är oerhört känsligt för mig just nu och jag vet att det är det för många andra
men jag vill understryka att jag alltid utgår från mig själv i det jag skriver och hoppas att folk är
klara över det.

Min kropp och alla dess förändringar har slagit väldigt hårt och inte bara för att den ser annorlunda ut utan
också för att den känns annorlunda, den fungerar helt annorlunda, om den funkar överhuvudtaget vill säga.

Jag har alltid haft svårt att se det vackra med gravida kvinnor. Det är det absolut mest naturliga men i mina
ögon är det det som ser mest onaturligt ut. Stora gravida magar har skrämt mig. Alltid.
Och då är det faktum att jag snart sitter där själv är oerhört svårt att ta. Men mitt mål med detta är ju att få
en underbar liten bebis, vägen dit verkar vara oändligt lång och tung och framförallt när kroppen hittills bara
haft dumheter för sig. Jag har inte kunnat vara människa.

När vi flyttade kunde jag inte göra någonting för att jag var så slut och nu kan jag inte ens gå och handla mat
ensam eftersom ryggen inte klarar av att gå och att då bära kassar hem från butiken finns inte på kartan.
Så vad ska jag göra?Jag har en läkare som vanligtvis är fantastisk men när det gäller allt det här så får jag
ingen hjälp. Jag är helt handfallen och jag kan inte tänka mig att det ska behöva vara så här. Ska jag gå såhär
fram till kläckning så kommer jag nog inte överleva.

Sen har vi det faktum att kroppen ser ut som den gör och här ska jag nu vara helt ärlig. Jag har alltid haft
problem med övervikt, mer eller mindre. Och efter en lång kamp med fysiska och psykiska motgångar så
lyckades jag för cirka ett år sedan nå min målvikt som jag satte när jag var 15 år. Jag var så oerhört nöjd
med mig själv och det är en känsla jag aldrig förr känt.

Sen kom de där förhållandekilona, de där trygga myskilona. De kunde jag ta, de var inte så många och jag
hade ju bara mig själv att skylla och det enda som kräves var ju egentligen att börja träna ordentligt.

Och så blev jag gravid! 

Viktuppgången var något jag märkte av väldigt fort, till och med innan jag visste om att jag hade en liten fjäril
där inne. Men så sa det pang. Nästan tio kg plus och jag vet ärligt talat inte vad som hände. Att jag fortsatte
att gå upp även då jag bara kräktes var ett under men jag lovade mig själv att gilla läget för att det hela inte
skulle påverka bebis på något vis. Och kroppen är som den är. Jag har alltid haft rumpa och bröst men en
midja smal som en getings oavsett vikt.

Bebis ska vara sund och ha en sund mamma och att då gå med negativa tankar om sig själv kommer inte på
fråga. Men som sagt så blev detta så oerhört känsligt i och med en historia som vägde tungt i ryggsäcken.

Jag har trots illamående fått i mig mat som jag ska nu i det sista och sötsuget slog till för ett par veckor sedan.
Men så ställde jag mig på vågen nu och där stod det -2 kg. Hur det gått till har jag ingen aning om, men
något jag vet är att bebisen tar allt större plats och den där mjuka mysiga magen börjar ta mer och mer form
och i augusti skall det komma ut en sund och glad bebis med en sund och glad mamma. Oavsett plus eller
minus på vågen.