Organiserat kaos

Mycket snack om hur kroppen mår. Vad som händer och hur det känns.
Men så har vi ju den där stackars bortglömde själen.
Den där själen som börjar skifta identitet. Den som söker sin trygghet i att bli något annat.
Mamma. Mamma Stina.

Jag har en bild av hur LillStina, blond, rufsig, snorig och barfota gå framför mig.
Och den bilden av hur jag nu, blivande mamma med en stabil och trygg omgivning går efter det där
lilla barnet är underlig. Varför går jag efter och inte framför?

Det är så mycket man behöver få ordning på i sitt inre. Inte bara i en förändring som denna utan alltid.
Och jag har nästan alltid haft någon att organisera och fixa i kaoset tillsammans med.
Men just den här enorma förändringen kräver lite mer. Inte för att jag inte skulle klara det ensam med
mina nära och käras stöd, utan mer för att jag ska känna mig trygg och att i ett förebyggande syfte faktiskt
få hjälp.

Puberteten, graviditeten och klimakteriet är de tre största övergångsperioder man går igenom.
Och att man blir aningens förvirrad är inte ett dugg konstigt.

Graviditeten är snart över. Jag har haft det tufft av och till och jag har kräkts upp mycket av det onda här.
Känns som om jag har missat det där andra. Det härliga.
Även om jag försökt förtydliga att det inte bara är tungt.
Jag ska nu få ett barn tillsammans med mannen jag älskar.
Behöver jag säga mer?

Tiden har gått fort och nu när jag sitter med endast 20 dagar kvar till termin så är jag så oerhört tillfreds.
Jag kanske rent ut sagt har behövt de här tuffa nio månaderna för att komma på plats med allt.
Smärtor och problematik gör allt oerhört verkligt, det ska jag tala om.
Oavsett så är det redan värt det.

Kanske det är LillStina som ska visa mig vägen. Hur och varför vet jag inte, men jag ser att hon
är på väg mot något fint. Så jag följer mer än gärna efter för att ta reda på vad det kan vara med Hedvig
i famnen och Johan vid min sida.