Home sweet home

Nu sitter jag och äter en välförtjänt middag.
Lyxade till det med grekisk potatis och tzatziki med hundramiljoner vitlökar.

Ett gäng av mina favoritmänniskor var helt underbara och hjälpte mig att  få mitt bohag på plats.
Jag har sedan igår försökt på ordning på röran och nu börjar det likna något.

Huffpuff. Jag har ett hem. OCH EN SÄNG!
Efter 6 månader i resväska så är det här helt underbart.
Har insett att jag kanske är lite lycklig. Utan att ens anstränga mig. HAH!

plusminusplus

Tvingar i mig en frukost.

"Ät ordentligt så du
orkar leka hela dagen."
Igår fick jag börja jobba igen.
Jag sover som ett barn och humöret är på topp.
Jag önskar att alla kunde få uppskatta
vardagliga ting så som jag gör nu.
Jag har tidigare varit på vakt 24/7.
Jag har alltid väntat mig det värsta och
det är som regel också det som
inträffat.
Tunga besked och motgångar.
När jag flyttade hem
igen så gick allt på
automatik.

Jag var så otroligt lycklig över att vara tillbaks att jag gick från katastrofläge till raka motsatsen.

Och se så fint allt har rullat på.

Otroligt.

Det är min tur nu!

Söndagstanken

                                                                             Allt runt i kring mig handlar om människors olika
åsikter och uppfattning av omvärlden. Jag blir upprörd över hur mycket man låter sig påverkas av andra.
Jag vill bygga upp mitt liv kring mitt, bara mitt.
När jag ser hur andra och även jag själv influeras av det som faktiskt inte kommer från oss själva så undrar
jag hur vi egentligen fungerar.
Vi unga själar kämpar med ett omdöme som kanske inte är det bästa och visst kan det bero på just vår
ringa ålder.
Men där dyker ännu en viktig fråga upp. Är inte ålder bara en siffra?

                                                  Oavsett hur länge man har kämpat med sitt och oavsett hur länge man har
försökt att uppnå sina mål så fungerar det inte att flyga med lånade vingar för all framtid. Det är i slutändan
oerhört essentiellt att ha fått skapa sitt alldeles egna.
Men har det blivit alltför influerat av andras bild av en, och den fantasibild man skapat av hur saker och ting
skall vara på grund av det så resulterar det i en livslång skuld. En vacker dag måste de lånade vingarna
återlämnas till sin rättmätiga ägare.

Detta är alltså vad folk googlar för att sedan komma till min blogg.

                                                           Vilken besvikelse...

Nostalgi?

Herre min hatt.
Den ena är värre än den andra.

Malin och Gossebosse på ett kyrkisläger.
Är inte helt säker på vad vi gjorde där men vi lärde oss ett par fina sånger i alla fall!

Tror minsann att det var farmor som radade upp oss. Antagligen eftersom vi var så oerhört söta och stilrena.
Jag misstänker att jag saknar en tand. Jag kan dock ha fel.

En klotrund Stina i Hackås på en då väldigt snärt ponny.
Lille Dukat, hästen jag arbetade ihjäl mig för.

En sömnlös klagan

Jag har de senaste dagarna sovit så oerhört dåligt. 

Jag tänkte först att det inte var så farligt eftersom jag snart kommer vara så illa tvungen att få hämta igen den förlorade sömnen. Men nu har den här sömnlösa perioden varit lite för lång för att jag ska acceptera det

Det verkar inte ha någon betydelse vad jag gör för att försöka somna gott, sova utan att vakna och inte vakna innan solen gått upp men jag verkar aldrig vara nöjd.

Man kan tro att det beror på den där stressen som ligger och gror av och till. Men den borde liksom dra sig tillbaka och aldrig mer återvända eftersom saker och ting nu är så otroligt mycket bättre än det varit på oerhört länge.

När man är uppe av en anledning så kvittar det. Anledningen gör det ofta värt det. Till exempel en fin utgång eller en så simpel sak som en bra film. Men när kroppen verkar vara vaken bara för att vara vaken så blir jag vansinnig. Och det hjälper knappast.

Nåväl.

Snart har jag mig ett hem, ett rum, min alldeles egna säng och till och med ett privatliv.

Kan det bli bättre?

Idag har jag haft en sån där dag där jag understryker det där med att kvinnor kan vara en aning känslosamma. 
I morse när jag begav mig till jobbet så försökte jag få liv i Malin för att pussas och kramas lite eftersom vi inte kommer få ses på ett tag.
Men det gick inte. Och för att vara helt ärlig så grät jag på bussen bort.
Ja herre min hatt.

När jag sedan åkte från jobbet så hade jag fått det absolut finaste avskedet jag någonsin fått.
Barnen slängde sig runt min hals och höll fast mig tills jag fick be dom att släppa.
"Ses vi aldrig mer?"

Nu ska jag lämna av en del av all packning som ska få övernatta på stationen.
Nu är det än en gång riktigt på riktigt.

Klippa, klapp, kluppit

Malin försvann hemifrån och jag är uttråkad
men oj så full av liv! 

Lyssnar på musik, klipper av mig håret i förbifarten
och dansar naken.
Ser nästan lite äckligt nöjd ut dessutom.
Men det är okeeeej.

Har idag varit helt tappad i golvet.
Har inte tänkt en vettig tanke.
Har inte sagt ett korrekt ord.
Allt har dock flutit på ändå.
Köpte till och med ett par nya lekskor.
Härmapa.


Imorgon ska jag jobba min sista dag.
Sen är det bara att dra. Färdigt är allt. 
Färdig är jag!

 Men usch vad jag kommer sakna kissarna.

Vad hände?

Vart tog alla kilon vägen?
Jag har inte riktigt varit klar över hur stor skillnaden faktiskt är och jag har ingen aning om

hur jag lyckades uppnå resultatet.

Hur som haver så är jag stolt över mig själv.

Hittade lillbyxan när jag gick igenom gammklärna.

Kastar dem tillsammans med ett gäng andra, jag skänker även bort en hel del.

Då tänkte jag att en goklänning på rean inte är mer än rätt.

Måste än en gång ifrågasätta Kungsbackaborna som låter sådant här hänga kvar för

bara 100-lappen.

Ödets nyck

Jag har slitit och kämpat med det mesta sedan jag flyttade tillbaks till Sverige.
Jag har inte riktigt varit klar över vad det är jag ska göra och hur jag ska göra det.
Men nu efter allt som har hänt den sista tiden så bestämde jag mig för att göra en
drastisk förändring  i planerna och på två dagar så har allt fallit på plats.
Och då menar jag precis allt.

Det här är ett sådant tillfälle där jag får känslan av att det finns en mening med allt.
Gott som ont.
Och trots allt det onda jag går igenom så för det något gott med sig, och det gör det
hela lite lättare. Ja, herregud.

Herreguuuuud! 18/5 kommer Roky Erickson till Stockholm.
Gråter en skvätt.

Nu jävlar är det nog!

Nu är det slut med det där tunga som jag inte kan hantera utan att gräva ner mig.
Jag har bestämt mig för att vara färdig med att gräma mig över allt och inget och vänta på att någon ska rädda mig. Att kaoset har omringat mig sedan jag flyttade från Oslo är ett faktum men jag har mig själv att skylla och det är ju som så att jag med vilja inte har tagit några beslut angående framtiden eftersom jag väntat in allt. Jag ville veta vad jag hade att välja mellan och satsa på och jag ser nu att det självklart är jag själv som har plats nummer ett. Jag har kommit till en och samma insikt gång på gång och den här gången känns det lite tyngre att ta tag i det hela. Men jag har människor omkring mig som sparka mig i baken.

Jag tänker inte sticka under stol med allt som har hänt. Jag ska inte skämmas över att jag mått dåligt av och till. Men nu mår jag bättre än jag gjort innan och insikten till allt är en rejäl spark i röven och jag ska fortsätta att ha det bra trots ostabiliteten runt ikring mig och bristen på en fast punkt.

Tog mig en tur till Göteborg för att andas västkustluft, träffa familj och skratta med vänner.

Gick igenom mina älskade ägodelar och klädpåsarna var bättre än en shoppingrunda. Och helt gratis var det!

Usch vad jag saknar allt mitt! Det liksom bara ligger där på altanen och ropar efter mig.

Sökes; en sund själ i en sund kropp

När jag väl bestämmer mig för något så är jag så förbannat envis och ihärdig att det nästan är skrämmande. Här om dagen kom jag till insikt med att det är dags med en förändring. Jag ägnar mig inte åt någon motion överhuvudtaget och min kost har varit mycket varierande och osund eftersom jag har köpt det som varit på extrapris. Men det går inte för sig.

Jag känner mig osmidig och konditionen ligger i botten.

Det är dags för en förändring! Det bästa man kan göra för att åtgärda min kropps form är väl ändå yoga och långa turer i skogen. Yogan är det inga problem med. Det behöver jag inte lägga hundratals med kronor på för att utföra, det kör jag på i vardagsrummet. Med persiennerna neddragna. Men långa turer i skogen kändes väldigt långt borta eftersom jag bor i en Stockholmsförort.

Trodde jag ja.

Jag tog en promenad i området och bara runt husknuten så visade sig att det jag trodde var en skogsdunge var Nackareservatet som är nästan 1000 hektar med skog och mark. Det slutade med att jag gick vilse men en mil senare var jag hemma med blödande fötter och ett tillfredsställt sinne. Kan inte sätta ord på hur mycket jag har saknat skogen.

Det där med kosten är lite svårare eftersom jag knaprar på sista falukorvssnutten.
Det behöver väl inte vara dyrt att äta sunt, men fantasin krisar som aldrig förr.
Hjälp.

Finn ett fel

Tror min dator är tjött.
Eller om  det är så att jag inte hänger med helt enkelt.

Wäääääh

I lördags tänkte jag unna mig lite socialt umgänge, en droppe alkohol och glad musik.

Men tröttheten var så förbannat intensiv och när jag gick efter 2 låtar in i spelningen 

så började jag nästan gråta (för det första så ville jag slå alla som vägrade flytta på sig när jag försökte

ta mig ut därifrån men the main problem var att min hjärna hade slutat fungera och

kroppen var någon annanstans.)

Nu har inte jag varit sjuk på gaaaaalet länge, men barn har bakterier dom. Och det sa pang.

Jag har tagit mig ur sängen efter 4 dagar i den. Febern som varit hög har lagt sig och jag ska

faktiskt iväg och jobba lite. Äntligen!

(sitter fortfarande och svettas ut förkylningen. herregud, så mycket som jag har svettats de här dagarna har jag 

inte gjort på 23 år sammanlagt. men det är bra va?)

Hittade en köp/byt/sälj - grupp på fb.
Det kan vara det finutligaste på länge.
Hittade de här  pjuckseluringarna för hundralappen.
Helt nya!

Även om vi ogillar varandra lite i smyg...
så kan jag tycka att han gör sig bra på bild!

Lördagen.
Astrid är fin och bakgrunden ser nästan ut som kulisser.

Hittade den här bilden här om dagen.
Herre min hatt så slank jag var.
Om jag ändå hade förstått det då och kämpat för
att behålla formen... Men nu kör vi igen!

1-2-3

Vardagen har börjat att ta form nu.

Den här gången omfamnar jag hela situationen och det kan jag understryka är absolut första gången eftersom rutiner och en välfungerande vardag innan har gett mig ångest och en känsla av att det är något som inte riktigt är som det ska. Jag vågar inte påstå att jag vet vad det beror på men jag kan ana att det är på grund av all den tiden jag spenderade hemma under min sjukskrivning. Jag är nog helt enkelt rädd att jag glömt bort hur man gör.

Men jag fungerar nu. Det rullar på. Lite rostigt och ostadigt men jag vill uttrycka min glädje och lycka över det. De tunga perioderna i mitt liv har verkat avlösa varandra och ska jag vara ärlig så ser det ut att fortsätta. Men jag möter det med gott mod. Jag har mina vänner, min familj och mig själv. Tänk sikken tur!

Åherregud.

Min största dröm just nu är att någon fick för sig att ge mig biljett till Patti Smiths konsert på Dalhalla. 

Psycho

Menååååheeej! Suck och stön. Är liiiite trött på mitt egna sällskap. Jag måste liksom på något vis socialisera mig men det här kändes nästan tragiskt. I vilket fall som helst så är jag fortfarande på jakt efter ett alldeles eget boende där jag kan ställa min säng och hänga mina tavlor. Mest av allt saknar jag Gossebosse och mina klääädeeeer. Är trött på mitt urval av fem små klänningar som legat i resväskan sedan november.

Jag har haft sådan tur som har vänner med stora hjärtan och stödet och hjälpen jag får därifrån är ovärderlig. Tänk att jag aldrig ska kunna stå på egna ben. MEN fram tills dess ska jag minsann försöka se glad ut. Låta håret växa och lyssna på musik som får mig att må bra

Apropå det så växer håret snabbare än det gjort på länge. Jag vräker i mig vitaminer och tillskott och använder arganolja som har visat sig funka lika bra till hår som hud och till sist är det torrshampot och balsammetoden som räddat mig. Just do it!

Jag har som de flesta vet färgat håret var och varannan vecka sedan jag var 11 så kluvna toppar och svinto har varit min grej.

Vet ni?

Snart är det vår! Och sommar!
Då jäklar far ullisarna och bara ben med femtioelva blåmärken skall stolt visas upp.

Som jag längtar!

En kommentar på den här videon lyder
"I am experiencing lesbian tendencies."

Kan inte annat än att hålla med.

Imelda May... Sikken quinna!

Satte förresten i piercingen igen.
Blidde så tomt att jag tog beslutet att behålla den fram till den dag jag vågar ta om medusan som blev misär.

Drömmen om grishundar

Dessa djur var alltså lika stora som en schäfer, men hade grisens skinn och färg, de hade hundöron och
ett tryne som var format som en nos.
Det enda kruxet var att deras nos var ut och invänd. Tänderna satt alltså på utsidan av den.
Och de hade en enorm tunga som ständigt hängde utanför munnen.
Alla avgudade de här djuren medan jag gjorde allt för att undvika kontakt med dem.

Neeesaaaa

Jag har alltså plockat ut piercingen på prov. 

Den fyller tio år i år och jag kände mig gammal. Det går ju inte an.

Den gör mycket. Oerhört mycket.

Känner mig inte som Stinastina när jag inte har den i. Men det kanske är något bra ändå?

Löjligt att man ska identifiera sig med lite skrot.

Att näsan ser naken ut är ett faktum och anledningen till att jag tog den från första början

var ju faktiskt för att dölja en näsa jag inte trivdes i. Stackars 14åriga jag.

(Skrev fel först. Jag har bestämt mig för att fylla 23 i år jag).

Måste även  få tipsa om serien "Girls" som går på svt nu.

Fantastiskt underhållande och rätt vettig faktiskt.

Morgonstund

"Den som står stadigt med båda fötterna  på jorden tar sig aldrig framåt."

När jag sitter så här tidigt på morgonen och har ätit min frukost och druckit mitt kaffe så börjar den mentala förberedelsen för en ny dag. Jag kan sitta tyst och stilla hur länge som helst. Jag behöver det där lugnet innan jag sätter mig på tunnelbanan för att bege mig till jobbet.
Även tunnelbaneresan har blivit en mental avkoppling. Jag har lärt mig att uppskatta hela proceduren. Människorna som helst inte ser på någon utan som antingen ser ut genom fönstret, pysslar med sin telefon eller läser en tidning är oerhört spännande att betrakta. Jag tycker liksom synd om dem. De är som råttor i en glasbur på något vis. De vet vad som finns på utsidan men lyckas aldrig ta sig dit. Nu ska väl inte jag vara den som påstår att jag står på andra sidan glaset, men jag kämpar för glatta livet att ta språnget dit. Jag har svårt att se kämparglöden i någon av dessa människors ögon. Kanske skulle jag se det om någon lyfte på sitt tunga huvud och mötte min löjligt nyfikna blick. Jag vet inte. Men jag väntar på att få se människor kämpa för att uppnå någonting istället för att flyta med strömmen, för jag är nog av naturen aldrig riktigt nöjd, och inte finner jag mig i det heller. Så jag väntar nog bara på att få se det jag känner.

Nu ska jag  borsta mitt hår och mina tänder och vandra ut i mörkret.

Finfarmor på finbesök i storstaden

Mellokalas med gofjanten.

Angående det där jätteviktiga.

Varje dag ser jag på nyhetsmorgon.

Det är nog det bästa och enklaste sättet att hålla sig uppdaterad
om vad som pågår i vårat avlånga land. Idag tog nyheterna upp
bland annat blocketannonser och problemen som kan uppstå i
samband med dem.

För ungefär en vecka sedan la jag upp en annons där jag söker
boende. De problem som togs upp på nyheterna idag har även jag fått uppleva.
Inte riktigt så pass grova som kvinnan ifråga var med om, men något i den
stilen. Jag har alltså fått en hel del suspekta svar på min annons. Jag tycker att det
är så förbannat tråkigt och jag blir på riktigt orolig över människors beteende.
Man har ju inte så många möjligheter när man söker boende. Marknaden är, och
framför allt här i Stockholm en galen djungel och när man hittat ett praktiskt
tillvägagångssätt att göra sig hörd i denna förbannade bostadsdjungeln så ska
man behöva bli utsatt för något som är så oacceptabelt.

Folk säger att man minsann får vara beredd på både det ena och det andra när
man väljer att annonsera på nätet. Man får helt enkelt ta de där obskyra svaren
med en nypa salt.

NEJ.
Hur kan man någonsin mena att det är okej att trakassera och plåga andra
människor på det viset? Det är precis det ni säger att det är genom att påstå att
man får svälja skiten, och det utan motstånd. Så ska det inte vara oavsett vad!

Jag har även nyligen fått obscena förfrågningar på Facebook. Så det jag vill göra
nu är att påminna alla om vikten av att vara så anonym som möjligt ännu vilken
webbplats det gäller. Om inte för rädslan för att bli utsatt för det jag nu tagit upp,
så i alla fall för att inte riskera det andra problemet nyheterna tagit upp i det
sista, identitetsbedrägeri.

Håll hårt i er själva, och även de yngre flickorna och pojkarna i er närhet.
Vad som helst kan hända vart som helst oavsett hur fel man tycker att det är.
Och tänk er själva vad era barn eller syskon kan bli utsatta för utan er vetskap.
Världen är en otäck plats men vi kan väl tillsammans försöka ändra på det?
Upplever ni något ni tycker är obehagligt så måste ni anmäla det på en gång. Det
spelar ingen roll vad andra säger, det är din åsikt som är den viktiga.
Tycker du att något är fel eller att någon har gått för långt så är det också så det är.