Idag har jag haft en sån där dag där jag understryker det där med att kvinnor kan vara en aning känslosamma. 
I morse när jag begav mig till jobbet så försökte jag få liv i Malin för att pussas och kramas lite eftersom vi inte kommer få ses på ett tag.
Men det gick inte. Och för att vara helt ärlig så grät jag på bussen bort.
Ja herre min hatt.

När jag sedan åkte från jobbet så hade jag fått det absolut finaste avskedet jag någonsin fått.
Barnen slängde sig runt min hals och höll fast mig tills jag fick be dom att släppa.
"Ses vi aldrig mer?"

Nu ska jag lämna av en del av all packning som ska få övernatta på stationen.
Nu är det än en gång riktigt på riktigt.