Hösten och allt annat

Lyckades få till det ultimata kaffet. Vilken bra start på dagen.

Sov så där dåligt som jag har gjort av och till nu. Är nog orolig. Nervös.

Mycket som ligger och bubblar under ytan. Men det blir bra. Det är redan på väg och det känner jag!

Men jag lyckades igår med att förstöra min fina telefon.

Den första av den sorten blev till min stora förtvivlan stulen och när jag hade köpt en ny

för ännu en dyr peng så tappade jag den i toaletten. MEN den höll.

Det som hände igår var en förjäkla otur bara. Pang i golvet. Rätt på högra hörnet smällde den mot golvet

vilket resulterade i en sprucken och totalt nedsläckt skärm. I morse spökade den och sa åt mig att vakna

så lite liv finns i den. Men det går inte att använda den dessvärre. 

Köpte en liten söt Nokia som jag vill stampa hårt på. Vad ska man med en sådan liten sak till?

Kan knappt smsa på den och det säger JAG som har världshistoriens minsta händer.

Men... Den är rosa!

Önskar mig alltså en miljard pengar så jag kan köpa en ny, bra och fin telefon som jag slipper

få träningsvärk i fingern av. Och så vill jag kunna överraska mig själv med ett till konstverk att

pryda min kropp med eftersom min fantastiska tatuerare kommer till Oslo i slutet av månaden.

Kameran på telefonen kommer jag att sakna.

Hint hint Stina. Kanske dags att plocka fram den där fina som du försökt sälja men som ingen vill ha.

Något säger mig att den vill vara med mig.

Håret växer och frisyrer kan göras.
Ska efter en livstid med kort hår lära mig att pynta frisyren på riktigt!

Smygshoppade en söt kjol på rean.
Måste anpassa garderoben efter höfternas bredd...

Min fina herre som värmer hjärtat i höstkylan.

Nu ska jag försöka ta tag i det där med mat. Mat är viktigt har jag hört.
Så nu får ni se till att ha en underbar dag! Och som hjälp på vägen kan ni låta Ylvisbröderna sjunga för er.

Vink!

Låt oss tala om...

"Alltså det är så jävla hemskt att man ska

behöva gå runt i en vecka och känna JAG VILL

DÖ JAG VILL DÖ JAG VILL DÖ i en vecka i

månaden innan man äntligen får mens. Seriöst.

Så orättvist."

För ett par dagar sedan fick jag det här smset

och jag kan börja med att hålla med.

Det är så jävla orättvist att man ska behöva lida av sitt eget sällskap så som man kan göra under sin PMS.

Människorna man har i sin omgivning behöver genomlida det också. Men jag vill understryka att de inte har

någon rätt som helst att uttrycka sig om det. Råkar det vara så att de har det tufft så skulle man se till att

placera dem i sin kropp så de får smaka på hur det känns att ha den längtan till jordens slut som man kan

drabbas av. Under hela min pubertet fick jag höra alla de där härliga smeknamnen som jag säkerligen inte är
ensam om att vilja förbanna. Ett så milt uttryck som "PMSkossa" kan resultera i flera dagars tårar och en
dödslängtan. Det är så förbannat jävla viktigt att utbilda tonåringar om vad som kan hända med kroppen. 
Att gå från att vara flicka till att vara kvinna är det värsta jag någonsin genomgått och varje
månad upplever jag något som påminner om just den mardrömmen.
Och det är inte bara i huvudet hormonerna bråkar utan det är hela kroppen som åker på den. 
Ömheten i hela kroppen, acnen, viktuppgången, migränen, illamånendet och ryggsmärtor är bara 

ett par saker i den underbara listan.

Alla drabbas inte så hårt som jag och min väninna gör men jag har aldrig stött på 

någon som inte känt av det överhuvudtaget. 

(Finns det någon därute som inte alls känner igen sig i detta så får du mer än gärna hojta till.)

Det finns även något som heter PMDD (mer känt som PDMS) som inte är alltför vanligt och det är

säkerligen många med "vanlig" PMS som kan känna igen sig i ett flertal av de symptom som PMDD

orsakar men skulle det vara så att man på riktigt misstänker sig vara en av de få som har det så borde 

man med ens bege dig till en läkare och finna ut av det. Att få en förklaring på alla de bekymmer man 

har kan vara det mest förlösande någonsin.

Jag fick hjälp med min PMS. 

Utöver de p-piller jag fick för att stabilisera hormonerna så fick jag något som skulle minska den ångest

jag kunde drabbas av. (Utöver min härliga vardagliga ångest vill säga). Men efter att ha insett att den här

medicinen åt upp mig inifrån så fick jag sluta. De linjer som avdelat min ångest med min ångest suddades ut

men saker och ting flöt ut över månadens alla dagar och det är något jag inte ens önskar min värsta fiende.

Hur som haver. Nu har jag slutat med allt som har med hormoner att göra. Även p-piller.

Och det jag nu genomlider (tillsammans med de i min närhet) vill jag jämföra med en sen pubertet och det

värsta med det hela är den där ilskan som jag så väl känner igen från mina tonår.

Men en dimma har lättat och det faktum att jag har mina känslor lite närmare till hands än jag haft innan

innebär ju även att de där vackra fina känslorna ligger inom räckhåll.

Oktober!

Det bästa tecknet av alla är när pysselsuget kommer tillbaks.

Har donat med gammklär som kan användas nu igen och jag har börjat teckna igen! OCH måla!

Är det möjligt?

Igår grät jag av lycka för första gången på tusen år. (gråta måste jag oavsett. kan ju inte sluta med det då

bubblar jag ju över)

Det där med mjuka fina runda känslor är väl bland det bästa.

Jag har dessutom återgått till att laga massa god mat. Igår blev det hela smått kaosartat

då falukorven som jag åt verkade komma till liv i min mun. Kött äcklar mig så otroligt mycket!

Men så länge jag är fattig och har massa maut i frysen så ska jag utsätta mig själv för obehaget av dött kött som verkar vägra att tuggas.

Nu väcker Tracy Chapman mig till liv med hjälp av gokaffe och morgonmys.

Ska packa på mig med kläder och bege mig uppåt skogen och avnjuta ännu en underbar höstdag.

Hoppas de här bubblande känslorna håller i sig. 

Smuts och skam

Jag är så otroligt trött på att känna skam. Skam inför de saker jag bär i min ryggsäck. Ryggsäcken är tung.
Och det faktum att jag släpar på sådant som kanske inte alla släpar på gör mig lite extra trött och sliten.
Jag har tidigare kämpat så otroligt hårt för att dölja de där sakerna som skiljer mig från mängden men det
resulterade i ett välmående som sakta krackelerade och gick i tusen bitar.
Vilket jag inte var medveten om då.
När jag sedan fick nog och "kom ut" som den där Stinan jag faktiskt är så fick jag ta mina smällar och det
har jag fått leva med. Men nu, när jag många år senare står här och ser tillbaks på det där så blir jag så jävla
stolt över mig själv! Jag bet ihop tills käkarna knakade och tänderna gnisslade men det kommer
sluta bra. Jag kommer få mitt lyckliga slut jag också. Bara jag lär mig att sluta skuldbelägga mig för jordens
undergång och barnens svält i tredje världen.

Allt det där extra bagaget är ju det som definierar mig. Bra som dåligt.
Och att skämmas över sig själv är ungefär det mest destruktiva man kan göra.

Jag ska sträcka på mig lite extra hädanefter!

Nu har jag gått från att inte kunna sova någonting till att sova hela dagarna och nu till att försova mig.
Något händer med min kropp och jag tror mig se ljus i tunneln.
Jag hivar i mig en kopp kaffe, lyssnar på skånsk electropop och ser på solen som sakta stiger.
Dags att klä på sig och ta tag i den här dagen också!

Drömde massa spännande saker.
Vad drömde du?

Glöm inte att andas

• Vakna inte mitt i natten och tänk på allt du har att oroa dig över.

• Gå inte hemifrån på morgonen utan att ha uträttat den viktigaste av alla viktiga morgonrutiner.

• Lägg inte energi på människor som inte ger något tillbaks.

• Drick inte mer kaffe än vatten under en dag.

• Lämna inte frysdörren öppen.

• Ät inte tusen kilo vitlök innan du ska möta han/hon den där nya kärleken.

• Ät inte godis efter att du borstat tänderna.

• Säg inte ja när du egentligen menar nej.

• Kyss inga grodor, hitta prinsen med en gång istället.

• Glöm inte att ta på dig skorna när du ska gå ut.

• Var inte rädd för att misslyckas.

• Var inte rädd för att lyckas.

Titt ut!

Jag har varit i en annan värld ett tag.
På både gott och ont.
Jag har låtit mig dras med och livet sprang iväg med mig.
Jag har dock sett till att ha någe så när kontroll.
En del äventyr i Landet Lagom har jag hunnit med när jag orkat och så har jag tagit tag i det där som
ska leda till något gott.

I morse tog jag en promenad i skogen för att andas höstluft.
Jag blev helt slut på fem minuter men efter att ha fått upp flåset efter att ha slingrat mig fram bland träd
och klivit över luriga rötter så var det så otroligt härligt.
Jag har helt missat det som skett utanför min värld. Men jag ska ta ikapp det minsann.
Jag ska ta ikapp det när min kropp har fått sova nog och när hjärnan pausar i kaoset.

Vi begav oss ut på äventyr

Vi hamnade i svampskogen

Fick träffa käre bror för första gången på alltför länge

Höstiga promenader

En mängd med tysta och stilla mornar har jag haft. Underbart

Joråsåatteh!

Tro, hopp & besvikelse

Jag vet inte vem jag ska vara förbannad på.
Är det en specifik individ som har haft tankarna på annat håll eller är det rätt och slätt
systemet som felar något otroligt?

Jag var en del av det där systemet.
Jag ingick i det och var en "väl fungerande" brukare av det väl fungerande konstruktionen.
Jag  var snarare förvånad över att det flöt på som det skulle utan någon kamp överhuvudtaget.

Trodde jag ja.

Efter att en gång ha lämnat det för att sedan försöka slunga mig in i det igen så satte de käppar i mina
sköra hjul och jag står nu handfallen och undrar vad som krävs för att de ska ta en på allvar.
Jag står där jag stod för två år sedan och nu försöker de lura i mig simpla lösningar.
Men det ska de lyckas inte med.
Varför ser det inte sakerna för vad de är?
Kaos.
Att jag lyckats skaffa en handfull med oerhört hjälpsamma och vackra själar är min räddning.
Utan dem hade jag raserat.

Jag får väl vara arg?

Det du tillåter, det fortsätter.

Man får ont i kroppen och ögonen tål inte ens dagens ljus. Och maten... 

Den glömmer man bort att äta.

Man gräver ner sig allt djupare bland kuddar och täcken.

Försvinner i de världar man satt på play när man samtidigt pausat sin egna.

Skärmen är dammig och ljudet är lågt.

Bilar och röster från gatan förvandlas till myror i kroppen.
...

Men så känner man energin sakta komma tillbaks. Man lyckas röra på

sig mer än bara stegen till toaletten. Illamåendet har lagt sig och gardinerna dras bort för att släppa in solen.
Den där solen som får fjärilarna i kroppen att vakna till liv. Man tar sig ut och andas in den krispiga luften.
Det har hunnit bli höst och folk och fölk börjar klä sig i mer än ett lager för att hålla värmen.

Hösten. Den underbara hösten.
Den är här nu och den om något får mig att vilja sparka alla små bakterier i röven för att jag inte ska missa en enda dag av den.

Jag ska hur som helst till läkaren idag som ska få sticka mig i armen och tala om för
mig vad som är tok och vad som får min kropp att välkomna alla dessa sjukdomar.
Jag börjar känna hur det rosslar till i halsen vid varje andetag.

Men jag ska skratta och mysa bort det!

Jag satte mig efter många om och men på bussen till Göteborg och där mötte jag ett flertal av mina

människor som gör hjärtat lyckligt och magen varm! 

Det läkte mig nog lite extra och nu är jag tillbaks på jobbet igen!

Sjukdom och fjärilar.

Har som jag sagt förr varit lite sjuk på lite olika vis sedan jag började jobba.
Inget konstigt med det. Men magen har bråkat av och till i två veckor och lördagen spenderades
på badrumsgolvet där jag sov och kräktes om vartannat.
Det har liksom inte lugnat ner sig än och jag är så trött att jag gråter lite och framförallt
när jag inte kan gå till jobbet där jag vet att jag behövs.
Jag ska äta snäll mat och sova idag.

Nästa vecka ska jag till läkaren för att kolla upp om det kanske är en bakterie som bråkar.
Min mage är löjligt känslig och det kan dessutom vara katarren som inte ger sig.
Men det finns det medicin för!

Helgens medicin blev klappar och film.
På söndagen lyckades vi ta oss ut i den läkande solen där vi sakta lunkade till Botaniska, zoologiska och geologiska.
Zoologiska var en mardröm då de stackars uppstoppade djuren gav mig ett sådant obehag att tårarna rann.
Som sagt. En fobi försvinner och en annan uppstår.
Men jag gömde mig i en trygg famn och efter att ha låtit oss fascineras av fjärilar, stenar, kristaller och fräcka
dinosaurier så åt vi en underbar burgare på Dattera. Och efter att ha ätit dåligt i hundra år så var en ordentlig
måltid det bästa någonsin. Trots att magen kanske blev lite skrämd, stackarn.
Det är just det faktum att kroppen är så fram och tillbaks som gör mig utmattad.
Antingen så är man sjuk, eller så är man frisk. Punkt slut!

Men, en sjuk helg behöver inte vara en dålig helg.

Nu ska jag tappa upp ett bad där jag ska låta mig själv koppla av och så ska jag tala om för magen att det är nog nu.

Papiljotter och galenskap

Jag har slitit mig loss från sjukdomarna som anföll utan förvarning.
Kroppen är lite ur gängorna men så får det vara. Det reder sig nog snart.
Barnens bakterier ska inte bita på mig i fortsättningen.
Rastlösheten var oerhört intensiv så de dagar jag var hemma såg jag till att få ordning på saker och ting.
Organisera, fixa och dona. Min favoritsysselsättning.
Till helgen fick jag finbesök och då föll liksom allt på plats igen.

Nu har min hjärna ställt in sig på tidiga mornar så jag vaknar helt av mig själv innan klockan ringer.
Jag kokar mitt kaffe och äter min gröt och väntar på att solen skall stiga över hustaken.

Mornarna är nog det bästa jag vet.

Ikväll skall jag lägga håret, baka och mysa. Ser redan fram emot det.

Känner att det måste bli ordning på mina kvällsrutiner eftersom jag har börjat att somna vid åttatiden.

Så. Papiljotter bakning och dans är det som jag skall ägna mig åt de kommande eftermiddagarna och kvällarna. 

Hur gött är inte det liksom?!

Ååååh ja... Jag måste även få berätta att när jag här om dagen pratade med mamma i telefon på
t-banan så klev det ombord ett gäng med kontrollanter.

- Nu åker jag fast i kontroll, jag ringer dig snart.

Legitimation var ingenting jag hade så jag fick kliva in på ett bakrum och stå där och skämmas som en hund
tillsammans med en annan ledsen unge.
Jag har aldrig känt mig så skyldig i hela mitt liv.
Så jag ska betala boten med glatt humör och tala om för mamma att jag har lärt mig en läxa.

Belåtenhet

Jag är nästan lite tom på ord.

Jag har gått in i del 2/2 av 2013 med en tillfredsställelse utan dess like. Hösten.

Jag var så färdig med sommaren. Den där underbara sommaren.

Jag var ilsken i starten. Besviken över att saker och ting inte skulle bli som jag ville.

Men det visade sig bli helt fantastiskt trots det.

Det finns inte så mycket jag för tillfället vill understryka annat än att det är fint att

få ha börjat jobba på riktigt igen. Att trivas med vardagen. Är det möjligt?

Jag skall strax ge mig ut i 14 grader, sol och krispig luft.

Jag skall låta vackra tankar värma mig inifrån.

(lyckades nu vända upp och ner på min frukt och yoghurttallrik över datorn. tack och hej!)

Pusselbitar

I torsdags morse vaknade jag strax innan klockan ringde.
Hade sovit väldigt lite men var pigg och så fantastiskt redo för dagen.

"Idag är första dagen på resten av mitt otroligt underbara, fantastiska, spännande och makalösa liv."

Dagen visade sig bli underbar.

Jag är så trött på den där gråa Stinan som helt och hållet kan ta över mig ibland.

Men sedan cirka två veckor tillbaks har jag nästan inte sett glimten av henne.

Med vissa undantag förstås.

Men bitarna faller på plats en efter en.

Jag startar varje dag med att bestämma mig för att just den HÄR dagen ska bli den bästa dagen
någonsin och jag skall forma den utefter de förutsättningar och möjligheter som ges.

Idag har regnet piskat och åskan dånat, så jag har pysslat och njutit av ensamheten med

tända ljus och god musik. Allt detta med ett enormt leende på läpparna och en längan

som får fjärilarna i magen att förlora förståndet. Tokfjärilar!

Hur som haver.

Jag ska fortsätta den här kreativa dagen med att teckna och laga en välbehövlig måltid.

Vill även visa upp mitt ommöblerade rum som är mer trivsamt än någonsin.

Jag tackar fortfarande min alldeles egna gud för att jag fick bosätta mig här.

En ny en.