Har nu suttit hela förmiddagen och läst Frödings underbara verk.
Jag är helt fast.
Det var inte igår jag läste poesi, och det var ännu längre sedan jag läste Fröding.

Icke, när jag död är vorden,
sprids mitt väsen väl i jorden
blott som fosforljus,
element i jordens vara,
fukt och flyktigt irrljus bara,
icke mer ett jag?

Men jag skall kanhända sova
i en dröm av mörka, dova
halvmedvetna hågkomstljud,
ljud likt forsars brus mot hallar,
tills en stämma högljutt kallar
mig till liv en dag.

Eller skall jag tungsamt höja
mig ur gravens mull och töja
på mitt väsens band som knöt
mig vid jordens tyngd och häva
mig till rymd, där jag kan sväva
full av kraft och fri?

Eller skall jag syndbelastad,
djupt i dämonsriket kastad,
i eonisk tid,
själv betvingande betvungen,
ständigt stingande och stungen,
vältra om i hat?

Eller skall jag genombida,
genomstrida, genomlida
detta allt och kan
jag förflyktigas och enas,
sjunka, stiga, sudlas, renas
eller helt förgås?

Ska snart bege mig ut i oktoberkylan för en promenad. Känner mig fortfarande nyvaken, den friska luften får se till att väcka mig.