Måndagar är alltid måndagar

Mörkrädd är jag.
Var jag inte det skulle jag vandra ut.
Men. Som den stadsflicka jag blivit så får jag sitta här med min dåliga kvällsmusik och min rastlösa kropp.

Om det är något som inte är rastlöst så är det min hjärna.
Känns som att någon härligt litet obetydligt blodkärl har gett och och sagt pang.

Börjar nu längta hem till min enorma säng, mina sköna soffor och mina varma duschar.
Att kunna dra för gardinerna på kvällarna och dansa loss i stugan är aldrig helt fel när rastlösheten infinner sig.
Men här har vi varken tillräckligt bra högtalare eller stämningen som krävs.

Leia har varit borta hela dagen så jag har inte haft så mycket spännande att fotografera.
Jag skulle även bege mig till puben med en gammal vän men saker och ting satte käppar i hjulen.