Hahaha.
Vilken käftsmäll.
Jag skuttade iväg för att hämta frukost och faller då rätt på rumpan och den där armen som jag haft så ont i.
Kan nu inte sitta. Rumpan är nog bruten.

Lyckan kommer lyckan går.
Äh. Så lätt går det inte.

Fröken Haags återkomst

Jag vet nu varför jag började att fotografera så mycket i tonåren.
Jag tappade konsten att sätta ord på känslor och upplevelser, de där korta ögonblicken tagna direkt ur livet.
Något jag gjort sedan jag lärde mig att skriva.
Det var lättare att plocka fram kameran än att sätta sig ner och finna de rätta orden.

Nu har jag gått utan både text och bild allt för länge.
Jag har varit känslomässigt förstoppad vilket resulterade i en dekadans utan dess like.
Men nu kommer det tillbaks.
Nu när jag kryper upp i sängen med en överfull kopp kaffe.
Den där koppen som gör kaffet extra gott.
Den där fina koppen som var en present till mig själv för exakt ett år sedan.
En vårpresent till mig och Mimmi.

Jag bäddar ner mig bland täcken och kuddar för att njuta av morgontimmarna innan dagen kickar igång.
Nu vill jag kunna berätta för hela världen om den där känslan jag får.
Fjärilarna i magen som livet ger mig, och så det där skrattet som ligger och väntar på rätt tillfälle.

Home sweet home

Nu sitter jag och äter en välförtjänt middag.
Lyxade till det med grekisk potatis och tzatziki med hundramiljoner vitlökar.

Ett gäng av mina favoritmänniskor var helt underbara och hjälpte mig att  få mitt bohag på plats.
Jag har sedan igår försökt på ordning på röran och nu börjar det likna något.

Huffpuff. Jag har ett hem. OCH EN SÄNG!
Efter 6 månader i resväska så är det här helt underbart.
Har insett att jag kanske är lite lycklig. Utan att ens anstränga mig. HAH!

plusminusplus

Tvingar i mig en frukost.

"Ät ordentligt så du
orkar leka hela dagen."
Igår fick jag börja jobba igen.
Jag sover som ett barn och humöret är på topp.
Jag önskar att alla kunde få uppskatta
vardagliga ting så som jag gör nu.
Jag har tidigare varit på vakt 24/7.
Jag har alltid väntat mig det värsta och
det är som regel också det som
inträffat.
Tunga besked och motgångar.
När jag flyttade hem
igen så gick allt på
automatik.

Jag var så otroligt lycklig över att vara tillbaks att jag gick från katastrofläge till raka motsatsen.

Och se så fint allt har rullat på.

Otroligt.

Det är min tur nu!

Söndagstanken

                                                                             Allt runt i kring mig handlar om människors olika
åsikter och uppfattning av omvärlden. Jag blir upprörd över hur mycket man låter sig påverkas av andra.
Jag vill bygga upp mitt liv kring mitt, bara mitt.
När jag ser hur andra och även jag själv influeras av det som faktiskt inte kommer från oss själva så undrar
jag hur vi egentligen fungerar.
Vi unga själar kämpar med ett omdöme som kanske inte är det bästa och visst kan det bero på just vår
ringa ålder.
Men där dyker ännu en viktig fråga upp. Är inte ålder bara en siffra?

                                                  Oavsett hur länge man har kämpat med sitt och oavsett hur länge man har
försökt att uppnå sina mål så fungerar det inte att flyga med lånade vingar för all framtid. Det är i slutändan
oerhört essentiellt att ha fått skapa sitt alldeles egna.
Men har det blivit alltför influerat av andras bild av en, och den fantasibild man skapat av hur saker och ting
skall vara på grund av det så resulterar det i en livslång skuld. En vacker dag måste de lånade vingarna
återlämnas till sin rättmätiga ägare.

Detta är alltså vad folk googlar för att sedan komma till min blogg.

                                                           Vilken besvikelse...

Nostalgi?

Herre min hatt.
Den ena är värre än den andra.

Malin och Gossebosse på ett kyrkisläger.
Är inte helt säker på vad vi gjorde där men vi lärde oss ett par fina sånger i alla fall!

Tror minsann att det var farmor som radade upp oss. Antagligen eftersom vi var så oerhört söta och stilrena.
Jag misstänker att jag saknar en tand. Jag kan dock ha fel.

En klotrund Stina i Hackås på en då väldigt snärt ponny.
Lille Dukat, hästen jag arbetade ihjäl mig för.

En sömnlös klagan

Jag har de senaste dagarna sovit så oerhört dåligt. 

Jag tänkte först att det inte var så farligt eftersom jag snart kommer vara så illa tvungen att få hämta igen den förlorade sömnen. Men nu har den här sömnlösa perioden varit lite för lång för att jag ska acceptera det

Det verkar inte ha någon betydelse vad jag gör för att försöka somna gott, sova utan att vakna och inte vakna innan solen gått upp men jag verkar aldrig vara nöjd.

Man kan tro att det beror på den där stressen som ligger och gror av och till. Men den borde liksom dra sig tillbaka och aldrig mer återvända eftersom saker och ting nu är så otroligt mycket bättre än det varit på oerhört länge.

När man är uppe av en anledning så kvittar det. Anledningen gör det ofta värt det. Till exempel en fin utgång eller en så simpel sak som en bra film. Men när kroppen verkar vara vaken bara för att vara vaken så blir jag vansinnig. Och det hjälper knappast.

Nåväl.

Snart har jag mig ett hem, ett rum, min alldeles egna säng och till och med ett privatliv.

Kan det bli bättre?

Idag har jag haft en sån där dag där jag understryker det där med att kvinnor kan vara en aning känslosamma. 
I morse när jag begav mig till jobbet så försökte jag få liv i Malin för att pussas och kramas lite eftersom vi inte kommer få ses på ett tag.
Men det gick inte. Och för att vara helt ärlig så grät jag på bussen bort.
Ja herre min hatt.

När jag sedan åkte från jobbet så hade jag fått det absolut finaste avskedet jag någonsin fått.
Barnen slängde sig runt min hals och höll fast mig tills jag fick be dom att släppa.
"Ses vi aldrig mer?"

Nu ska jag lämna av en del av all packning som ska få övernatta på stationen.
Nu är det än en gång riktigt på riktigt.

Klippa, klapp, kluppit

Malin försvann hemifrån och jag är uttråkad
men oj så full av liv! 

Lyssnar på musik, klipper av mig håret i förbifarten
och dansar naken.
Ser nästan lite äckligt nöjd ut dessutom.
Men det är okeeeej.

Har idag varit helt tappad i golvet.
Har inte tänkt en vettig tanke.
Har inte sagt ett korrekt ord.
Allt har dock flutit på ändå.
Köpte till och med ett par nya lekskor.
Härmapa.


Imorgon ska jag jobba min sista dag.
Sen är det bara att dra. Färdigt är allt. 
Färdig är jag!

 Men usch vad jag kommer sakna kissarna.

Vad hände?

Vart tog alla kilon vägen?
Jag har inte riktigt varit klar över hur stor skillnaden faktiskt är och jag har ingen aning om

hur jag lyckades uppnå resultatet.

Hur som haver så är jag stolt över mig själv.

Hittade lillbyxan när jag gick igenom gammklärna.

Kastar dem tillsammans med ett gäng andra, jag skänker även bort en hel del.

Då tänkte jag att en goklänning på rean inte är mer än rätt.

Måste än en gång ifrågasätta Kungsbackaborna som låter sådant här hänga kvar för

bara 100-lappen.

Ödets nyck

Jag har slitit och kämpat med det mesta sedan jag flyttade tillbaks till Sverige.
Jag har inte riktigt varit klar över vad det är jag ska göra och hur jag ska göra det.
Men nu efter allt som har hänt den sista tiden så bestämde jag mig för att göra en
drastisk förändring  i planerna och på två dagar så har allt fallit på plats.
Och då menar jag precis allt.

Det här är ett sådant tillfälle där jag får känslan av att det finns en mening med allt.
Gott som ont.
Och trots allt det onda jag går igenom så för det något gott med sig, och det gör det
hela lite lättare. Ja, herregud.

Herreguuuuud! 18/5 kommer Roky Erickson till Stockholm.
Gråter en skvätt.

Nu jävlar är det nog!

Nu är det slut med det där tunga som jag inte kan hantera utan att gräva ner mig.
Jag har bestämt mig för att vara färdig med att gräma mig över allt och inget och vänta på att någon ska rädda mig. Att kaoset har omringat mig sedan jag flyttade från Oslo är ett faktum men jag har mig själv att skylla och det är ju som så att jag med vilja inte har tagit några beslut angående framtiden eftersom jag väntat in allt. Jag ville veta vad jag hade att välja mellan och satsa på och jag ser nu att det självklart är jag själv som har plats nummer ett. Jag har kommit till en och samma insikt gång på gång och den här gången känns det lite tyngre att ta tag i det hela. Men jag har människor omkring mig som sparka mig i baken.

Jag tänker inte sticka under stol med allt som har hänt. Jag ska inte skämmas över att jag mått dåligt av och till. Men nu mår jag bättre än jag gjort innan och insikten till allt är en rejäl spark i röven och jag ska fortsätta att ha det bra trots ostabiliteten runt ikring mig och bristen på en fast punkt.

Tog mig en tur till Göteborg för att andas västkustluft, träffa familj och skratta med vänner.

Gick igenom mina älskade ägodelar och klädpåsarna var bättre än en shoppingrunda. Och helt gratis var det!

Usch vad jag saknar allt mitt! Det liksom bara ligger där på altanen och ropar efter mig.