Jag har varit i en stund Göteborg.
Jag har om vartannat gråtit och haft migrän.
Lite tuffa tider men med kärlek och vila så började det sakta men säkert kännas bättre.
Igår tog vi et otroligt tufft farväl och jag satte mig  på bussen hem för att idag gå på första
samtalet i starten av min terapi.
Jag stressar dit, tar fel tunnelbana och får åka tillbaks. Är rädd att bli sen och tunnelbana är
något jag väldigt nyligen lärt mig åka då det är det mest ångestframkallande i denna stad.
Men. Jag kom i tid. Satte mig duktigt för att vänta.
I 40 minuter...
Det som hänt är alltså att den där människan (som skall komma att bli en av de viktigaste i mitt liv) svikit
mig innan jag ens hunnit träffa henne. Hon har avbokat alla samtal och möten men inte mitt.
Jag har alltså efter 6 (!) månaders väntetid äntligen fått en tid och så sker det här.
Då jag senaste tiden levt i en bergochdalbana rent psykiskt så var det så otroligt skönt att äntligen
få komma dit.
Jag blev oerhört besviken och med tårar som forsade gick jag därifrån.
Receptionisten hade ursäktat sig, jag berättade om min långa väntan och längtan men log och sa
"det går bra".

Men det gör ju inte det.

Nu gäller det att bita ihop och vänta lite till. Och jag vet att det tillslut reder sig men att ens välmående hänger på andra är fruktansvärt. Och framförallt när saker och ting inte fungerar som det ska.

Men det går bra. Får väl bara tänka att jag har något att se fram emot.
Och det har jag ju. MASSOR!