Lucka nr 13; berätta om ett minne från din uppväxt.

Jag tänker nu berätta om ett, eller faktiskt flera minnen från min uppväxt.
Det var svårt att välja ett specifikt då jag har så otroligt många klara bilder, fina som fula.
Men just det här är en blandning av både och.
När jag var liten var jag rädd för precis allt som inte ingick i min trygga bubbla.
När vinden ven runt husknutarna kröp jag upp i min mammas knä fram tills jag var 15 och att se upp mot himlen och alla vackra stjärnor resulterade i panikångest och en oerhörd oro.
Så när oväder slog till så var det hus i helvetet.
Jag och vår underbara hund kröp upp under filtar och täcken i mammas säng och skakade i takt.
Men när de där monsterovädren kom så ville jag inte mer. Då ville jag ge upp på livet.

Mamma brukade ta med mig, hunden och min syster med i bilen och åka åt motsatt håll som domedagsmolnen. Vi smet tills det hade dragit över, även om det kunde innebära att vi råkade stöat på ett annat på vägen därifrån.
En gång fick vi stanna bilden utefter en husvägg och vänta ut haglet, vindarna och dundret.
Bilen vaggade fram och tillbaks och jag hade krupit ner under instrumentbrädan, livrädd.

Min mamma var vid dessa tillfällen min räddare i nöden.
Och att åka bil med henne med eller utan oväder, är fortfarande det absolut bästa jag vet.