Precis nu ringde min Johan.

Min Johan som for iväg idag och ska jobba ett par dagar.

Sen ska jag ta en liten tur och så ska han sätta sig på ett flyg och fara bort igen.

Detta kommer innebära att vi inte kommer ses på över en vecka och det kan ju vara skönt

att få sakna ibland. Men det slog mig redan nu att jag saknar honom.

Skit också.

Det är ju inte alls härligt att sakna. Vad fan tänkte jag?

Ja jag ska försöka hålla mig sysselsatt och ha det så skoj jag bara kan.

För jag ska ju minsann få träffa mina människor och den här gången ingår även Malin i

den skaran och det är väl helt underbart.

Ibland undrar jag hur jag klarat mig utan Johan fram tills vi sågs.

Jag har i och för sig inte varit gravid innan och nu är väl det mesta jobbigare än någonsin

men den där känslan av att han är där i ur och skur, ännu hur jag mår. Han tröstar och klappar

och jag tröstar och klappar. Vi är ju ett team. Ett bra sådant även om jag kan vara riktigt strulig 

av och till men där anklagar jag honom lite också, som ställt till det och planterat en bebis i min mage.

Men nedgångarna har blivit färre för min del. Uppgångarna är kanske inte lika lätta att uppnå

och framförallt inte i brist på de där medicinerna som räddat mig vid ett par tillfällen. Nu är det

tanken på framtidens om räddar mig och tanken på att vi snart är en liten familj och det finns
ju inget som kan göra mig så lycklig.

Så det så.