Godmorgon!

Sitter och dricker en kopp kaffe innan jag ska vandra ner till fysioterapeuten som ska

få hjälpa mig med min arma kropp.

Sist jag var där så fnissade hon lite och sa att jag visst börjar bli framtung. 

"Börjar"...

Jag började bli framtung i vecka 10.

Och nu är magen som en badboll och större kommer den bli.

Jag har gått upp en hel del de senaste veckorna men jag orkar inte lägga så mycket energi på det.

Kroppen tyckte att jag behövde det och visst har det blivit en del godis i påsk men bra mår jag och 

bebis lika så och som jag sagt femtioelva gånger så är det just det som är det viktiga.

När det började synas på mig så började jag också oroa mig för vad folk ska tänka.

Löjligt, jag vet men jag har tyvärr fått lära mig att folk inte bara tänker. Dom säger gärna rakt ut.

I vecka 16 fick jag frågan "hur långt har du kvar" och det skrattade jag åt men folk

är inte alltid så eftertänksamma. "Är du säker på att du ska föda i Augusti" och
"Är det normalt att vara så stor så tidigt" är två av många saker folk utbrister.
Även om det är från nära och kära så sticker det till lite. Vad ska jag säga? Förlåt?

Som min styvsyster så fint sa så är det ju faktiskt en bebis där inne!

Och när man är gravid så har jag insett att det inte finns mycket normalt.

Alla är olika. Nu som alltid.

På spat så var det många gravidmagar som guppade runt i poolen och alla var vi säkerligen

i olika veckor och alla såg vi olika ut. Men jag kommer på mig själv med att sitta där och jämföra mig 

med dem. Johan säger för tusende gången att "du är fin!" Och jag inser att det är sådan idioti att man
aldrig kommer ifrån det där.
Ja, jag är ta mig fan fin! Jag har en underbar liten bebis i magen och min kropp gör allt den kan för att
anpassa sig efter det. Jag borde klappa mig själv på ryggen.

Mötte en vän till min syster som jag inte mött på länge och hon ser på mig, ler och säger "bra jobbat".

Åh vad jag behövde höra det!

Jag längtar efter att kunna röra mig som en normal människa och vi har redan nu börjat prata lite om

hur vi ska göra med träningen när bebis är ute. Det viktigaste är att peppa och stötta varandra 

och det är vi bra på här hemma. Så det är ju inga problem. Men jag sitter nu och önskar så

innerligt att folk kunde tänka lite mer på vad de säger innan de säger det. Det kanske verkar

harmlöst för en själv men det är inte alls säkert att det tas emot på samma sätt.

Puss på er!