1-2-3

Vardagen har börjat att ta form nu.

Den här gången omfamnar jag hela situationen och det kan jag understryka är absolut första gången eftersom rutiner och en välfungerande vardag innan har gett mig ångest och en känsla av att det är något som inte riktigt är som det ska. Jag vågar inte påstå att jag vet vad det beror på men jag kan ana att det är på grund av all den tiden jag spenderade hemma under min sjukskrivning. Jag är nog helt enkelt rädd att jag glömt bort hur man gör.

Men jag fungerar nu. Det rullar på. Lite rostigt och ostadigt men jag vill uttrycka min glädje och lycka över det. De tunga perioderna i mitt liv har verkat avlösa varandra och ska jag vara ärlig så ser det ut att fortsätta. Men jag möter det med gott mod. Jag har mina vänner, min familj och mig själv. Tänk sikken tur!

Åherregud.

Min största dröm just nu är att någon fick för sig att ge mig biljett till Patti Smiths konsert på Dalhalla. 

Psycho

Menååååheeej! Suck och stön. Är liiiite trött på mitt egna sällskap. Jag måste liksom på något vis socialisera mig men det här kändes nästan tragiskt. I vilket fall som helst så är jag fortfarande på jakt efter ett alldeles eget boende där jag kan ställa min säng och hänga mina tavlor. Mest av allt saknar jag Gossebosse och mina klääädeeeer. Är trött på mitt urval av fem små klänningar som legat i resväskan sedan november.

Jag har haft sådan tur som har vänner med stora hjärtan och stödet och hjälpen jag får därifrån är ovärderlig. Tänk att jag aldrig ska kunna stå på egna ben. MEN fram tills dess ska jag minsann försöka se glad ut. Låta håret växa och lyssna på musik som får mig att må bra

Apropå det så växer håret snabbare än det gjort på länge. Jag vräker i mig vitaminer och tillskott och använder arganolja som har visat sig funka lika bra till hår som hud och till sist är det torrshampot och balsammetoden som räddat mig. Just do it!

Jag har som de flesta vet färgat håret var och varannan vecka sedan jag var 11 så kluvna toppar och svinto har varit min grej.

Vet ni?

Snart är det vår! Och sommar!
Då jäklar far ullisarna och bara ben med femtioelva blåmärken skall stolt visas upp.

Som jag längtar!

En kommentar på den här videon lyder
"I am experiencing lesbian tendencies."

Kan inte annat än att hålla med.

Imelda May... Sikken quinna!

Satte förresten i piercingen igen.
Blidde så tomt att jag tog beslutet att behålla den fram till den dag jag vågar ta om medusan som blev misär.

Drömmen om grishundar

Dessa djur var alltså lika stora som en schäfer, men hade grisens skinn och färg, de hade hundöron och
ett tryne som var format som en nos.
Det enda kruxet var att deras nos var ut och invänd. Tänderna satt alltså på utsidan av den.
Och de hade en enorm tunga som ständigt hängde utanför munnen.
Alla avgudade de här djuren medan jag gjorde allt för att undvika kontakt med dem.

Neeesaaaa

Jag har alltså plockat ut piercingen på prov. 

Den fyller tio år i år och jag kände mig gammal. Det går ju inte an.

Den gör mycket. Oerhört mycket.

Känner mig inte som Stinastina när jag inte har den i. Men det kanske är något bra ändå?

Löjligt att man ska identifiera sig med lite skrot.

Att näsan ser naken ut är ett faktum och anledningen till att jag tog den från första början

var ju faktiskt för att dölja en näsa jag inte trivdes i. Stackars 14åriga jag.

(Skrev fel först. Jag har bestämt mig för att fylla 23 i år jag).

Måste även  få tipsa om serien "Girls" som går på svt nu.

Fantastiskt underhållande och rätt vettig faktiskt.

Morgonstund

"Den som står stadigt med båda fötterna  på jorden tar sig aldrig framåt."

När jag sitter så här tidigt på morgonen och har ätit min frukost och druckit mitt kaffe så börjar den mentala förberedelsen för en ny dag. Jag kan sitta tyst och stilla hur länge som helst. Jag behöver det där lugnet innan jag sätter mig på tunnelbanan för att bege mig till jobbet.
Även tunnelbaneresan har blivit en mental avkoppling. Jag har lärt mig att uppskatta hela proceduren. Människorna som helst inte ser på någon utan som antingen ser ut genom fönstret, pysslar med sin telefon eller läser en tidning är oerhört spännande att betrakta. Jag tycker liksom synd om dem. De är som råttor i en glasbur på något vis. De vet vad som finns på utsidan men lyckas aldrig ta sig dit. Nu ska väl inte jag vara den som påstår att jag står på andra sidan glaset, men jag kämpar för glatta livet att ta språnget dit. Jag har svårt att se kämparglöden i någon av dessa människors ögon. Kanske skulle jag se det om någon lyfte på sitt tunga huvud och mötte min löjligt nyfikna blick. Jag vet inte. Men jag väntar på att få se människor kämpa för att uppnå någonting istället för att flyta med strömmen, för jag är nog av naturen aldrig riktigt nöjd, och inte finner jag mig i det heller. Så jag väntar nog bara på att få se det jag känner.

Nu ska jag  borsta mitt hår och mina tänder och vandra ut i mörkret.

Finfarmor på finbesök i storstaden

Mellokalas med gofjanten.

Angående det där jätteviktiga.

Varje dag ser jag på nyhetsmorgon.

Det är nog det bästa och enklaste sättet att hålla sig uppdaterad
om vad som pågår i vårat avlånga land. Idag tog nyheterna upp
bland annat blocketannonser och problemen som kan uppstå i
samband med dem.

För ungefär en vecka sedan la jag upp en annons där jag söker
boende. De problem som togs upp på nyheterna idag har även jag fått uppleva.
Inte riktigt så pass grova som kvinnan ifråga var med om, men något i den
stilen. Jag har alltså fått en hel del suspekta svar på min annons. Jag tycker att det
är så förbannat tråkigt och jag blir på riktigt orolig över människors beteende.
Man har ju inte så många möjligheter när man söker boende. Marknaden är, och
framför allt här i Stockholm en galen djungel och när man hittat ett praktiskt
tillvägagångssätt att göra sig hörd i denna förbannade bostadsdjungeln så ska
man behöva bli utsatt för något som är så oacceptabelt.

Folk säger att man minsann får vara beredd på både det ena och det andra när
man väljer att annonsera på nätet. Man får helt enkelt ta de där obskyra svaren
med en nypa salt.

NEJ.
Hur kan man någonsin mena att det är okej att trakassera och plåga andra
människor på det viset? Det är precis det ni säger att det är genom att påstå att
man får svälja skiten, och det utan motstånd. Så ska det inte vara oavsett vad!

Jag har även nyligen fått obscena förfrågningar på Facebook. Så det jag vill göra
nu är att påminna alla om vikten av att vara så anonym som möjligt ännu vilken
webbplats det gäller. Om inte för rädslan för att bli utsatt för det jag nu tagit upp,
så i alla fall för att inte riskera det andra problemet nyheterna tagit upp i det
sista, identitetsbedrägeri.

Håll hårt i er själva, och även de yngre flickorna och pojkarna i er närhet.
Vad som helst kan hända vart som helst oavsett hur fel man tycker att det är.
Och tänk er själva vad era barn eller syskon kan bli utsatta för utan er vetskap.
Världen är en otäck plats men vi kan väl tillsammans försöka ändra på det?
Upplever ni något ni tycker är obehagligt så måste ni anmäla det på en gång. Det
spelar ingen roll vad andra säger, det är din åsikt som är den viktiga.
Tycker du att något är fel eller att någon har gått för långt så är det också så det är.

Välkommen vardagen!

Hade glömt bort hur det var att förtjäna att vara trött.

Det är härligt.

Men att ge upp dagen klockan sju för att sängen ser så förbannat skön ut känns slött.

Idag jobbade jag min första dag och det var fint.

Brukar vanligtvis vara så ängslig när jag träffar nytt folk.

Jag försöker se mig själv genom deras ögon och det är ju bara misär.

Men när jag arbetar så slappnar jag av något oerhört i mig själv. Sikken egenskap!
Sen är jag grym på att leka och det är nog det bästa med mig. Men så har jag ju övat länge också.

Igår hälsade jag på hos Malin.
"Tänk! Vi kan hälsa på hos varandra för första gången på tusen år."
Det är liksom sådana saker som gör livet extra härligt. Den där guldkanten!

För att inte somna onödigt tidigt ska jag ta mig ett bad och njuta av lugnet.

Hah! Jag har det ju så braaaaaa!

Pangelibom!

Jag har träningsvärk i alla gåmuskler som finns.

Jag har inte riktigt fattat att T-banan är ett praktiskt påfund och sen är jag inte säker

på vart jag ska alltid, så då är det ju säkrare att gå tänker jag. Då är det lättare att vända

om det blir fel.

I alla fall. Jag har sovit inatt. SOVIT! Jag som trodde jag glömt hur man gör.

Var så trasig natt när jag la mig. Dagen var den längsta evvah. På både gott och ont.

Jag fick liksom jobb.

Jag flyttade min väska till en lägenhet där jag får vara ensammen.

Ja alltså. Inte mycket dumt där.

Har insett att den här staden gillar mig. Den liksom ger utan att ta.

Till och med busschaufförerna är goa. Får framkörning ända till t-banan mitt i natten.

Gulle.

Nu sitter jag och tuggar med öppen mun. Blir irriterad på mig själv.

Har fått skära små bitar frukt som jag försöker får i mig.

Läppen är liksom rätt svullen efter gårdagens infall att pierca mig.

Ska nu bege mig till Malin för att lämna en bilnyckel jag lyckades få med mig.

Vi firade med rosa champagne och den lyckades sudda ut min otroliga intelligens redan innan

jag druckit den. Gick vilse när jag skulle hem också. Men! Jag tog det nästan med en nypa salt.

Dutti!

Att gå hunnra mil i tusen minusgrader
med det här i blickfånget är rätt ok ändån.

Kö in på systemet var det.
Hej och välkommen till storstan!
Här super man bort sina sorger.

Det är svårt att med ord beskriva hur fräck jag är på den här
bilden. Det var meningen att jag skulle visa
hur stark jag är eftersom kniven gått av.
Joråsåatteeeh

Litte gilli då!

Iband går det som det borde

Har sovit dåligt inatt. Efter en vecka utan ordentlig sömn går jag i en dimma som inte verkar lätta.
Men jag tänker inte låta en så simpel sak som det dra ner mig.
Ända sedan jag satte min fot i denna stad så har jag för första gången på fantastiskt länge haft en
positiv inställning till smått och gott och stort och flott. Och se hur det gick!
Med hjälp av underbara vänner så har jag någonstans att bo. Och ikväll ska jag bege mig till
en lägenhet som bara jag och lillråttan ska få bosätta oss i för en tid framöver.
OCH! Så ska jag om bara ett par timmar bege mig till ett introduktionsmöte för på en vikarepool
som förhoppningsvis har lite arbetstimmar med fina barn att dela ut. Awiwi!

Så nu sitter jag och dricker det godaste kaffet ever och funderar på vad jag ska ta mig till
när jag tappat bort laddaren till telefonen och sitter utan batteri. Allt kan ju inte gå som smort.

Hittade det här inlägget och blev liksom nästan lite betagen av den där insikten jag verkade ha.Borde vara så där klok hela tiden.  Det här var alltså 2,5 år sedan.

Det kaos som intagit mitt liv är ett kaos jag börjat komma underfund med.
Jag har spenderat ett par timmar åt att se tillbaks på de veckor som gått för att försöka få en sorts översikt.
Ju mer jag tänkte, desto längre tillbaks i tiden gick jag.
Det jag nu har kommit fram till kanske inte kommer som en chock för andra, men det gjorde det för mig.

De stormar som kommit och gått, det som påverkat mig och skakat mig ändå in i själen gäller inte bara de gångna veckorna. Utan det är faktiskt så att de gångna två åren har varit fruktansvärt kaotiska.

För ungefär 1,5 år sedan blev jag utsatt för ett knivhot, och jag börjar se nu att det var då saker och ting började gå åt helt fel håll. Det var även där jag, och människorna i min omgivning blev orolig för min del.
Men jag gjorde det enda rätta, jag lät saker flyta på och jag infann mig i ovädret med ett skapligt lugn inombords och ett leende på läpparna.

Anledningen till att jag kunde göra det var att jag då inte insåg att allt det som skedde, skedde mig. Jag såg inte mig själv som den drabbade.
Det är en egenskap jag har växt med.

När jag förra helgen var på morfars begravning så grät jag, jag tillät mig själv att vara ledsen.
När vi rensade igenom gamla kläder så skrattade jag, jag tillät mig skratta i den situationen, för det var ju faktiskt roligt.

Jag har nu lärt mig något jag borde ha lärt mig för länge sedan, livet är ingen börda, ännu vad som händer.

Kvinnan är starkare genom sin känsla än mannen genom sin styrka.

Det är synd om människan.

Allt är så fruktansvärt svårt och precis alla vägar är så långa att gå.

Vi försöker hitta genvägar eller ta hjälp av transportmedel för att undankomma det där kringelkrokiga.

Fegt.

Men kvinnan.

Den där vackra varelsen som hela världen avgudar men samtidigt vanhedrar.

Det är bisarrt hur det har kommit att bli. Men för att inte överösas av ångest och skam

över ur jag bidrar till det på så många olika sätt så försöker jag att se till de kvinnor som finns i min närhet.

De alla inger den där moderliga tryggheten på ett eller annat sätt, och det bara genom att vara så

förbannat mycket sig själva. Starkare än ingen utifrån kan ana.

Ibland känns det som om jag går och bär på världens största
hemlighet ; Jag har i förtroende fått ta del av deras superhjältekrafter.

Deras enorma stryka och glödande vitalitet som kommer inifrån och ut.

Det enda jag hoppas är att jag inte är den där klena saten som alltid måste räddas.

(Även om det har inträffat ett par gånger under min levnadstid.)

Det jag vill komma till är att jag är obeskrivligt tacksam över att de
alla tagit mig under sina vingar.

Nej, nu ska jag gå diska och laga mat.

På vift

Nu är jag där jag ska vara.
Mamma har precis åkt och jag sitter
och försöker smälta situationen.
Jag har flängt runt så förbannat
mycket i det sista och har bott i en
resväska i nästan två månader utan
att ha något "hemma".
Men nu kanske saker går min väg.
Det måste det nästan. För nu saknar
jag min säng.

Django Unchained

Måste nästan råda er att gå och se den.

Den är helt överjävlig på alla sätt och vis och blev en aning illa till mods av den.

Men oj så bra den är!

Jag var skeptisk under hela filmens gång men insåg i efterhand att det var okej och att

det är en sån där känsla som inte många förutom Quentin Tarantino kan framkalla.

Snacket går kring den och jag blir fort less när filmer blir så oerhört omtalade.

Men här kan jag inte göra annat än hålla med.

(hörde dessutom att den där fräcka Leonardo DiCaprio skar upp
handen under inspelningen men fortsatte utan att blinka.
och jag ska nu erkänna att jag råkade säga att han var
oerhört snygg i filmens början men efter detta kommer han för alltid vara vidrig.
har som inte låtit mig fascineras av honom innan.)

Tudiluuuu

Sitter och brutalsaknar sommaren.
Alla fina klänningar som man inte behöver gömma under femtioelva lager med andra kläder.

Bara ben och gyllenbrun hy.

Jajäklar!

Upptäckte att mitt hår inte kan ha vuxit många millimeter sedan dess.

Så förbannat tråkigt. Jag som tar i för att få det att växa liiiiite.

Bilden längst ner däremot... Vad kan jag ha varit... 17?

Se det håret. Lillputtan. Rött och gött var det.

Från det ena till det andra

Är fortfarande kvar i Föne hos mor men har börjat få myror i röven så jag har

tagit tag i saken och imorgon åker vi ner mot Stockholm.

Det är löjligt vad gott det ska bli att ta tag i allt igen.

Det är alltså Stockholm som får äran att ta hand om mig.
Jag är inte helt säker på att jag vet vad jag ger mig in på eftersom jag fick en släng

av ångest när jag såg priserna på hyreslägenheter. Herre min hatt.

I vilket fall som helst. 

Snart vinkar jag de blå bergen adjö och ger mig in i storstadsdjungeln.

Önska mig lycka till.

Det är ungefär det här man roar sig med i Föne en fredagskväll

Jakten på den perfekta hårfärgen fortsätter. Scandinavian blonde. Jo man tackar!

Strålande

Apropå det där med att shoppilura så har jag inhandlat en underbart underbar gotröja.

Har dessutom gått loss och börjat med färg.
(bakom mig ser ni även mammas fräcka snöslunga som vilar gott under mitt gamla överkast)

Hitta ditt

Jag dricker inte mycket, jag har slutat att röka (nåja) och några droger tar jag då inte.
Men att bli beroende av en känsla har jag upptäckt är farligt enkelt.
Allt man gör för att må bra vill man ju fortsätta med, om det så är att supa sig drängis
eller skriva poesi. Det man gör för att rensa ut alla tunga tankar resulterar ju i en
känsla som man gärna vill behålla. Det gäller väl bara att hitta sin grej.
(Och då säger jag inte att alkohol och droger är det bästa alternativet).

Jag önskar att barn (och vuxna) kunde vara så pass öppensinnade som jag och
Malin var när vi växte upp. Nu fanns det inte så förbannat mycket att ägna sig åt
i lilla Hackås, men vi hade fantasi nog att skapa vår egen värld och istället för att
hitta på sattyg så lyssnade på Hevia och mediterade, ungefär.
Vi var inte som alla andra vi.

Det jag vill ha sagt med detta är att det är förbannat viktigt att ägna sig åt det som man mår bra av.
Jag mår grymt bra när jag städar och bakar. Det är på riktigt min meditation.
Det som är lite värre är att jag uppnår den där känslaan även när jag har shoppat...
och igår köpte jag för en gångs skull något som jag har användning för.
Jag lyckades hitta ett UV-filter  för en mycket billig peng.
Och herre min hatt vilket bra köp. Inte behövs det längre någon redigering.

Lucka nummer 12; en bild på någon som du saknar.

Det där med att sakna verkar ha blivit något utav min expertis.
Varje dag, hela tiden saknar jag någon så innerligt att det gör ont.
Det beror visserligen på att jag för ögonblicket inte omringas av någon överhuvudtaget,
men också för att jag har oturen att inte ha möjlighet att träffa mina människor så ofta som jag önskar.
Men här har vi två personer som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Min underbara lilla farmor och söta morfar.
Farmor träffar jag knappt en gång om året, men när jag väl har turen att göra det så blir jag så där glad
som man bara blir med vissa människor. Man har det helt enkelt kul och fantastiskt trivsamt med henne.
Morfar bor i himmelen, och i det sista har jag tänkt på honom varje dag.
Han var en sån där gogubbe som smög runt och fiffilurade en del.
Han sa inte så mycket, men det var inte heller nödvändigt. Hans närvaro värmde tillräckligt.

Båda två har den där glimten i ögat som jag avundas.
Och tänk vad glad jag blev när jag hittade den här bilden som togs på min systers student!

Det här var alltså lucka nymmer 12 i Emily Dahls adventskalender

Lucka nummer 11; en bild på något som representerar dina framtidsdrömmar.

Det här var oerhört svårt eftersom
jag för ögonblicket inte ens vet vart
jag vill bosätta mig.
Men en sak vet
jag och det är att mina barnbarn en
vacker dag ska sitta i stugan på
verandan med storsjön och fjällen i
blickfånget, precis som jag gjorde
förra sommaren, och läsa mina
urklipp och anteckningar.
Allt som finns att läsa i Stuguliden är
så fint. Det är inte gamla
serietidningar och böcker utan
minnen som mormor och morfar ville
dela med sig av.
Jag hoppas att jag får uppleva saker
som jag vill föreviga så här.

Lucka nummer 7; en bild på dig när du ser ut så som du alltid skulle vilja se ut.

Visst skulle jag vilja känna mig som en 10-poängare var dag.

Men för att vara aningens realistisk så har vi  mitt svar här;

När man är genuint jävla lycklig så spelar resten ingen roll. Då kan jag se ut som en påse med bajs. För när det där äkta leendet dyker upp, när till och med skrattrynkorna kvittar, så ser jag både ut och känner mig så som jag alltid vill.

Lucka nummer 5; en bild på dig som togs i somras.

Sommaren 2012 kommer vi minnas som Anna & Daniels.

Deras underbart vackra bröllop stod i fokus och jag och  Kristoffer
begav oss upp till Hälsingeskogarna för att hjälpa till med pyssel och don i inför den stora dagen.
Jag var inte helt i form alla dagar, men här var jag på topp.

Efter att den här bilden togs begav vi oss på loppisrunda som vi avslutade med sommarens godaste (och enda?) mjukglass.
Små ting kan göra mig löjligt lycklig.

Nu ska jag vandra ut för första gången på flera dagar.

Kylan har fått mig att ta tag i saker och det innebär att jag har suttit inne.
Helt utan dåligt samvete!
Men nu ska jag pälsa på mig ordentligt och gå ut i snön som faller från en klarblå himmel.

Dumb Ways to Die

Kissen skickade den här till mig igår när jag klagade på livet.
Allt känns lite bättre när man kan skratta åt misären. Lovar!

Har förresten styrt upp så man kan kommentera utan problem nu!

Bra skit!

Nu är den läkt och fin och härlig och god.
Jag kunde nog faktiskt inte ha blivit mer nöjd.

Så bor du i Oslo, leta upp 1969.

Eller Västerås och Royal Arch.

Lucka nummer 4; en bild på någon du beundrar.

Min storasyster.

Hon är inte bara vacker på utsidan, hon är förbannat fin på insidan också.
I tuffa tider har hon varit en fantastisk stöttepelare och jag kan inte
uttrycka min tacksamhet för det.
När vi var de blonda, blåögda systrarna Simonsson var det svårt att skilja oss åt
men nu är det svårt att hitta likheter.

Jag har alltid sett upp till henne, mycket på grund av hennes lugn och styrka.
Hon är liksom lite som Superwoman.

Jag har dessutom väldans skoj med henne och det är inte helt fel det heller!

Att ha henne som storasyster gör mig till en bättre människa.

Så enkelt är det.

Kalendern kommer från Emily Dahl.

Julkalender

Läser en hög med inspirerade bloggar och en utav dem är Emily Dahls hemtrevliga blogg.
Jag har haft en otrolig idétorka men tre dagar försent ser jag att hon har kickat igång en
julkalender som är perfekt för mig; En bildbaserad kalender med en ny bild bakom varje lucka.
Så nu kommer lucka 1, 2 och 3 på en och samma gång.


Lucka nummer 1; en bild på dig som du själv tycker om. 

Det självklara valet för mig är den här bilden.

Ser frisk och kry ut. Och glad!

Lucka nummer 2; en bild på dig hemma.
Mer hemma än sådär är svårt att vara.

I Hackås i snön nere vid sjön tillsammans med govovven Bamsen.
Ibland saknar jag både Hackås och Bamsen så mycket att det gör ont.

Bild nummer 3; en bild på din bästa vän.

Problemet var inte att komma på vem. 
Utan snarare vilken bild.
Och här har vi den som nästan ger mig lite fjärilar i magen.
Underbara Malin i underbara Hackås.
Efter sisådär 18 år har vi gått och blivit så oblyga tillsammans att man nästan blir generad.
Hon är den som känner mig utan och innan och som jag kan vända mig till
om jag vill skratta eller gråta. Det slutar oftast med att vi gör både och.
Vi säger samma sak samtidigt och går igenom saker och ting tillsammans utan att
vi faktiskt vet om det.
Efter över tio år i var sin ände av landet är hon fortfarande min allra bästaste bästa vän!