Visst är det så att man ska vara ärlig? Man ska vara ärlig gentemot de människor man önskar ha i sin närhet.
Oärlighet väcker en osäkerhet hos båda parter och det är inget man egentligen
vill. Så jag skall nu vara ärlig
gällande min ångest. Min otroliga ångest i förhållande till människor.
Stora som små.
Kända som okända.
Jag ska dela med mig till mina nära men även till de som har lust att försöka
förstå.
Jag kan tycka att ordet ångest har tappat sin mening och betydelse. Det har använts så flitigt av
de flesta och
det har blivit ett tillstånd många befinner sig i otroligt ofta.
Jag kan förstå det och jag kan acceptera andra människor bruk av uttrycket. Men
då tror jag att det är
viktigt att förstå att det finns olika grader av det.
Sök på synonymer för ångest och du får upp:
Ångest
rädsla, vånda, oro, fruktan, olust, nöd, själanöd, bävan, skräck, kval, mara
|
|
Det obehag som uppstår när jag befinner mig i andra människors närhet är något som
är svårt att beskriva.
Det kan vara rent fysiskt. Att jag får ont i kroppen av att omringas av andra.
Att jag mår illa av att tänka på att omringas av andra.
Eller att jag rätt och slätt stänger av. Svimmar.
Det har jag fått lära mig är en överlevnadsinstinkt.
Panikångest.
Mitt lilla huvud anser alltså att det är en livsfara för mig att gå utanför
dörren och möta andra människor.
Herregud. Vart kommer den ifrån liksom?
Egentligen är det inte kroppens reaktioner som är det värsta.
Det absolut värsta är det faktum att jag älskar människor.
Jag avgudar deras intellekt och de som är goda individer som på ett eller annat
sätt berör mig vill jag
ta med mig hem och behålla. Att få det där utbytet av andra är egentligen det bästa jag vet.
Så vad är det
som händer inom mig egentligen?
Vad är det som är så farligt att jag oftast
väljer att stanna hemma trots att jag inte vill annat än bege mig ut?
Jag har efter många om och men insett att en stor del av det
hela har att göra med min syn på mig själv.
I många situationer ställer jag på
tok för höga krav på mig själv och jag vill prestera utefter det jag tror
förväntas av mig. Det här kan gälla simpla situationer, vardagssituationer. Ett
kort samtal med en annan
människa. Men jag ser mig själv utifrån och det jag
ser är inte det jag vill ska synas, så jag måste arbeta
hårdare för att uppnå
mina löjliga krav som egentligen inte är väsentliga för fem öre. Tänk er då hur
en
arbetsdag kan påverka min sinnesstämning. Men efter en lång strävan efter att må bättre så har det faktum
att jag vill
vägt över allt det där negativa.
Det jag dessutom har fått lära mig är att min hjärna har gått och skaffat sig ett
invant destruktivt beteende.
De automatiska tankarna…
De kommer utan att bry sig om vad jag anser om det.
De kan dra åt helvete.
De föddes antagligen i en eller flera situationer för länge sedan som var
mindre goda upplevelser
och så har de satt sig fast. Att styra över dem är en konst och det är den kognitiva terapin som har
gett mig
möjlighet att få något så när kontroll, men ibland vill de mer än mig och vid de
få tillfällena
blir jag livrädd. ”Ska jag hamna där igen?”
Det var alltså en period i mitt liv då jag styrdes av de där
tankarna.
Jag lät dem vinna över mig hela tiden var dag och att ens gå till
jobbet fanns inte i min värld. Jag stängde in
mig i min bubbla och ville stanna
där. Jag visste att det inte skulle fungera i längden. Hade jag ständigt gett
vika för de där känslorna och tankarna så skulle jag vissna, förtvina och till sist försvinna.
Det fanns bara ett alternativ och det var att ta tag i det, vilket jag gjorde.
Det är ofta jag får tvinga mig själv ut i vardagen.
Jag möter den däremot med ett leende på läpparna och mitt konstgrepp för att få det att
fungera är att spela
den version av mig själv som jag önskar att vara. Hon den
där Stina som jag vet finns där inne och som jag
faktiskt en gång varit. Jag plockar fram mina finaste blankaste sidor och spelar på det.
Vad som sker inom mig är en annan femma. Kaoset är så påtagligt att jag blir mentalt utsliten.
Men det är värt det, det fungerar. Jag lär av mig själv och ser att jag kan.
Jag förändrar det där beteendet som inte är hållbart och det gäller bara att
hålla fast vid det och försöka
förstå att ångesten inte är en del av mig. Att det inte är
något jag kan acceptera och leva med utan att det är
något som jag kan arbeta med och bli av med.
Jag har så oerhört många människor att tacka för att jag är
där jag är idag.
Att jag kommit så pass långt att jag faktiskt kan sätta ett par ord på det som
varit.
Det går inte att beskriva hur mycket jag uppskattar allt stöd jag fått.
Tack.
