Att finna ro

Jag har alltid haft så förbannat svårt att slappna av. 

Jag är en lättstressad nipprig person och jag hade liksom börjat acceptera det för vad det var. 

Men något jag lärt mig nu i det sista är att det inte är okej. Det funkar inte att stressa upp för minsta lilla och

trots att jag blivit så oerhört medveten och fått en insikt om att det är förödande och dumt så har jag inte

kunnat hindra det. Jag har av och till mått så dåligt att jag kraschat men det kan jag liksom inte riktigt tillåta

mig att göra längre. Så nu jäklar ska ni få höra vad jag har fått sätta igång med.

Mindfullness.

Vad är det liksom?

Jag har alltid haft "jag är för stressad för att kunna slappna av i en meditation eller andningsövning" som

ursäkt men det gick inte längre. Nu har jag inte bara min egen framtid att tänka på och då var det ju faktiskt

bara att köra. Skeptisk och osäker startade jag med det här. En övning om dagen första veckan.

Höll nästan andan och tänkte att det inte är någon idé men efter första dagen insåg jag mycket snabbt att

anledningen till att jag aldrig klarat av att slappna av i den grad som krävs är att jag missförstått allt. Man kan

inte sluta tänka. Man kan inte sluta känna. Men man kan acceptera det faktum att tankarna är där och var

gång en tanke dyker upp, leda den till andningen. Vad det nu är. Gilla läget, acceptera och fortsätt att andas.

Det är fan i mig inte lätt och jag har efter bara ett par gånger inte kommit långt med tanke på att det är svårt

för mig att sitta still. Men kliet i benen är borta när jag sätter i gång. Det är bara det andra som ska tränas

bort. Nej vet ni vad, det här är riktigt spännande och jag hoppas att jag fortsätter att tycka det så jag faktiskt

får någonting utav det. Jag kanske inte är den där rastlösa och lättstressade personen innerst inne, som jag alltid trott.

Skräddarställning är den skönaste positionen att sitta i hittills. Men det är svårt att hålla sig för skratt när man

faktiskt ser ut som en liten Buddha när man sitter där.