Vecka 30 & det brister.

Inte nog med att det knakar i fogarna.
Nu brister huden också.
Har haft en hel del såna där härliga ränder sedan innan, men som bleknat.
För några veckor sedan så såg jag att de började ändra färg och form och växa.
Well. Magen växer ju som satan så att det brister då är inte konstigt. Men vad jag fått lära mig
är att det inte har med hudens elasticitet att göra. Det är rent hormonellt.
Vissa får till och med bristningarna i hormonexplosionen under eller efter förlossningen.
Så att jag smörjer med oljor gör ingen nytta, även om det självklart inte skadar.
Det brister oavsett.
Jag sneglar avundsjukt på de där små lena magarna jag ser i bikini i parkerna men försöker
trösta mig med att jag inte är den enda.
Läste att det är i hormonsvängen i vecka 27 som de vanligtvis dyker upp.
Trodde inte jag skulle må dåligt över det och det är verkligen en fis i rymden.
Men här är jag ärlig med min kroppsångest och säger därför att det suger att se ut så här.
I efterhand kommer jag säkerligen inte bry mig men nu när allt sa pang, på bara ett par veckor, så känns
det inte kul alls. Men nu bjuder jag på´t!

Navelpiercningen resulterar inte heller i det vackraste ärret.

Magen fortsätter att sjunka och jag är rätt säker på att bebis nu ligger med huvud ner då sparkarna
känns intensivt uppåt och jag har ett ständigt tryck på kissblåsan som jag misstänker är huvudet.
Så nu är jag blek och randig med en mage som snart når knävecken (det är dock inte det enda som hänger
till knävecken.) Men nu är det ju inte så länge kvar. Tungmagen får växa bäst den vill för snart är det över!

Tröstar med en ny finklänning