Lilla fjäril

Har i flera dagar nu varit på väg att sätta mig ner för att försöka skriva ihop i alla fall en början på vår
förlossningsberättelse. Men jag kan inte riktigt med det.
Det där som första veckan var ett öppet sår börjar nu läka så jag vågar helt enkelt inte pilla på
skorpan. Vill att kropp och själ (stjärt som jag så fint sa på BB) ska läka ordentligt. Sen ska jag sätta
mig ner tillsammans med min underbara karl och skriva ner till er hur saker och ting gick till. Kan
redan nu säga att det är en av de häftigaste och läskigaste saker jag någonsin varit med om och nu när
jag sitter och ser på lilla dockan som äntligen somnat så kan jag inte förstå att det var hon som
buffade och sparkade på mig där inne. Nu är hon ju här!

De första dagarna efter att Johan börjat jobba har varit slitiga men underbara.
Det är en konst att få ihop allt men när jag sätter sig ner på kvällen vid sidan av Johan med tända ljus
och en nöjd bebis i höstmörkret så känns allt sådär bra som det aldrig gjort förut. Lyckliga jag!

Nu ska jag försöka få i mig lite mat och senare kommer mamma.

Som jag längtat!

Till min kropp

I nio månader har du burit ett barn.

Du har sakta men säkert gjort plats och gett näring åt denna växande varelse.
Dina knän har klarat tyngden och din rygg har slitit med smärtan.
Hormonerna har av och till naggat hårt och förberedelserna av bebisens ankomst har varit påtagliga
och tuffa. Men du har med gott mod kämpat. Du har slitit för att inte brytas ned.
Du har varit så mycket starkare än jag någonsin hade kunnat tro var möjligt.

I åtta dagar längre än vad som var beräknat från en början bar du barnet.
Du väntade tålmodigt fram tills den dag det var dags.

I 32 timmar kämpade du med ett värkarbete, omringad av en steril miljö men med den stora kärleken
vid din sida. I 32 timmar stod du ut med smärta som är obeskrivlig utan större framgång.
Du slet och skrek tills stämbanden var ömma och jag trodde länge att det inte skulle gå.
Du tog till dig de uppmuntrande orden och ömma smekningarna från kärleken och du kämpade ut i det sista.

När det var nära en riktig kris och barnet behövde en sista kraftansträngningen från dig för att komma ut
förstod du fort att det inte var tid att lata sig och på elva minuter fick du ge 110% för att tillslut
ha barnet i din famn. Även om första stunden med henne var kort så fick
du tillräckligt för att stå ut med de timmar du fick spendera med henne inte bara på utsidan utan också
utom synhåll.

Det absolut bästa är att du under de nio månader du bar henne gav henne kraften att kämpa så hårt
att hon på oerhört kort tid återhämtade sig och DÅ fick du henne åter i din famn och efter det har du
inte behövt släppa taget.

Med kära hälsningar Din Stolta Ägare

+7

Nej hörrni.
Väntans tider är inte över. Idag har det gått en vecka efter beräknat datum och jag är rätt uppgiven.
Igår var vi på övertidskontroll. Där fick jag i 35 minuter ligga med ctg som bevakar bebisens hjärtljud.
Allt såg fint ut, bortsett från att hon sov och dom fick slänga i mig lite socker för att få henne att kvickna till.
Sen fick vi möta en läkare av det absolut bästa slaget.
Jag blev väldigt nervös när jag såg att det var en man då jag bara mött kvinnor hela vägen och känner mig
tryggast med det. Men jag insåg fort att det inte var något att nojja över då han var en av de härligaste och
mest avslappnade personer jag någonsin mött.
Vi fick se lillan på ultraljud där vi än en gång fick bekräftat att allt såg fint ut och en värdering av hennes
storlek gjordes. "Med den här magen så..." sa han med ett leende och vi fick veta att hon ligger på
fyrakilosstrecket. Vi fick se allt som gick att se väldigt noggrant och även i 3D vilket var riktigt häftigt.
Med kinden tryckt mot moderkakan och med en hand mot munnen låg hon och vilade.
Sen skulle den där fruktade undersökningen göras för att se hur moget saker och ting är där nere och
läkaren var även här så galet skicklig. Han var ärlig och sa att den undersökningen är den värsta av alla som
görs och att det skulle göra ont men att han skulle räkna till tio och så var det klart.
Tio sekunder är väldans många sekunder. Bara för att understryka det liksom.
Hur som helst så befinner min kropp sig i mognadsfasen och efter natten till onsdags då jag trodde att det
skulle bli dags att åka in så är jag inte förvånad. Alla smärtor jag har nu gör mig glad och förväntansfull
men jag väntar fortfarande på att det ska ta fart på riktigt. Det är nära nu.
"Vill ni hjälpa till och sätta igång det så är det bästa ni kan göra är att göra samma sak som gjorde er gravida.
Tvättar du fönster får du rena fönster och går du en tur så får du frisk luft."

Jag är så glad att jag har fått så många goda erfarenheter från alla möten jag haft på sjukhuset.
Jag gick därifrån med en mycket god magkänsla och jag kan knappt vänta tills det är dags att åka in igen.
På tisdag fick vi i alla fall en tid för igångsättning men den kommer vi inte komma till, det är både jag och
läkaren väldigt övertygade om.

Så nu är det bara att vänta.
Jag är mycket ensam eftersom Johan jobbar rumpan av sig och även om han är med så mycket han kan
på möten och gör ett fantastiskt jobb att ta hand om mig så är det svårt ibland.
Det upptäckte jag igår när vi kom till sjukhuset.
Vi blir hänvisade till ett väntrum och går längs en lång korridor. Johan har huvudet begravt i telefonen och
följer efter mig. Jag ser en toalett och tar chansen att gå innan vi ska till läkaren.
Det är bara det att Johan följer även med mig in där.
Jag får alltså putta ut honom därifrån. "Får jag gå på toaletten själv?!" Han tittar förvirrat upp och ett gäng
sköterskor som går förbi skrattar högt. Stackarn. Inte lätt att ligga på topp.

Nu ska jag försöka vila, Även om jag knappt kan ligga ner.
Tänk om jag kunde sova mig igenom det här i alla fall...

Lite övermogen sisådär.

Ägg, bacon och bebis.

September

Fönstret är öppet och jag känner sååå
väl att hösten är här. Friskt och krispigt.
Men här sitter jag. Tjock och osmidig.
Tar mig inte utanför dörren. Men i
söndags tog jag en kortispromenad
med Johan och jag blir så förbannat
lycklig av hösten.
Jag har alltså varit utanför dörren en
gång på fyra dagar. Vill att den här
underbara ungen skall lämna min kropp
så vi kan ha möjlighet att ta promenader
tillsammans allihopa.
Tänk att klä på sig lager på lager. Ett
par kängor och en halsduk och bädda
ner en gosebebis i en varm vagn. Blir
helt pirrig av tanken. Snartsnart.

Det är fjärde dagen över tiden idag.
Har hamnat i ett sinnestillstånd som är
oerhört ohärligt.



Jag är otrevlig och obekväm.
Har energi men kan inte göra något av det  så jag bara tjurligger i sängen och kollar på otroligt dåliga serier.
Kanske det inte kommer någon bebis?
Kanske det här är mitt nya allmäntillstånd. Så här är det nu.
Hedvig har blivit fast bosatt i magen.
Eller är det bara inbillning? Det är ingen bebis där alls.

Huffpuff.
Kom igen nu!

Dagen D

29/8-2014.

Dagen då vår lilla donna är beräknad.
Jag förväntar mig inga mirakel idag men efter ett par dagar med ihärdiga känningar så har det idag efter
frukost släppt helt. Förutom trötthet efter ingen sömn och en kanonkula till mage och ömmande muskler så
känner jag mig nästan som vanligt.
Retligt.

Efter att i onsdags haft möte med sjukhuset och fått en tid för övertidskontroll så är jag helt inställd på att det
är just igångsättning som gäller. På torsdag, alltså 6 dagar över, så ska jag på kontrollen och blir det inte
igångsättning då så blir det förhoppningsvis innan helgen.
Jag hoppas innerligt att en spontanförlossning skall inträffa innan dess så jag slipper allt strul.
Eftersom jag vill försöka att föda i vatten med lugn och ro kring mig så är det faktum att bli igångsatt liksom
så långt ifrån vad jag önskar som det bara går.
Nej. Vila och mat får det bli så får vi se vad kropp och bebis säger om det.
Fick i alla fall igår bekräftat att hon äntligen fixerat huvudet.
Hon har legat rätt och riktigt sedan vecka 33 cirka men det är alltså först nu hon fixerat sig, så det (hon) är
på rätt väg!

Önska oss lycka till, för det kan vi behöva!

Hejja oss!

En ständig molande värk i de nedre regionerna. Ingen sömn. Ingen matlust. Halsbränna.
Oförmögen att lyfta benen vilket gör det svårt att gå.
Ryggvärk.
Jag har lite ont i själen men vet att det beror på allt det där andra.
Jag sätter igång lite musik, dricker lite kaffe för första gången på flera dagar. Då är det plötsligt rätt bra.
Jag sitter uppkrupen i sängen och njuter av att läsa ett par bloggar. Glömmer bort det där onda en stund.
Min bubbla.

Dagarna är långa men nätterna är ännu längre.
Vi viskar till bebis att det är dags nu. Men hon trivs för bra. Jag känner det.
Hade jag kunnat ut och springa så skulle jag. Springa ut henne.
Får bli en snabb tur till posten för att hämta ut det där paketet. Kläder jag inte riktigt kommer kunna ha än.

Imorgon ska jag ta mig till det där sjukhuset där hon skall komma till världen.
Är riktigt nervös. Vill kunna sätta ord på allt men är inte helt i form för att klara det.
Vill bara ha ett datum. Något att förhålla mig till. För nu är längtan så stor att jag går sönder.
Bokstavligt talat.

En såndär liten update.

Har inte skrivit någonting på väldigt länge och så får jag infall att göra det när jag har som allra minst tid.
Så kan det gå.
Ska försöka sammanfatta de senaste veckorna lite kort. Och det är ju ingen vidare utmaning då det verkligen
inte hänt ett jota. Det står tämligen stilla här och jag skulle kunna gräva ner mig fram tills det är dags att kläcka.
Men det låter jag bli då jag har ett par möten då och då som är lite bra och viktiga.
Till exempel min nya psykolog som borde få pris i nytänkande. Herre min je sikken människa.
Går därifrån med svindel varje gång. Riktigt häftigt.

Sen har jag varit hos barnmorskan väldans ofta. Och där har ett par saker dykt upp under vägen, inget att
oroa sig för men beslutet togs att ett igångsättningsmöte skall tas tidigt. Och då jag har termin redan nästa
fredag så fick vi en tid på sjukhuset på onsdagen. Jag kan sänka skuldrorna och andas lite.
Nu är det garanterat inte länge kvar tills hon, vår älskade lilla bebis, kommer.

Mer än så har jag inte att komma med just nu.
Annat än att jag försöker att komma ihåg att jag är människa mellan alla humörsvängningar.
Inte det lättaste det inte.

Jag har en karl som lagar massa god mat till mig.

Fick äntligen fåtöljen och sängen på plats. 

Ooooch ungefär så här pigg är jag.

Vecka 40.

Förvärkar från helvetet av och till hela dagen.
Igår var jag oerhört aktiv. Var till och med hos
frisören, som jag inte varit hos på säkert tio år.
Kände att jag behövde hjälp och få det lilla extra
nu innan det är in i bebisdimma.

Kunde igår tillsammans med syster och Johan sitta
ute i värmen och njuta i ett par timmar.
De drack sin öl och jag åt massa god mat. Nöjd
över att jag klarade av att vara utanför dörren så
länge. Hade oerhört ont i ryggen men vissa dagar är
det helt klart värt det och framförallt när huvudet är
piggt och jag fått sova lite på natten. Första nattens
sömn på en och en halv vecka. Så ungefär så har jag
det nu. Försöker njuta av det lilla.




BB-väska är packad och allt småfix är färdigt.
Så oerhört skönt!
Kan släppa allt styr med saker då allt är på plats.
Igår var min första dag som mammaledig och inte sjukskriven förresten. Hurra för det!

Fick det här i posten av underbara Celina som hon gjort!
Tänk, vi fick även 6 kilo (!) kläder av Johans vänner. Lycka!

Organiserat kaos

Mycket snack om hur kroppen mår. Vad som händer och hur det känns.
Men så har vi ju den där stackars bortglömde själen.
Den där själen som börjar skifta identitet. Den som söker sin trygghet i att bli något annat.
Mamma. Mamma Stina.

Jag har en bild av hur LillStina, blond, rufsig, snorig och barfota gå framför mig.
Och den bilden av hur jag nu, blivande mamma med en stabil och trygg omgivning går efter det där
lilla barnet är underlig. Varför går jag efter och inte framför?

Det är så mycket man behöver få ordning på i sitt inre. Inte bara i en förändring som denna utan alltid.
Och jag har nästan alltid haft någon att organisera och fixa i kaoset tillsammans med.
Men just den här enorma förändringen kräver lite mer. Inte för att jag inte skulle klara det ensam med
mina nära och käras stöd, utan mer för att jag ska känna mig trygg och att i ett förebyggande syfte faktiskt
få hjälp.

Puberteten, graviditeten och klimakteriet är de tre största övergångsperioder man går igenom.
Och att man blir aningens förvirrad är inte ett dugg konstigt.

Graviditeten är snart över. Jag har haft det tufft av och till och jag har kräkts upp mycket av det onda här.
Känns som om jag har missat det där andra. Det härliga.
Även om jag försökt förtydliga att det inte bara är tungt.
Jag ska nu få ett barn tillsammans med mannen jag älskar.
Behöver jag säga mer?

Tiden har gått fort och nu när jag sitter med endast 20 dagar kvar till termin så är jag så oerhört tillfreds.
Jag kanske rent ut sagt har behövt de här tuffa nio månaderna för att komma på plats med allt.
Smärtor och problematik gör allt oerhört verkligt, det ska jag tala om.
Oavsett så är det redan värt det.

Kanske det är LillStina som ska visa mig vägen. Hur och varför vet jag inte, men jag ser att hon
är på väg mot något fint. Så jag följer mer än gärna efter för att ta reda på vad det kan vara med Hedvig
i famnen och Johan vid min sida.

Hejja!

Vecka 38 och tiden går väldigt sakta.
Efter att vi kommit hem från Hackås har dagarna varit så oerhört långa och fantastiskt tråkiga.
Vissa dagar kommer jag iväg på möten och träning som jag ska. Andra dagar tar jag mig inte ut.
Ryggen bråkar fantastiskt mycket med mig och tyngden på magen gör inte det hela lättare.
Viljan slår inte alltid orken till min stora förtvivlan.
Men jag kämpar på!
Saknar Johan om dagarna och känner mig lite ensam  men då jag inte tar mig ut för att möta folk
så är det så här det är nu. Bara att gilla läget. Snart är det över och oj vad jag längtar!

Förvärkarna kommer och går. Saker händer i kroppen och det är väldigt spännande.
Sätter jag mig ner för att slappna av känner jag Hedvig där inne med en gång. Hon verkar nästan söka
närheten, klapprna på magen och de små uppmuntringssamtalen vi har. Snart är hon är.
Vi har kämpat på bra och vilket team work det är oss tre emellan!
Vi gör det bra tycker jag.

Nu ska vi snart iväg på sjukhuset. Träffa lite barnmorskor och skriva journaler.
Känns tryggt att få komma dit en gång till innan det är dags.

Sommaren

Jag har varit väldigt frånvarande.
Det beror helt enkelt på att vi varit på lite semester i underbara Hackås.
Sen har jag liksom inte så mycket att komma med här.
Det har varit riktigt tufft den sista tiden. Nästan för tufft.
Och även om det skulle vara skönt att skriva av sig så har jag valt att låta bli.
För nu är det faktiskt så illa att jag inte tar mig utanför dörren överhuvudtaget på egen hand.
Den fysiska biten är svår att få hjälp med nu. Det är ju liksom bara att vänta ut det hela i förhoppningsvis
knappt fyra veckor till.
Sen får jag sådant oerhört stöd med den mentala biten som egentligen inte är så krisig just nu.
För första gången i mitt liv är jag så jävla inriktad på målet att jag liksom glömmer bort att ha ångest.
Men all den hjälp jag får är i förebyggande syfte och det är så oerhört tryggt.

Nåväl. Nu får det vara nog. Lägger upp lite mysiga bilder från semestern istället.

Underbara utsikten från underbara stugan.

Utflykt till Persåsen med mor och Johan

Johan intog kungatronen efter en underbart god lunch.

Johan och Anna drog iväg och plockade hjortron som jag och Johan upptäckt vid en utflykt.

Lek med hund i alla väder.

Johan lyckades inte bara fånga storgäddan (som jag inte har någon bild på), han lyckades även fånga fina tranor på bild.

En tur till kyrkan och kyrkbryggan.

Varmt i vattnet var det för första gången.

Populär blev han snabbt.

Hundgos.

Varma dagar tog hårt på oss alla.

Jag fick köpa boken jag önskat mig.

Hedvig fick fräcka grejer från morbror med fruga.

Den underbara filten som momma gjort, gosenallen och fina sockar.

Och så den här fantastiska boken från storkusinen!

Puss!

Golunchen efter barnmorskebesöket so gick lika bra som vanligt.

Nyvaken preggo med lillmagen som spricker (v. 37).

En liten uppdatering

Något händer med mig.
Det enda jag går och tänker på hela dagarna är förlossning och bebisens ankomst.
Det är nästan som magi. Kan inte koppla bort det alls.
De senaste dagarna har det även hänt något med kroppen.
Stickningar och hugg i underlivet tyder på att bebisen kilar fast huvudet i bäckenet.
Hon gör sig redo.
Då detta är något som vanligtvis sker runt vecka 36 kan jag väl tycka att hon är lite väl tidigt ute
och då jag dessutom har haft underliga smärtor och väldigt mycket sammandragningar så har
ett besök till bm varit mycket nära. Har stressat upp mig för att något ska hända under
semestern och om risken för att det skulle kunna göra det finns så skulle jag stanna hemma.
Vill absolut inte föda någon annanstans än där det är tänkt.
Men smärtorna har avtagit och jag känner nu hur huvudet är placerat långt där nere
(vilket egentligen bara gör det svårt att gå). Så nu är det bara att avvakta. Än kan hon ju inte komma.
Ska ta lite blodprover i Sverige och där kan de säkert ta en titt så allt ser bra ut.
Ska inte låta min oro förstöra vår efterlängtade semester.

Den här värmen är ju helt överjävlig dessutom.
Duschar flera gånger om dagen och svettas av att inte göra någonting.
Rumpan fastnar i pilatsebollen och jag luktar illa.
Så oerhört fräsch känner jag mig.
När vi åker uppåt landet så ska värmen där avta en aning och det kan jag knappt vänta till.
Om två dagar far vi och oj vad jag längtar!

Den underbara kampen

Okej. Här kommer det.
Det här inlägget som jag varit sugen på att skriva sedan start men som jag helt enkelt har låtit bli att skriva
utförligt eftersom jag bara stött på debatten vid ett tillfälle. Men efter att ha sett på Vecka för vecka med
Sanna Bråding så kände jag att det var dags.

Det här gäller alltså hur vida man "får" klaga när man är gravid.
Har man haft en bekymmersfri graviditet där man kan ta sig upp för trappor, handla sin mat, städa sin
lägenhet, äta sin mat, knyta sin sko, träffa människor, sova om natten, älska med och älska sin partner och ha
det bra i vardagen så är det ju ett under.

Men om man inte har haft den "lyxen". Om man var och varannan dag gråter antingen på grund av trötthet,
smärta eller hormonstök, får man inte nämna det? Är man otacksam då? Att jag haft den turen att få bära på
ett barn när inte alla har den möjligheten så ska jag hålla käften. Jag har ingen rätt att nämna mina krämpor?
Bara för att jag uppmärksammar mina bekymmer då och då så betyder inte det att jag inte är hänförd av det
faktum att jag ska ha ett barn, jag skattar mig lycklig över miraklet som det innebär, jag älskar varje spark
och varje tecken på att det är en bebis där inne som snart kommer ut, hel och ren till en någe så när hel och
ren mamma.

Jag ska inte prata om vem som har rätt eller fel. För det finns sällan rätt eller fel när det gäller detta.
Jag hade säkerligen fnyst åt såna som mig om jag hade haft en smärtfri graviditet. Men jag kan inte låta bli att
känna mig lite lurad tack vare alla guldlimmande historier. Jag kunde aldrig någonsin ana att det skulle kunna
vara så här tufft och om folk var lite mer öppna med problemen som kan uppstå så kanske jag inte hade
behövt bli så chockad.
Jag VET att det kommer vara värt varenda litet bekymmer i slutändan men det har varit en jävla kamp att
bära på vår underbara bebis. Men nu är det inte länge kvar och jag är bara så oerhört tacksam för all hjälp
jag fått under den här resan. Och för att jag har världens mest underbara man som står vid min sida och som
står ut med mig.

Härlighet och ilska.

För att vara en morgon följt av en natt i en lååång rad av nätter då jag inte sover så är jag väldigt harmonisk.
Sitter med en kopp kaffe och jordgubbar och det har jag karln att tacka för.
Han ska vara borta hela dagen ända till sent på grund av jobbkalas så han har köpt tokgoda jordgubbar och
choklad! Massa choklad.Jag känner mig alltför väl här och jag bad honom ta med sig lite till jobbet annars
kommer ALLT vara slut. Jag har noll självkontroll. Men han gömde det här hemma istället.
Så risken är ju att jag kommer springa runt och leta efter den. Jag är som en unge. Tragiskt men sant.
Hur som helst. 
Jag har en bra morgon och det går inte av för hackor.

Sitter dock med en irritation som är helt enorm.

Jag har för några veckor sedan sökt om ledighet till bebis kommer och permissionen som det så
fint heter här startar redan 8/8. Inte länge kvar nu.
Far samt mor får en period på 10 veckor var som jag ska understryka efter ny regering sjönk från 14 till 10.
Det var något vi inte visste så vi beslutade oss för att då ta 4 veckor från den gemensamma perioden till
Johan så han får 14 veckor så tar jag de resterande.
Men nu ska ni får höra.
Eftersom den gemensamma perioden automatiskt går till mor så måste hon först ansöka om att få skjuta
upp det hon vill att far ska ha av dem och sen måste far ansöka om att få dem. Som om inte det var nog så
måste här också visas en dokumentation på att mor har en giltig orsak till att inte ta de veckorna själv.
Alltså ett arbete eller annan godkänd förklaring.

Så hur gör man då? När man som mor sitter sjukskriven och utan arbete strax innan bebis kommer.
När man till pappaledigheten skall tas ut vill börja söka jobb eller faktiskt inte är sjukskriven längre.
Det enda är väl att jag stressar med att få ett jobb under mammaledigheten för att ha korrekt dokumentation
färdig tills det är dags (vilket helt klart är ett alternativ). Men jag vet ju ingenting just nu och blir helt
stressad av allt det här. Jag vill ju bara att vår lilla dotter ska få mer tid med sin far. Så mycket för
jämställdheten liksom. Nej fyfan hörrni.
Kan tänka mig att vi inte är de enda som sliter med att få ordning på det här och jag kan absolut tänka mig
att det sitter föräldrar som tillslut bara ger upp på grund av alla de struliga åtgärderna som måste tas vilket
resulterar i att mor bara tar allt av den gemensamma perioden.

Varför gör dom det så oerhört svårt för oss? Är det verkligen så konstigt att far vill vara hemma så mycket
som möjligt? Inte nog med att inkomsten ska behöva styra ens beslut...
När man ska få bebis så har man inte mycket ork över till annat. Man vill på ett enkelt vis få det ordnat för
sig så bra som möjligt och så sitter dom och bestämmer annat.
Tusen frågor och inga svar. Tack för den.

Nog om detta. Vi får pengar och det är väl det viktigaste. Antar jag. Jävla skit.

Från en sak till en helt annan. Jag råkade shoppa lite igår.
Jag gick in på Nille som hade tokrea och köpte lite fint att pryda hemmet med.

Vimpeln klär spjälsängen och det där spjälsängsskyddet jag sytt.

Hästen passar köket.

Klockan tickar i fönstret som om den aldrig gjort annat.

Men. Här sitter jag nu med en kopp kaffe, jordgubbar och podcasts.
Har inga planer idag annat än att möjligtvis plocka och tvätta lite.
Känner för pyssel så det kanske blir något härligt.

Är sååååå glad att jag började handla till bebis tidigt.
Hade aldrig orkat sitta med en lång lista nu och behöva pricka av allt.
Det mesta är liksom klart och nu kan jag tvätta det sista av kläder, vika och
plocka ner i garderoben. Känns liksom galet att det snart är en bebis här som ska ha
de där kläderna som hänger på tork. Underbart.
Men här har ni ett av mina finaste köp. En bebiskorg att ställa bredvid sängen.
Sovrummet är litet och spjälsäng får inte plats och amning kommer att fylla dagar
och nätter så hur bra är det inte att ha den här ståendes nedanför sängen?
350:- och den var min.
Perfekt!
Nu är det i stort sett bara ett myggnät och en aminngskudde jag behöver
så har någon något av det liggandes. Hojta!