Längtan

Idag var jag in på en underbar liten butik som heter Sprell.

Jag har varit oerhört nere i flera dagar och att få gå runt där och kika på alla underbara prylar och
kläder var som balsam för själen.

Det är så mycket man vill ha men ärligt talat så är det ännu mer man faktiskt behöver.

Skrev igår färdigt listan på allt smått och gott, stort och flott som behöver inhandlas till augusti
och den är ju inte helt kort om man säger så, så sprell får bli en sån där butik som man önskar sig ting från.
För helt billigt är det ju inte.
Ååååh, alla leksaker dom har. När bebisen blir äldre ska jag se till att vara rik. Så är det bara.

Hur som helst så behöver man få kliva in i den där härliga bebisbubblan ibland och drömma sig bort.

Och framförallt nu när verkligheten blev lite för påtaglig.

Det lilla extra

Idag gjorde jag mig i ordning för första gången sedan jag blev gravid. Jag lockade håret, sminkade mig och plockade fram kläder som var både snygga och bekväma. Orkar inte längre dölja lillbulan på magen. Det har innan bara sett ut som att jag gått upp en del i vikt. Det har inte varit någon redig konsistens. Men nu är den där och jag älskar det.

Jag skulle ingenstans. Har varit ensam nästan hela dagen, förutom när syster kom på besök. Men det var så skönt att se lite av den där delen av mig som nästan suddats ut.
Igår sa jag till min karl att det nästan känns som att jag har lurat honom. För i början när vi träffades så var jag alltid så uppstyrd och snygg. Men nu har jag sakta men säkert förfallit.
Han skrattade, höll om mig och sa att så inte är fallet. Att jag är vacker oavsett. Det får jag höra ofta och det är jag så oerhört tacksam över. Men att ibland få känns sig snygg är välbehövligt.

Nu ska jag se på "Baby Mama" och äta pannkakor (för andra gången idag).

24/1-2014

Bebisen växer och magen med den. Ibland misstänker jag att jag är längre gången än vad som påstås.Börjar äntligen kunna njuta av att vara gravid, trots att jag slutar jobbet och inte får den lön jag skall ha.
Men nu äntligen har jag fått flytta in med mannen som är pappa till mitt barn. Mitt livs kärlek.
Det var en kamp att komma på plats men nu äntligen kan vi börja avnjuta det.

Älskar det här.

Att bara få vara i det gemensamma hemmet man skapat tillsammans.
Jag sover inte jättebra, är ängslig i och med bristen på pengar som jag faktiskt skulle ha fått.
Jag står inte rätt i allt, men i detta gör jag och att då inte bli hörd så som man önskar är slitit.
Jag orkar inte bråka. Vill inte bråka.

Jag har blivit av med det absolut värsta illamåendet.
Jag kan äta som jag ska och jag kan också behålla det där det ska vara. Är sugen på allt syrligt och surt i
hela världen, men kaffesuget är helt borta. Får kväljningar endast av lukten av det.
Alltså har det som innan varit mitt livs vatten får mig att må pyton.
Det är väldigt speciellt det där.
Inte nog med att jag inte känner igen min egen kropp längre, jag känner inte igen vad den pysslar med.

Nu väntar jag på att min karlslok ska komma hem med veckohandligen så jag kan laga god mat till oss den
här underbara fredagskvällen.

13/1-2014

Vaknade i morse och kände mig slankare än på länge. Men när byxorna skulle på så fick jag knappt igen dem.
Har tydligen gått ner strax över ett kilo men magen växer så då var det bara att bege sig och köpa nytt.
Snygga, fina och billiga. Tacka vet jag H&M!

12/1-2014

Ett 25 minuters "yogapass" är nu avklarat.

Jag och yogan har haft ett av och på förhållande i många år nu men idag när jag har känt att musklerna
faktiskt inte orkar (eller helt enkelt inte finns) så kände jag att det var dags att göra något.Någon månad innan jul började jag gymma, men ångest och förkylningar satte lite käppar i hjul så det
blidde inte så mycket. Men jag har lovat mig själv att om och när jag blir gravid så ska jag börja träna.
Så yogan kändes mest logisk. Onda ligament och ömmande livmoder behövde det och gravidyoga är snällt.
Sen kan den höggravida asfita instruktören dra åt skogen.
 Men jag hinner med att bli mjuk och medgörlig jag med. Hoppas jag.
Nästa helg får jag och karln lägenheten och jag får väl låsa in honom i det lilla sovrummet
då yogatightsen skall på!

7/1-2014

Finns det något värre än trötthet?

Jag kan inget annat än att sova, kräkas, äta och tjata.Har haft ett par riktigt tuffa dagar där jag knappt tagit mig ur sängen men har trots det lyckats fått en hel
del gjort och då vi snartsnartsnart ska få flytta så är det ju en hel del att stå i.
Orkar dock inte tänka på hur ohärligt det ska bli att packa.
Men jag får komma ifrån hela kollektivlivet och det ser jag fram emot.
Jag älskar mina vänner men jag är inte i ett ultimat läge för det hela nu känner jag.

Jag har så oerhört svårt att se hur min karlslok kan stå ut med mig dagar som dessa.
Jag ligger i sängen, klagar på illamående, ber honom klappa på mig och vara snäll när jag själv glömt bort
hur man gör. Överlever vi den här graviditeten så tror jag att vi båda ska ha ett pris för både uthållighet
och för att vi inte haft ihjäl varandra. MEN. Att efter en sådan dag kunna krypa ner i sängen och hålla om
varandra med lilla fjärilen hopklämd mellan oss långt där inne är värt allt och lite till.
Bara jag kunde slippa illamåendet.
Har slutat att dricka kaffe helt också då det får mig att kräkas men mat äter jag.
Och mätt blir jag. Så mätt som aldrig förr.

Men nu ska jag krypa ner med en apelsin och ett glas julmust och önska att morgondagen jobbar med mig.

1/1-2014

"Jag är glad att du har så många symptom för då är du verkligen gravid."

Så sa pojkvännen när jag precis fått veta att nysningarna som är brutala även de är ett symptom på lillknoddens tillväxt i tjokkasmagen.
Jag vet inte hur glad jag är över symptomen, och gravid är jag ju garanterat.
Men det är den där reality checken som man drabbas av ibland som är så oerhörd.
Mina ögon tåras bara vid tanken på allt som vi har att vänta. Men illamåendet jag drabbas av på kvällarna
kan dra åt helvete och den ömmande livmodern kan sluta vara så förbannat mallig, jag vet att den är där.
Mer än väl.

Att få träffa sin kärlek första gången efter ett sånt här besked är det absolut härligaste jag varit med om.
Allt kom som en smäll i ansiktet.
Det är på riktigt allt det här och äventyret vi har att vänta är det häftigaste och läskigaste någonsin.
Det var olyckligt att beskedet kom en av de få gånger vi skulle spendera så pass lång tid ifrån varandra
men vi gjorde det bra och nu börjar allt falla på plats.

Bebis och flytt. Tänk. Jag får allt jag någonsin önskat mig.

28/12-2013

Sitter och njuter av en av de där få kopparna kaffe jag unnar mig.
Skall ikväll sätta mig på ett tåg som ska ta mig neråt landet och
över gränsen.Sexton timmar kommer resan att ta och jag är
glad att jag har en bra dag och smärtorna i rygg och det där
illamåendet håller sig undan.

Har varit och tagit en tur på hästen tillsammans med mor och
underbara brorsdotter, men min svullna kropp orkar mindre än
jag önskar så jag tog mig ner till en kär gammal vän och hennes
syster rätt kvickt istället och där står en vagn och väntar på att
få bli återanvänd. Att ha vänner som är färdigkläckta är käckt.
Så till sommaren när bebis kommer så har vi en fin vagn. Jag
känner mig nöjd och glad idag. Lite tok med humöret och att äta
med andra är något jag har slutat med helt då matlusten ligger
helt i botten. Ljud och luktkänslig är jag som aldrig förr.
Hoppas det ger med sig snart.

27/12-2013

Vet ni vad?

Idag fick jag ett samtal som fick den där lilla fjärilen att hoppa av lycka.
Oron som har gnagt har nu lagt sig efter att ha fått prata med den där underbara kvinnan som jag mötte på sjukhuset för två dagar sedan. Hon berättade att graviditeten ser ut precis som den ska och efter att smärtorna som skrämde har gett sig så var jag någe så när övertygad om att det var lugnt. Men trots det så hade de där provtagningarna och för mycket googlande skrämt livet ur mig helt. Såklart.
Många långa samtal med kärleken som har befunnit sig lite för långt borta lite för länge har värmt hjärtat gott. Tänk att man kan vara så kär. Och nu är tryggheten här igen. Framtiden som innan har varit osäker och läskig är ljusare än någonsin och jag får allt jag någonsin drömt om med den där mannen som jag alltid letat efter men som jag inte trodde fanns. Han är min! Och tillsammans lagar vi den mest underbara cocktailen någonsin.

De där medicinerna som jag för bara ett par månader sedan inte trodde att jag skulle kunna leva utan har liksom dunstat bort och inte verkar de ha lämnat några djupa spår heller. Nu ska jag inte säga för mycket. Men den den här känslan som jag bär på nu är magisk. Har sagt till mig själv att skiva om allt men det har inte blivit av då jag bara sovit, men nu passade det fint.

Jag sitter i en ny morgonrock med ett gäng av mina favoritmänniskor och spinnande katter kring mig. Imorgon återvänder jag hem efter julfirande och ska äntligen få krypa upp i min älskades famn. Underbara liv. Nu börjar du på riktigt.

Decemberen

En jul i Hackås

Gott nytt år!

Lucka nr 15; berätta om din favoritmaträtt.

Jag älskar att laga mat och jag älskar att baka.
Men jag älskar också det okomplicerade och svenska över den här skatten som gömmer sig i skiten.

POTATIS!

i alla dess slag är det absolut bästa jag vet. Punkt.

En "het" potatis. Mähähähä

Lucka nr 14; berätta om din stil för ett år sedan.

Min stil vintern 2012 var nog absolut ingenting speciellt.
Jag var fortfarande sådär slank efter att ha gått ner alla de där kilona jag fightats med sedan jag var 13, men tyvärr så berodde det på ett mentalt hälsotillstånd som var i botten.
Jag inhandlade så otroligt mycket fina klänningar som många är för små idag. Men jag är hellre rund än mår som jag gjorde då.

Däremot hade jag precis fått färdigt min tatuering som jag längtat efter så länge och det gjorde allt.
Men då som nu var det klänningar som gällde. Gick med ullisar hela vintern för att klara de där kalla vindarna utan långisar och byxor. Klänningar och klackar. Punkt slut.
Jag använde bara de där kängorna med klack och snörning var dag i nästan ett år, nu är de slitna som bara den och vatten läcker in, men det hindrar mig inte, än.
Jag var snygg som satan i håret. Att jag orkade styla det även när jag var ute i skogen i Hälsingland är ett under. Men ack så fin jag var. Perfekt längd att locka att styra upp.
Så för ett år sedan var det uppstyrt och det kan bero på att jag hade tid då jag inte arbetade

.

Lucka nr 13; berätta om ett minne från din uppväxt.

Jag tänker nu berätta om ett, eller faktiskt flera minnen från min uppväxt.
Det var svårt att välja ett specifikt då jag har så otroligt många klara bilder, fina som fula.
Men just det här är en blandning av både och.
När jag var liten var jag rädd för precis allt som inte ingick i min trygga bubbla.
När vinden ven runt husknutarna kröp jag upp i min mammas knä fram tills jag var 15 och att se upp mot himlen och alla vackra stjärnor resulterade i panikångest och en oerhörd oro.
Så när oväder slog till så var det hus i helvetet.
Jag och vår underbara hund kröp upp under filtar och täcken i mammas säng och skakade i takt.
Men när de där monsterovädren kom så ville jag inte mer. Då ville jag ge upp på livet.

Mamma brukade ta med mig, hunden och min syster med i bilen och åka åt motsatt håll som domedagsmolnen. Vi smet tills det hade dragit över, även om det kunde innebära att vi råkade stöat på ett annat på vägen därifrån.
En gång fick vi stanna bilden utefter en husvägg och vänta ut haglet, vindarna och dundret.
Bilen vaggade fram och tillbaks och jag hade krupit ner under instrumentbrädan, livrädd.

Min mamma var vid dessa tillfällen min räddare i nöden.
Och att åka bil med henne med eller utan oväder, är fortfarande det absolut bästa jag vet.

Lucka nr 12; berätta om musik som inspirerar dig.

Förutom de självklara, de som ingår i min samling av husgudar: Patti Smith och Saul Williams vars texter nitar mig rätt i själen, Roky Erickson som får mitt hjärta att blöda och Elvis som jag vid 8 års ålder skulle flytta till Hawaii med så har vi i har den där förbannade postrocken av alla dess slag som masserar den kreativa delen av min hjärna.
Där har vi ett par band som får mig att kalva fantasifulla ting. Ofta av det tyngre slaget, de får mig att tänka till på riktigt och gräva sådär omöjligt djupt. Och jag älskar det.  (Red Sparowes, God Is An Astronaut och Mogwai)

Rockabillyn vill jag vifta på svansen till.
Stoner Rocken är soundtracket till mitt liv.
Men de där svävande tonerna som postrocken ofta delar ut är för mig en pausknapp.
Där försvinner jag.

Nu verkar jag dra alla band över en här. Men jag har såklart mina utvalda band som jag bara älskar.
Varsågod att ta del av mina Spotify lista till höger.

Lucka nr 10; berätta om någonting som du tycker är alldeles särskilt vackert & lucka nr 11; berätta om det fulaste du vet.

Jag har haft så fantastiskt fullt upp så jag har helt enkelt inte haft tid att ögna mig åt den där julkalendern som är så fin. Men här kommer lucka 10 och 11.

Det särskilda vackra och det fula.

De här två är varandras motsatser men jag har otroligt svårt att se världen så svart och vit.
Det som kan vara det absolut fulaste en dag kan vara det vackraste en annan. Till exempel en sådan simpel sak som solsken eller regn.
Så nu kommer det mest självklara någonsin. De där två känslorna som ÄR svarta & vita. Inga gråskalor här inte. De jag önskar att jag kunde få uppleva oftare, det där självklara. När det inte är något snack om saken.

De här två känslorna slog till hårt igår och jag är väldigt omtumlad på grund av det. På både gott och ont.
Jag hade suttit och på ett väldigt kliniskt vis berättat om allt det där särskilda som definierar mina upp och nedgångar under mina korta 24 år. Jag kräktes upp allt, fint som fult och la det i en okänd persons famn. Det gjorde ont och var helt förfärligt och när jag sedan gick där ifrån, avskalad, avklädd och  helt naken så var hela jag som ett öppet sår. Det ömmade.
Men, just precis då fick den där telefonen. Den där som jag nervöst har gått och väntat på.
"När du går igenom det här tuffa som du går igenom nu, vill du bo med mig på Grünerløkka?"

Vi fick alltså lägenheten som vi i våra drömmar redan har möblerat!
Att saker och ting börjar gå min väg är ett under. Och det här var ett bevis på att det faktiskt stämmer.
Det går bra nu! Och tillsammans med kärleken så går det ju ännu bättre. Känslan av hoppfullhet går inte att beskriva men den beskriver sig själv väldigt bra. Hoppfull.

Så, kort och gott. Där har vi det fina och det fula i mitt liv, inbakat och härligt.

Lucka nr 9; berätta om din stil när du var 15 år.

Förra året gav jag mig på Emily Dahls julkalender där man var dag skulle lägga upp olika bilder från sitt liv.
Men i och med att mitt liv rusade mot ett svart stup så fanns varken tid eller energi att pyssla med sådant jag tyckte om.
Men i år ska jag ge det ett nytt försök, mitt i mitt älskade kaos och positiva förändringar (det är skillnad på kaos och kaos.)

Så i år skall jag här ge mig på hennes "Berätta om"-julkalender och börjar ett par dagar för sent.

Kan hända att de luckor jag missat kommer upp i efterhand.

____________________________

Tack vare mina fina teatervänner fick jag förverkliga drömmen
om min egna teaterföreställning.

2004. Året jag skulle fylla femton.

Jag var i en otroligt kreativ period och det var alltså näst sista året på Waldorf. Jag visste inte vart jag hade mig själv och var på jakt efter just det. Jag gick från en hemmagjord frisyr i rött och svart till röda dreads och sedan kort och mörkt. Kläderna var allt och ingenting. Stora kjolar, tunikor, klänningar och egensydda byxor, batik och stora smycken. Ja ni hör ju. Jag var nypiercad och håret var i ständig förändring och ofta gömde jag det i sjalar. Jag vet ärligt talat inte vad jag höll på med. Jag får inte utelämna det faktum att jag var rund som en boll. Finns inte så många bilder på allt detta men frisyren jag aldrig kommer att glömma finns dokumenterad minsann!

Det absolut härligaste med den där perioden mellan 14 och 16 var att jag var tillsammans med min första pojkvän som tyckte om mig precis som jag var. Det stärkte mig oerhört och alla de saker som brände hål i mitt självförtroende läkte tack vare honom.
De få vänner jag hade då var även de så otroligt underbara och även min storasyster och mamma.
Jag har nog dem att tacka för en hel del. Men...
När jag var ute och cyklade helt så borde de kanske ha hintat lite om hur jag faktiskt såg ut.
PUSS!

Den andra adventen

Har haft en sån där underbar helg. Det var alldeles precis det jag behövde.

Mängder med adventsmys OCH så kom snön.

KAFFI!

Jag har vid flera tillfällen längtat efter att få gå och lägga mig så jag kan vakna och dricka mitt morgonkaffe.

Den där koppen har hundratals med gånger fått mig att ta mig ur sängen på morgonen.
Det finns inget mer fantastiskt än just den.
Det är få ting som är lika mycket värt en dyr peng som just kaffe.
Rykande varmt, svart som natten med en liten skvätt mjölk.

Och doften av ett nyöppnat paket. 

Jag dör så härligt!

Jag har varit i en stund Göteborg.
Jag har om vartannat gråtit och haft migrän.
Lite tuffa tider men med kärlek och vila så började det sakta men säkert kännas bättre.
Igår tog vi et otroligt tufft farväl och jag satte mig  på bussen hem för att idag gå på första
samtalet i starten av min terapi.
Jag stressar dit, tar fel tunnelbana och får åka tillbaks. Är rädd att bli sen och tunnelbana är
något jag väldigt nyligen lärt mig åka då det är det mest ångestframkallande i denna stad.
Men. Jag kom i tid. Satte mig duktigt för att vänta.
I 40 minuter...
Det som hänt är alltså att den där människan (som skall komma att bli en av de viktigaste i mitt liv) svikit
mig innan jag ens hunnit träffa henne. Hon har avbokat alla samtal och möten men inte mitt.
Jag har alltså efter 6 (!) månaders väntetid äntligen fått en tid och så sker det här.
Då jag senaste tiden levt i en bergochdalbana rent psykiskt så var det så otroligt skönt att äntligen
få komma dit.
Jag blev oerhört besviken och med tårar som forsade gick jag därifrån.
Receptionisten hade ursäktat sig, jag berättade om min långa väntan och längtan men log och sa
"det går bra".

Men det gör ju inte det.

Nu gäller det att bita ihop och vänta lite till. Och jag vet att det tillslut reder sig men att ens välmående hänger på andra är fruktansvärt. Och framförallt när saker och ting inte fungerar som det ska.

Men det går bra. Får väl bara tänka att jag har något att se fram emot.
Och det har jag ju. MASSOR!

Idag är en sån där dag då vi bara ligger i sängen.

Solen skiner som fan ute och vi ligger nedkrupna i sängen med candy crush och mysiga samtal, mätta och belåtna efter en pizza.

Gårdagen var bra. Var hos min bror och hans käre fru och underbara dotter och julmyste lite. Fick glögg och jordens godaste lussebullar. Fick tusen kilo kärlek och det värmer mitt hjärta något otroligt. Sen var det galej! Jag höll till klockan 03.00 och jag kan inte minnas sist jag var ute så sent.

Jag brukar säga att man borde skaffa en unge eller en katt som man kan skylla på när man går hem klockan tidigt istället för att förklara att ångesten äter upp en inifrån.

Men det var en underbar kväll. Fick träffa en vän jag inte träffat på hur länge som helst där missförstånd reddes ut och kramar blev utdelade.

Jag förstår dock varför jag dricker så sällan. Och jag ska nog försöka hålla på det där med att inte göra det alls. Men ibland är det bra gött.

Här kommer ett par bilder och även en mycket mörk video där vi hör mina begåvade vänner sjunga en trudilutt.

Bror dansar så fint

Baket

Födelsedagsbarnet!

Min vän ser ut att bli äcklad av mig, men det är lugnt