En liten uppdatering

Något händer med mig.
Det enda jag går och tänker på hela dagarna är förlossning och bebisens ankomst.
Det är nästan som magi. Kan inte koppla bort det alls.
De senaste dagarna har det även hänt något med kroppen.
Stickningar och hugg i underlivet tyder på att bebisen kilar fast huvudet i bäckenet.
Hon gör sig redo.
Då detta är något som vanligtvis sker runt vecka 36 kan jag väl tycka att hon är lite väl tidigt ute
och då jag dessutom har haft underliga smärtor och väldigt mycket sammandragningar så har
ett besök till bm varit mycket nära. Har stressat upp mig för att något ska hända under
semestern och om risken för att det skulle kunna göra det finns så skulle jag stanna hemma.
Vill absolut inte föda någon annanstans än där det är tänkt.
Men smärtorna har avtagit och jag känner nu hur huvudet är placerat långt där nere
(vilket egentligen bara gör det svårt att gå). Så nu är det bara att avvakta. Än kan hon ju inte komma.
Ska ta lite blodprover i Sverige och där kan de säkert ta en titt så allt ser bra ut.
Ska inte låta min oro förstöra vår efterlängtade semester.

Den här värmen är ju helt överjävlig dessutom.
Duschar flera gånger om dagen och svettas av att inte göra någonting.
Rumpan fastnar i pilatsebollen och jag luktar illa.
Så oerhört fräsch känner jag mig.
När vi åker uppåt landet så ska värmen där avta en aning och det kan jag knappt vänta till.
Om två dagar far vi och oj vad jag längtar!

Den underbara kampen

Okej. Här kommer det.
Det här inlägget som jag varit sugen på att skriva sedan start men som jag helt enkelt har låtit bli att skriva
utförligt eftersom jag bara stött på debatten vid ett tillfälle. Men efter att ha sett på Vecka för vecka med
Sanna Bråding så kände jag att det var dags.

Det här gäller alltså hur vida man "får" klaga när man är gravid.
Har man haft en bekymmersfri graviditet där man kan ta sig upp för trappor, handla sin mat, städa sin
lägenhet, äta sin mat, knyta sin sko, träffa människor, sova om natten, älska med och älska sin partner och ha
det bra i vardagen så är det ju ett under.

Men om man inte har haft den "lyxen". Om man var och varannan dag gråter antingen på grund av trötthet,
smärta eller hormonstök, får man inte nämna det? Är man otacksam då? Att jag haft den turen att få bära på
ett barn när inte alla har den möjligheten så ska jag hålla käften. Jag har ingen rätt att nämna mina krämpor?
Bara för att jag uppmärksammar mina bekymmer då och då så betyder inte det att jag inte är hänförd av det
faktum att jag ska ha ett barn, jag skattar mig lycklig över miraklet som det innebär, jag älskar varje spark
och varje tecken på att det är en bebis där inne som snart kommer ut, hel och ren till en någe så när hel och
ren mamma.

Jag ska inte prata om vem som har rätt eller fel. För det finns sällan rätt eller fel när det gäller detta.
Jag hade säkerligen fnyst åt såna som mig om jag hade haft en smärtfri graviditet. Men jag kan inte låta bli att
känna mig lite lurad tack vare alla guldlimmande historier. Jag kunde aldrig någonsin ana att det skulle kunna
vara så här tufft och om folk var lite mer öppna med problemen som kan uppstå så kanske jag inte hade
behövt bli så chockad.
Jag VET att det kommer vara värt varenda litet bekymmer i slutändan men det har varit en jävla kamp att
bära på vår underbara bebis. Men nu är det inte länge kvar och jag är bara så oerhört tacksam för all hjälp
jag fått under den här resan. Och för att jag har världens mest underbara man som står vid min sida och som
står ut med mig.

Härlighet och ilska.

För att vara en morgon följt av en natt i en lååång rad av nätter då jag inte sover så är jag väldigt harmonisk.
Sitter med en kopp kaffe och jordgubbar och det har jag karln att tacka för.
Han ska vara borta hela dagen ända till sent på grund av jobbkalas så han har köpt tokgoda jordgubbar och
choklad! Massa choklad.Jag känner mig alltför väl här och jag bad honom ta med sig lite till jobbet annars
kommer ALLT vara slut. Jag har noll självkontroll. Men han gömde det här hemma istället.
Så risken är ju att jag kommer springa runt och leta efter den. Jag är som en unge. Tragiskt men sant.
Hur som helst. 
Jag har en bra morgon och det går inte av för hackor.

Sitter dock med en irritation som är helt enorm.

Jag har för några veckor sedan sökt om ledighet till bebis kommer och permissionen som det så
fint heter här startar redan 8/8. Inte länge kvar nu.
Far samt mor får en period på 10 veckor var som jag ska understryka efter ny regering sjönk från 14 till 10.
Det var något vi inte visste så vi beslutade oss för att då ta 4 veckor från den gemensamma perioden till
Johan så han får 14 veckor så tar jag de resterande.
Men nu ska ni får höra.
Eftersom den gemensamma perioden automatiskt går till mor så måste hon först ansöka om att få skjuta
upp det hon vill att far ska ha av dem och sen måste far ansöka om att få dem. Som om inte det var nog så
måste här också visas en dokumentation på att mor har en giltig orsak till att inte ta de veckorna själv.
Alltså ett arbete eller annan godkänd förklaring.

Så hur gör man då? När man som mor sitter sjukskriven och utan arbete strax innan bebis kommer.
När man till pappaledigheten skall tas ut vill börja söka jobb eller faktiskt inte är sjukskriven längre.
Det enda är väl att jag stressar med att få ett jobb under mammaledigheten för att ha korrekt dokumentation
färdig tills det är dags (vilket helt klart är ett alternativ). Men jag vet ju ingenting just nu och blir helt
stressad av allt det här. Jag vill ju bara att vår lilla dotter ska få mer tid med sin far. Så mycket för
jämställdheten liksom. Nej fyfan hörrni.
Kan tänka mig att vi inte är de enda som sliter med att få ordning på det här och jag kan absolut tänka mig
att det sitter föräldrar som tillslut bara ger upp på grund av alla de struliga åtgärderna som måste tas vilket
resulterar i att mor bara tar allt av den gemensamma perioden.

Varför gör dom det så oerhört svårt för oss? Är det verkligen så konstigt att far vill vara hemma så mycket
som möjligt? Inte nog med att inkomsten ska behöva styra ens beslut...
När man ska få bebis så har man inte mycket ork över till annat. Man vill på ett enkelt vis få det ordnat för
sig så bra som möjligt och så sitter dom och bestämmer annat.
Tusen frågor och inga svar. Tack för den.

Nog om detta. Vi får pengar och det är väl det viktigaste. Antar jag. Jävla skit.

Från en sak till en helt annan. Jag råkade shoppa lite igår.
Jag gick in på Nille som hade tokrea och köpte lite fint att pryda hemmet med.

Vimpeln klär spjälsängen och det där spjälsängsskyddet jag sytt.

Hästen passar köket.

Klockan tickar i fönstret som om den aldrig gjort annat.

Men. Här sitter jag nu med en kopp kaffe, jordgubbar och podcasts.
Har inga planer idag annat än att möjligtvis plocka och tvätta lite.
Känner för pyssel så det kanske blir något härligt.

Är sååååå glad att jag började handla till bebis tidigt.
Hade aldrig orkat sitta med en lång lista nu och behöva pricka av allt.
Det mesta är liksom klart och nu kan jag tvätta det sista av kläder, vika och
plocka ner i garderoben. Känns liksom galet att det snart är en bebis här som ska ha
de där kläderna som hänger på tork. Underbart.
Men här har ni ett av mina finaste köp. En bebiskorg att ställa bredvid sängen.
Sovrummet är litet och spjälsäng får inte plats och amning kommer att fylla dagar
och nätter så hur bra är det inte att ha den här ståendes nedanför sängen?
350:- och den var min.
Perfekt!
Nu är det i stort sett bara ett myggnät och en aminngskudde jag behöver
så har någon något av det liggandes. Hojta!

Sommarsommar

Jag var i Sverige över midsommar. Dum som jag var
så tog jag inte en enda bild. Har blivit alltför dålig på
det där. Men. Jag hade det riktigt mysigt!

Jag har dock inte varit helt i form i det sista. De där
få veckorna som var kalas känns avlägsna och nu är
humöret helt fruktansvärt. Känns som en enorm pms
plus en ångest som kommer och går. Det gör mig
aningens illamående.  Är så oerhört trött hela tiden
men en vän tröstade mig med "det är lov när man är
gravid i 8e månaden."
Ja. Det är nog det. Men jag önskar att jag kände
att jag gjort något för att "förtjäna" det. Visst känner
jag att kroppen sliter på. Träningen blir allt tyngre
och jag måste pausa för att sätta mig upp så att jag
inte kvävs av min egen tyngd väldigt ofta. Att vända
sig i sängen har blivit ett helt projekt det också.

Den här tröttheten och utmattningen jag känner som
sitter ända in i själen påminner oerhört mycket om det
jag känner när jag är riktigt deppig.
När man inte har någonstans att hämta energin ifrån.

Jag som tänkte att den här sommaren skulle ägnas åt att träffa vänner och ha det härligt.

Jag har ju träffat mina fina vänner nu när jag var i Sverige, men jag är inte helt med i huvudet.

Känner mig så jävla tråkig. Vill spräcka hål i bubblan och ta mig ut. Jag vet ju att det är
en lång väg dit och när jag väl är där så har jag ju en älskad bebis med mig.
Läskigt det där. Läskigt och häftigt. Så det är nog bara att bita ihop sista tiden. Jag har en
underbar karl som tar hand om mig och utan honom hade jag inte klarat en sekund.
Tänk vilken tur jag har ändå.

Jag måste även få understryka att mitt i allt det här tunga så har jag mina guldglimmande ögonblick.

Som när bebis busar och sparkar där inne i respons på att Johan pratar med henne.

När hon hickar efter varje måltid och hur magen växer och jag vet att det är den där cocktailen

av mig och mannen jag älskar som tillagas. Hur underbart är det inte?

Så. I slutändan så är det ju värt allt. Och för att inte tala om all den hjälp jag får av barnmorskan.
Hon vet verkligen hur hon ska få mig att känna mig trygg i allt detta. Får hjälp på sätt jag inte visste var
möjliga. Jag är så oerhört tacksam.

Nu ska jag äta en glass och vila efter träningen.

Sitter med morgonkaffet och försöker tvinga mig
själv in i en god stämning idag. Vaknade av att
psykologen avbokade min timme jag har imorgon
och eftersom jag ska resa bort en sväng över
midsommar så hade det varit mer än behövligt att få
träffa henne innan. Men jag får jobba på det själv.
Kanske meditera lite mer än jag gjort.


Är på sånt där humör idag då jag både vill skratta
och gråta. Känner allt på en och samma gång. I
helgen var jag hos far och innan dess var min kära
mor här. Så det har varit rätt fullt upp. Har omringats
av människor som jag älskar och som jag kan vara
mig själv med men det är klart att det tar på
krafterna när jag är van att vara ensam. Och på
onsdag ska jag som sagt resa bort igen. Men. Jag får
sätta mig ner och andas, klappa på magen och bara
ta det lugnt.  Sen ska jag träna och så är det en kurs idag också.
Men för en gångs skull så stressar jag inte över det.
Har lärt mig att jag inte kan stressa över allt.

Bebis har det bra i alla fall! Full fart hela tiden. Hon har lyckats snurra runt och ligger än en gång med
huvudet upp. Hon passar väl på innan det är helt omöjligt och det är så galet vad formen på magen
ändras från den ena sekunden till den andra. Skulle jag vara gravid resten av livet så skulle jag nog ändå
inte vänja mig vid känslan av att ha ett litet liv i magen. Det är nästan en svindlande känsla.

Vecka 30 & det brister.

Inte nog med att det knakar i fogarna.
Nu brister huden också.
Har haft en hel del såna där härliga ränder sedan innan, men som bleknat.
För några veckor sedan så såg jag att de började ändra färg och form och växa.
Well. Magen växer ju som satan så att det brister då är inte konstigt. Men vad jag fått lära mig
är att det inte har med hudens elasticitet att göra. Det är rent hormonellt.
Vissa får till och med bristningarna i hormonexplosionen under eller efter förlossningen.
Så att jag smörjer med oljor gör ingen nytta, även om det självklart inte skadar.
Det brister oavsett.
Jag sneglar avundsjukt på de där små lena magarna jag ser i bikini i parkerna men försöker
trösta mig med att jag inte är den enda.
Läste att det är i hormonsvängen i vecka 27 som de vanligtvis dyker upp.
Trodde inte jag skulle må dåligt över det och det är verkligen en fis i rymden.
Men här är jag ärlig med min kroppsångest och säger därför att det suger att se ut så här.
I efterhand kommer jag säkerligen inte bry mig men nu när allt sa pang, på bara ett par veckor, så känns
det inte kul alls. Men nu bjuder jag på´t!

Navelpiercningen resulterar inte heller i det vackraste ärret.

Magen fortsätter att sjunka och jag är rätt säker på att bebis nu ligger med huvud ner då sparkarna
känns intensivt uppåt och jag har ett ständigt tryck på kissblåsan som jag misstänker är huvudet.
Så nu är jag blek och randig med en mage som snart når knävecken (det är dock inte det enda som hänger
till knävecken.) Men nu är det ju inte så länge kvar. Tungmagen får växa bäst den vill för snart är det över!

Tröstar med en ny finklänning

Att finna ro

Jag har alltid haft så förbannat svårt att slappna av. 

Jag är en lättstressad nipprig person och jag hade liksom börjat acceptera det för vad det var. 

Men något jag lärt mig nu i det sista är att det inte är okej. Det funkar inte att stressa upp för minsta lilla och

trots att jag blivit så oerhört medveten och fått en insikt om att det är förödande och dumt så har jag inte

kunnat hindra det. Jag har av och till mått så dåligt att jag kraschat men det kan jag liksom inte riktigt tillåta

mig att göra längre. Så nu jäklar ska ni få höra vad jag har fått sätta igång med.

Mindfullness.

Vad är det liksom?

Jag har alltid haft "jag är för stressad för att kunna slappna av i en meditation eller andningsövning" som

ursäkt men det gick inte längre. Nu har jag inte bara min egen framtid att tänka på och då var det ju faktiskt

bara att köra. Skeptisk och osäker startade jag med det här. En övning om dagen första veckan.

Höll nästan andan och tänkte att det inte är någon idé men efter första dagen insåg jag mycket snabbt att

anledningen till att jag aldrig klarat av att slappna av i den grad som krävs är att jag missförstått allt. Man kan

inte sluta tänka. Man kan inte sluta känna. Men man kan acceptera det faktum att tankarna är där och var

gång en tanke dyker upp, leda den till andningen. Vad det nu är. Gilla läget, acceptera och fortsätt att andas.

Det är fan i mig inte lätt och jag har efter bara ett par gånger inte kommit långt med tanke på att det är svårt

för mig att sitta still. Men kliet i benen är borta när jag sätter i gång. Det är bara det andra som ska tränas

bort. Nej vet ni vad, det här är riktigt spännande och jag hoppas att jag fortsätter att tycka det så jag faktiskt

får någonting utav det. Jag kanske inte är den där rastlösa och lättstressade personen innerst inne, som jag alltid trott.

Skräddarställning är den skönaste positionen att sitta i hittills. Men det är svårt att hålla sig för skratt när man

faktiskt ser ut som en liten Buddha när man sitter där.

Semestern

Vi tog en vecka på Mallorca.
Det var så skönt för jag hade gått och längtat efter att få resa bort, komma från vardagen, men jag hade
inte några förväntningar utan jag såg bara fram emot att vara ensam med Johan en hel vecka.
Vädret var inte jättevarmt men vi hade massa sol och lite regn. En god blandning av allt.
Veckan gick fort och nu i efterhand känns det som om det var tusen år sedan vi var där.
Det jag tror att jag njöt allra mest av var att bara vara och bådas vår förmåga att släppa vardagsstressen
var otrolig. Varken jag eller Johan är speciellt förtjusta i att bada och då det inte var så varmt så passade det
ju fint. Men stranden var full av folk trots vind och brist på den där värmen. Blev fascinerad av människors
ihärdighet.
En dag hyrde vi en söt bil och tog en hel dag i den och körde runt nästan hela ön.
Folk vet inte vad dom missar med rumporna fastkilade i solstolen. Otroligt vad vackert det var!
Hade önskat att jag tagit med min braiga kamera men den var hemma så jag har inte jättemycket i bildväg
som faktiskt gör den vackra naturen eller de underbart vackra städerna och byarna rättvisa men det var
skönt att i efterhand inte bara ha bilderna att se på för att minnas. Jag har ju allt i min alldeles egna
minnesbank. Finurligt va?

Hur som helst så gick veckan snabbt och mätta på intryck och god mat och nöjda återvände vi hem.

Sommarsommar

Sommaren kom och med den allergin.
Jag har försökt att inte lägga så mycket energi på det där men den suger energin ur mig.
Och just nu är det rätt svårt att veta vad det är som tar mina krafter och inte.
Men idag bestämde jag mig för att börja med medicinerna.
Har fått snälla mediciner som jag ska kunna ta nu utan problem men det är en nojja utan dess like.
Vill vara helt pillerfri men det är ju inte bra om jag går runt och mår som jag gör heller.
Usch och fy. Nej nu ska det bli ordning på detta.

Jag har varit sanslöst orkeslös.
17 maj kom och gick och jag tog inte ens några bilder. Vi hade finbesök och det var väldigt trevligt
och jag är så glad att jag orkade mig ut så mycket. Men som sagt, dumt att jag inte fotade något som helst.

Nu har dagarna bara trillat förbi.
Värmen har tagit kol på mig så jag har egentligen bara tagit det lugnt bortsett från en massa besök
hos psykolog och kiropraktor och akupunktör och fysioterapeut (jag kanske har haft rätt fullt upp ändå).
Men imorgon åker vi!
Imorgon ska jag än en gång övervinna flygskräcken och så far vi till solen (förhoppningsvis).
Vi har en del saker inplanerade för sommaren och det mjukstartar med den här resan.
Oj vad lyxigt det känns!

Så idag ska jag ta igen förlorade sovtimmar så jag kommer ikapp och sen är det packa som gäller.

Och här har vi lillmagen i vecka 27!

Vilodag

Nämnde förut att något hänt med magen.
Den har liksom trillat ner ett snäpp vilket gör att jag har svårare än vanligt att gå.
Svårare att sova har jag också. Och det är inte att leka med. För nu sover jag ingenting.
Bortsett från natten efter första akupunkturbesöket. Då sov jag hela natten utan att ens gå upp och kissa.
Får fortsätta med det där tror jag.
Tänkte hur som helst visa den där magen så ni får se men orkade inte ta en bild.
Äter choklad och dricker läsk istället. Så sund och härlig är jag idag.
Men jag har bestämt redan innan att idag ska vara en sådan dag. "Vilaochätagöttochskitaiallt"- dag.
Det behöver jag.

Ska även beundra mina pelargoner, som är tokfula men som blommar till tusen. Så det gör inte så mycket.

Jag har gjort en sak idag! Och det var att hämta ut åkpåsen jag
köpt från finn. Men hur söt är den inte? Blir så bra till båda våra
blåa vagnar.

Hedvig är mycket aktiv i magen och har varit i flera dagar.
Har även haft mycket sammandragningar som inte är så härliga
alls. Men så länge hon är i farten är jag lugn.
Fick dessutom se första foten i morse. Innan har hon varit som en
boll som studsar runt bara. Inga vassa kanter riktigt. Men i morse
såg jag något som måste ha varit en liten fot i sidan. Såg så kul ut.

Måste sist men inte minst få berätta att min barnmorska ringde mig
i går för att kolla hur jag har det. Min psykolog hade då ringt
henne antagligen för att prata ihop sig lite allmänt, barnmorskan
blev kanske lite orolig och ringde då personligen för att se hur det
går för mig och hur jag vill göra.

Så otroligt härligt.

Det går ingen nöd på mig och jag vill vara så tydlig jag kan med att min svacka nu inte har något med
varken graviditet eller bebis att göra utan det är en sån där svacka som såna som jag kan få ibland.
Man är lite deppigare än vanligt. Man är stabil men under kurvan.
Det kommer alltså gå över snart och jag sitter och har för första gången i mitt liv något så OTROLIGT
härligt och underbart och häftigt att se fram emot. Och det kan ju få den där dimpen att kännas
obefintlig på två sekunder. Jag måste bara jobba lite mer att hålla det uppe.

Siså hörrni! Nu ska jag vila upp mig inför en helg med far och styvmor och farmor på besök.
Mysigt ska det bli!

Det nya

Det som är bra med att vara rund som en boll är att de långa klänningarna inte längre släpar i backen.

Nu har jag ett gäng långklänningar och jag tycker att det är så galet fint och inte minst bekvämt.

Ser fram emot soliga sommardagar. OCH vår resa till solen som det faktiskt är knappt två veckor kvar till.

Byxorna hittade jag på H&M för en femtiolapp. Jag har blivit förbannat rund i formen nu och den där

midjan är strax ett minne blott. Sedd framifrån är jag liksom rak. Men det är ju en form det också. Eller?

Hur som helst så var det de nya tillskotten och billigt var det.
Så Lindex och H&M är kanon även när man är gravid. 

Jag har dock satt köpstopp på mig själv nu. Bortsett från de nya glasögonen som jag inte betalat för än.

Skönt ska det bli att se ordentligt igen!

Vecka 26

Känner mig helt och hållet oinspirerad och oinspirerande.

Det känns som om det står helt stilla. Egentligen så gör det ju inte det.

Det är oerhört fullt upp med både det ena och det andra men jag känner mig tom som människa.

Som om jag inte har någonting att ge. Stackars stackars mig.

Nej men så här är det.

Jag har av och till mått riktigt dåligt. Det känns som om kroppen faller men huvudet är kvar.

Hjärnans signaler når inte övriga kroppen.

Det här blev min läkare orolig över och jag  har nu fått ta prover och tester och hittills ser allt bra ut

vilket är till min stora lycka. Men det får mig att undra vad det är som egentligen är fel.

Eller inbillar jag mig bara?

Äh. Så länge proverna är gröna så är det ju lugnt. Det vet jag ju.

Sen har magen och dess innehåll varit i ständig utveckling. Vilket är helt rätt och riktigt. 

Men här om dagen så tyckte jag att formen var annorlunda och allt kändes bara... Annorlunda.

Sammandragningarna ligger djupare och jag har ont. Men bebis är aktiv och så länge hon är det så är det bra.

Men man börjar ju undra. Inte vill jag ha lillfisen ute än.

Skönt att få komma till läkare och barnmorskor regelbundet. Jag hinner inte riktigt oroa mig.

Nu ljuger jag för det hinner jag visst göra. Och framförallt efter ett besök hos läkaren som

ser ut att vara livrädd för min skull. Men så fort jag har fått möta barnmorskan så lägger sig lugnet.

Hon är SÅ BRA!

Jag har gjort en ordentlig genomgång i garderoben. 

Började nästan gråta lite varje gång jag hittade ett plagg med midja.

Jag finner mig i att jag ser ut som jag gör. Börjar kanske till och med trivas lite i det.

Men det blir så enformigt och tråkigt i klädväg. Men jag vek ihop de där klänningarna och jeansen och

la undan dem och hittade kläder jag faktiskt kan ha långt bak i garderoben som jag glömt bort.

Jag tog i alla fall reda på att jag har 32 par klänningar som jag inte kan ha för tillfället. Det är extremt mycket.

Vad ska man med så mycket kläder till? Fina är dom alla och jag har hittat nästan varenda en på rea för
under 100-lappen. Kläder har jag i alla fall!

Har lite nytt också. Ett par somriga mammajeans och en fin långklänning som jag kan växa i.

Men dom får ni se en annan gång.

Här bor jag.

Majajajajaj

Igår hade vi en vällyckad finnturné där
vi for runt i hela staden och hämtade
upp saker vi tingat på finn. Fick rejäla
promenader, vi fick se delar av staden
vi inte sett förr och så fick vi hem ett
par grejer som vi nu kan kryssa av
listan. Bärsele, baby sitter oooooch
den där underbara vagnen! Vi kunde
inte låta bli.

Idag har jag haft en sån där riktig
"hämtaigenmig"-dag.
Tog en tur till kiropraktorn där jag
insåg att jag borde ha ondare än vad
jag har och så åkte jag in till staden där
jag skulle se på en långklänning jag sett
i förbifarten. Den fann jag inte (kan
bero på att jag klev in i helt fel butik)
men jag fann en annan som är
fantastisk. Inte alls sådär färgglad och
härlig som jag har bestämt mig för att
leta efter men svart och simpel.
 Men vilken klänning!
Känner mig varken fet eller ful i den så jag köpte den.

På hemvägen fick jag tusen hugg i magen av avundsjuka när jag såg alla gravida härliga mammor sitta
i klungor i solen och ha det fint. Saknar mina vänner och saknar att ha vänner nära. Att bara kunna gå ut
och ta en kaffe tillsammans med en vän för att prata skit och ha det gött saknar jag så oerhört mycket.
Vet inte vad det beror på, den här ensamheten, och jag har säkerligen valt den till stor del alldeles själv.
Men nu är jag färdig med att vara själv.

Nu bestämde min spotify sig för att spela "Just idag är jag stark".

Tack så mycket tack!

Nu måste jag alltså bara skräpa mig.

Livsviktig skit.

Barn sägs kosta en förmögenhet och det kan jag hålla med om, till viss del.

Det är väldigt mycket som behövs inhandlas, inte bara kläder, och de sakerna är inte alltid så

jäkla billiga. Snarare tvärt om. Begagnat kan också vara dyrt även om jag känner att jag föredrar det.

Och det är inte alltid så lätt att hitta just det man vill ha. Men jag är ute i god tid och tur är väl det då
jag har en lång lista att kryssa av. Men efter att ha tagit en runda på finn (norges blocket) så hittar jag så
otroligt mycket fint och fräscht och billigt.

Hur som helst så har jag tidigt bestämt mig för att köpa det som är mest nödvändigt.

Det man faktiskt behöver.
Och om jag vill ha något utöver det så kommer jag att önska mig det i present eller 

spara pengar för att kunna unna mig det.

Men jävlar vad mycket skit det finns. Det är oerhört spännande att leta runt på nätet och

fönstershoppa lite då jag hittar så mycket som jag inte ens visste fanns.

Jag känner att det är skönt att vara ute i god tid. Månaderna innan bebis kommer så har vi fullt upp
här och det blir en hel del resor och tiden kommer gå undan så det är nog smart att se till att ha så mycket
som möjligt avkryssat från listan.

Så imorgon ska vi hämta upp lite smått och gott som jag hittat billigt på nätet.

Men så råkade jag hitta något som var lite mindre nödvändigt...

Den där drömvagnen.

Jag har fått en grymt bra vagn från en vän så jag hade liksom släppt det där.

Den är bra året runt och det är även sittdel till den som man kan byta ut när plutten blivit större.

Men den här vagnen som jag hittade igår är en sån där vagn som man ser och tänker att man

aldrig kommer ha råd med och så påminner den om vagnen som vi hade när vi var små om 

jag inte minns helt fel.

Priset är dock överraskande bra och vi ska kika på den och se om vi vågar slå till.

För praktisk är den ju inte och det är ju faktiskt inte speciellt länge vi kan ha den heller.

Men då är det ju bara att sälja vidare. Eller hur.

Och så har vi ju den där braiga Emmaljungan också.

(Har du något sånt där livsnödvändigt liggandes som du kan tänka dig att låna ut eller

sälja så får du gärna höra av dig!)

Godmorgon!

Sitter och dricker en kopp kaffe innan jag ska vandra ner till fysioterapeuten som ska

få hjälpa mig med min arma kropp.

Sist jag var där så fnissade hon lite och sa att jag visst börjar bli framtung. 

"Börjar"...

Jag började bli framtung i vecka 10.

Och nu är magen som en badboll och större kommer den bli.

Jag har gått upp en hel del de senaste veckorna men jag orkar inte lägga så mycket energi på det.

Kroppen tyckte att jag behövde det och visst har det blivit en del godis i påsk men bra mår jag och 

bebis lika så och som jag sagt femtioelva gånger så är det just det som är det viktiga.

När det började synas på mig så började jag också oroa mig för vad folk ska tänka.

Löjligt, jag vet men jag har tyvärr fått lära mig att folk inte bara tänker. Dom säger gärna rakt ut.

I vecka 16 fick jag frågan "hur långt har du kvar" och det skrattade jag åt men folk

är inte alltid så eftertänksamma. "Är du säker på att du ska föda i Augusti" och
"Är det normalt att vara så stor så tidigt" är två av många saker folk utbrister.
Även om det är från nära och kära så sticker det till lite. Vad ska jag säga? Förlåt?

Som min styvsyster så fint sa så är det ju faktiskt en bebis där inne!

Och när man är gravid så har jag insett att det inte finns mycket normalt.

Alla är olika. Nu som alltid.

På spat så var det många gravidmagar som guppade runt i poolen och alla var vi säkerligen

i olika veckor och alla såg vi olika ut. Men jag kommer på mig själv med att sitta där och jämföra mig 

med dem. Johan säger för tusende gången att "du är fin!" Och jag inser att det är sådan idioti att man
aldrig kommer ifrån det där.
Ja, jag är ta mig fan fin! Jag har en underbar liten bebis i magen och min kropp gör allt den kan för att
anpassa sig efter det. Jag borde klappa mig själv på ryggen.

Mötte en vän till min syster som jag inte mött på länge och hon ser på mig, ler och säger "bra jobbat".

Åh vad jag behövde höra det!

Jag längtar efter att kunna röra mig som en normal människa och vi har redan nu börjat prata lite om

hur vi ska göra med träningen när bebis är ute. Det viktigaste är att peppa och stötta varandra 

och det är vi bra på här hemma. Så det är ju inga problem. Men jag sitter nu och önskar så

innerligt att folk kunde tänka lite mer på vad de säger innan de säger det. Det kanske verkar

harmlöst för en själv men det är inte alls säkert att det tas emot på samma sätt.

Puss på er!

Återkomsten

Gick in här och såg att det var väldans länge sedan jag uppdaterade.
Anledningen till det är att det faktiskt inte händer så oerhört mycket just nu.
Jag har dessutom ramlat rätt ner i något djupt och mörkt och har arbetat hårt för att ta mig upp
och det går rätt bra. Det med hjälp av en underbar helg.

Vi var borta en vecka över påsk. Först var vi en vända ner till Skåneland där det sjöngs mystes och åts
massor med gott och sedan en sväng till Kungsbacka där det firades en far som fyllde 50 år.
Jag har varit oerhört dålig på att ta bilder så jag har inget härligt att bjuda på. Så kan det gå.

Oavsett hur bra jag hade det och hur fint det var att träffa alla så tog jag slut helt och hållet mentalt.
Saker och ting är annorlunda nu än vad de har varit med tanke på de stora förändringarna som skett
men jag är ju fortfarande jag. Vissa saker är fortfarande så som de alltid varit men nu har jag en trygghet
att falla tillbaks på. Så har jag aldrig riktigt haft det förut och jag är så galet tacksam.

Men nu ska jag inte vara såhär förbannat svart och svår.
Jag kom ju faktiskt hem från en underbar spahelg med Johan.
Jag har fått behandlingar och kärlek och god mat så nu står den själsliga tillfredsställelsen på topp.
Det är lite läskigt att komma tillbaks till vardagen och framför allt när Johan är kvar och jobbar där borta
i ett par dagar men jag har lite saker som jag ska ordna och dona med så jag slipper få det jobbigt.

Jag har dessutom en hel del bloggämnen på lager så det blir nog ett par inlägg de kommande dagarna och
de handlar ju om (suuurpriiiiiise) graviditet och annat göttigt. Men jag tror nog minsann att det kan röra
alla. Så håll ögonen öppna!

Den där underbara brorsdottern värmer hjärtat mitt.

Den där underbara mannen.

Lillmagen i vecka 23. Kommer spricka.

Glamblåsning av såpbubblor som Johan så fint uttryckte det.

"Kejrå" sa vi.

Utsikt från hotellrummet i Strömstad.