En liten uppdatering

Något händer med mig.
Det enda jag går och tänker på hela dagarna är förlossning och bebisens ankomst.
Det är nästan som magi. Kan inte koppla bort det alls.
De senaste dagarna har det även hänt något med kroppen.
Stickningar och hugg i underlivet tyder på att bebisen kilar fast huvudet i bäckenet.
Hon gör sig redo.
Då detta är något som vanligtvis sker runt vecka 36 kan jag väl tycka att hon är lite väl tidigt ute
och då jag dessutom har haft underliga smärtor och väldigt mycket sammandragningar så har
ett besök till bm varit mycket nära. Har stressat upp mig för att något ska hända under
semestern och om risken för att det skulle kunna göra det finns så skulle jag stanna hemma.
Vill absolut inte föda någon annanstans än där det är tänkt.
Men smärtorna har avtagit och jag känner nu hur huvudet är placerat långt där nere
(vilket egentligen bara gör det svårt att gå). Så nu är det bara att avvakta. Än kan hon ju inte komma.
Ska ta lite blodprover i Sverige och där kan de säkert ta en titt så allt ser bra ut.
Ska inte låta min oro förstöra vår efterlängtade semester.

Den här värmen är ju helt överjävlig dessutom.
Duschar flera gånger om dagen och svettas av att inte göra någonting.
Rumpan fastnar i pilatsebollen och jag luktar illa.
Så oerhört fräsch känner jag mig.
När vi åker uppåt landet så ska värmen där avta en aning och det kan jag knappt vänta till.
Om två dagar far vi och oj vad jag längtar!

Den underbara kampen

Okej. Här kommer det.
Det här inlägget som jag varit sugen på att skriva sedan start men som jag helt enkelt har låtit bli att skriva
utförligt eftersom jag bara stött på debatten vid ett tillfälle. Men efter att ha sett på Vecka för vecka med
Sanna Bråding så kände jag att det var dags.

Det här gäller alltså hur vida man "får" klaga när man är gravid.
Har man haft en bekymmersfri graviditet där man kan ta sig upp för trappor, handla sin mat, städa sin
lägenhet, äta sin mat, knyta sin sko, träffa människor, sova om natten, älska med och älska sin partner och ha
det bra i vardagen så är det ju ett under.

Men om man inte har haft den "lyxen". Om man var och varannan dag gråter antingen på grund av trötthet,
smärta eller hormonstök, får man inte nämna det? Är man otacksam då? Att jag haft den turen att få bära på
ett barn när inte alla har den möjligheten så ska jag hålla käften. Jag har ingen rätt att nämna mina krämpor?
Bara för att jag uppmärksammar mina bekymmer då och då så betyder inte det att jag inte är hänförd av det
faktum att jag ska ha ett barn, jag skattar mig lycklig över miraklet som det innebär, jag älskar varje spark
och varje tecken på att det är en bebis där inne som snart kommer ut, hel och ren till en någe så när hel och
ren mamma.

Jag ska inte prata om vem som har rätt eller fel. För det finns sällan rätt eller fel när det gäller detta.
Jag hade säkerligen fnyst åt såna som mig om jag hade haft en smärtfri graviditet. Men jag kan inte låta bli att
känna mig lite lurad tack vare alla guldlimmande historier. Jag kunde aldrig någonsin ana att det skulle kunna
vara så här tufft och om folk var lite mer öppna med problemen som kan uppstå så kanske jag inte hade
behövt bli så chockad.
Jag VET att det kommer vara värt varenda litet bekymmer i slutändan men det har varit en jävla kamp att
bära på vår underbara bebis. Men nu är det inte länge kvar och jag är bara så oerhört tacksam för all hjälp
jag fått under den här resan. Och för att jag har världens mest underbara man som står vid min sida och som
står ut med mig.