Vecka 19!

Sitter just precis nu och lyssnar på ännu en podcast där dom pratar om graviditeter.
Nu tar dom upp vikthetsen och jag blir ju lycklig av det dom säger.
Man kan inte riktigt styra över det där.
"Man kan äta bara frukt och gå upp 25 kilo."
I starten av min graviditet åt jag bara frukt och grönsaker och gick upp fort men inte så mycket.
Nu har det där brutala sötsuget kommit och jag försöker överleva det utan att stoppa i mig alltför
mycket osunt men visst fan ska man äta lite godis om det är det man är sugen på så länge man
äter ordentligt med mat och försöker att inte trilla dit alltför hårt.
Att neka en gravid kvinna något gott är inte okej på någonstans.
Och jag måste verkligen säga att anledningen till att jag kunnat slappna av så pass mycket
i det här är ju för att jag har en karl som är helt underbar. Han bryr sig väl inte om jag är
5 kilo plus eller minus bara jag har det bra. Hur härligt är det inte! Och man går ju upp i vikt
oavsett vad man gör. Det är ju en bebis som växer där inne! Så länge den har det bra är jag nöjd.
Så är det bara.

Jag däremot hade kunnat ha det bättre. Får panik av all den smärta ryggen orsakar mig.
Och nätterna spenderar jag mestadels vakna. Det är helt fruktansvärt.
Men efter den här helgen är jag faktiskt helt lycklig.
Har varit ute i solen massor tillsammans med den där underbara mannen jag har.
Vi har ätit gott och haft det gott och jag ska försöka ha med mig den där känslan hela veckan
trots att solen försvann.

Nu ska jag klä på mig och varandra ner till fysioterapeuten och sedan vidare till läkaren.

Det ska bli ordning på det här kroppen!

¨

Hittade den här underbara lampan och det lönade sig att vara rund om magen 50:- bebisrabatt. Det ni!

Tre fina koppar på en bakgårdsloppis för 100-lappen. I bakgrunden ser ni mitt botemedel mot sötsuget.

Första plagget som jag spanat in länge. Trodde den var slut men icke!

Nu vågar jag säga att: just idag är jag stark.
Bra mår jag också för den delen.
Har haft en period som varit lite för lång där jag inte mått alls.
Men efter besöket hos psykologen igår så fick jag en oerhörd insikt.
Jag känner mig som världens mest ensamma och värdelösa människa.
Det är fruktansvärt. Men nu ska jag ta tag i det här och jag vet ju vad som krävs.
Svårt är det dock. Ujuj. Men det är lättare när solen är här. Får liksom en spark i min stora bak.
Det bästa är ju att det inte är psykologen som serverar de här lösningarna utan det faktiskt är så
att jag bara blir ledd in på rätt spår. Svaret finns ju där, behöver bara vägledning. Älskar att den hjälpen finns.

Nu ska jag äta en god måltid och vila för den här dagen är intensiv. Är trött efter en natt utan sömn
men som sagt. Jag har det rätt gött idag.

Finpresenten Johan hade med sig hem efter en resa.

Igenkännandet och den nya kroppen

Lyssnade på Hanna & Amandas podcast som jag faktiskt bara älskar.

Det var ett gammalt avsnitt från när Amanda berättade att hon var gravid med sitt andra barn.

Ämnet som de bland annat diskuterade var det där angående när man ska berätta att man är gravid.

Det dom sa var så förbannat bra. 

Amanda var bara i vecka 11 här då hon berättade, vilket jag också var när jag berättade om vår fjäril.

Jag fick höra från oerhört många att det fortfarande är såååå tidigt.

"Ja, jag vet?"

Jag valde att dela med mig för att det är det är det ABSOLUT största jag någonsin varit med om

och jag ville bara skrika ut det till alla. 

Om det skulle ha blivit något tok (vilket det faktiskt även nu i vecka 18 finns risker för) så

hade det varit en del av det hela men då resultatet av det förhoppningsvis blir en hel och ren

bebis och en nykläckt liten familj så är alla glada. Vad är "för tidigt". Varför lägger sig folk i just det?

Kan inte människor bara vara glada över att ha fått ta del av det här underbara.

Jag bara undrar eftersom jag blev ifrågasatt av nära, kära och okära när jag berättade "sååå tidigt."

Hade det blivit något tok då så hade jag antagligen bara fått tröst från folk och fölk.

Och då jag är en öppen person så tog jag det beslutet då det kändes rätt.

Sen råkade det dessutom vara så att folk såg det på mig väldigt tidigt. Folk gissade utan att ha haft en aning.

Och så, pang, kom magen. Inte mycket att göra då.

Alla gör ju som dom vill. Vissa vill inte berätta förrän sent och det lägger inte jag mig i.

Man får göra det som faller en in och känns rätt. Blev bara så trött när folk antydde det hela tiden

och så var det så oerhört skönt att Hanna & Amanda tog upp det. Jag är inte ensam om de här tankarna.

JAG har lust att dela med mig av allt det här. Härligt som ohärligt då jag för det första finner tröst och

uppmuntran när det är tufft i skrivandet och får dokumenterat det som är underbart och härligt.

Kanske andra kan finna något fint och tröstande i det hela också?
Dessutom har jag familj och vänner alldeles för långt borta och det är ju först och främst till dem som
bloggen är ämnad till. De som inte kan vara med.

Hur som helst! Jag är glad att jag berättade när jag berättade. Jag höll ju på att spricka!

Coola grejer händer hela tiden och nu ska jag bara försöka bli bättre på att berätta om det.

Typ att bebisen rör sig som en galning därinne nu. Det är bara jag som känner rörelserna där inne
än men det tycker inte jag är mer än rättvist. Lite tidig belöning för mödan.

Känner småsparkar väldigt långt ner i magen och det är inte så konstigt eftersom min mage är toklåg

och där ligger nog bebisen bra. Blir spännande på nästa UL som är om två veckor och se knyttet igen.

Den där storkulan jag hade till mage har börjat sprida sig nu dock. Vilket är skönt då jag inte längre

bara ser uppblåst ut utan faktiskt har en rund och fin bebismage. Äntligen kan jag slappna av i kroppen

en aning. OCH jag köpte nya byxor. Den lyckan!

Det där bortglömda ansiktet.

Tänk jag har helt glömt bort hur jag kan se ut.
Har gått sminklös sedan jag blev gravid i stort sett och
inte har jag klätt upp mig.  Men idag fick jag ett sånt där
infall som jag kunde få ibland för tusen år sedan.
Jag hade toktråkigt och plockade fram penslar och
borstar.
Hade glömt bort hur man gjorde men det är ju så skönt att
få känna sig lite piffad.
Helt i onödan då jag bara går hemma. Men för min egen
skull är det en boost. Lockade till och med den nya
frisyren lite. Ska vara försiktig så jag slipper klippa av
mig ännu mer.

Jag ska snart tvätta av mig det här och laga lite mat och
försöka överleva att grannarna har så högt på tvn att jag
hör vilken kanal de ser på.
Ska dessutom ta det oerhört lugnt idag då jag hade
galet smärtfulla sammandragningar idag. Innan har jag
haft små snälla när magen blir spänd och det drar lite
men det har inte gjort direkt ont.
Men de idag fick mig nästan att kräkas.
Ett par stycken blev det som höll i sig en stund men sen gick det över och
det har känts bra efter det så förblir det så här lugnt så oroar jag
mig inte. Men kommer det tillbaks är BM bara ett samtal bort.

Plupp

Precis nu ringde min Johan.

Min Johan som for iväg idag och ska jobba ett par dagar.

Sen ska jag ta en liten tur och så ska han sätta sig på ett flyg och fara bort igen.

Detta kommer innebära att vi inte kommer ses på över en vecka och det kan ju vara skönt

att få sakna ibland. Men det slog mig redan nu att jag saknar honom.

Skit också.

Det är ju inte alls härligt att sakna. Vad fan tänkte jag?

Ja jag ska försöka hålla mig sysselsatt och ha det så skoj jag bara kan.

För jag ska ju minsann få träffa mina människor och den här gången ingår även Malin i

den skaran och det är väl helt underbart.

Ibland undrar jag hur jag klarat mig utan Johan fram tills vi sågs.

Jag har i och för sig inte varit gravid innan och nu är väl det mesta jobbigare än någonsin

men den där känslan av att han är där i ur och skur, ännu hur jag mår. Han tröstar och klappar

och jag tröstar och klappar. Vi är ju ett team. Ett bra sådant även om jag kan vara riktigt strulig 

av och till men där anklagar jag honom lite också, som ställt till det och planterat en bebis i min mage.

Men nedgångarna har blivit färre för min del. Uppgångarna är kanske inte lika lätta att uppnå

och framförallt inte i brist på de där medicinerna som räddat mig vid ett par tillfällen. Nu är det

tanken på framtidens om räddar mig och tanken på att vi snart är en liten familj och det finns
ju inget som kan göra mig så lycklig.

Så det så.

Kroppen och så där.

Fysioterapeuten kunde inte göra så mycket igår så hon skickade mig till en kiropraktor
så jag gick hela minuten bort till där dom båda håller till idag igen för att möta denna underbara
människa.
Vi satt och pratade jättelänge. Hon ställde väsentliga frågor som ledde till att jag berättade massor
om mig själv. Och hon var genuint intresserad och det för att kunna hjälpa. Faktiskt.
Jag blev så oerhört trygg med henne att hon fick äran att se mig nästan spritt språngande.
Självklart för att kunna se kropp och rygg som hon ska men det var en jävla lättnad då svetten
rann över hela kroppen. Då jag knappt klarat av att se mig själv utan kläder den sista tiden
så var det duktigt tycker jag.
Hur som helst så är ryggen riktigt ur form. "Du kommer antagligen inte bli bra, men bättre med
behandlingar hos oss. Att bygga muskler kan vi hjälpa dig med men hormonerna kan vi inte
göra så mycket åt." Några muskler hade jag inte sedan innan. Och det där med att
"när jag blir gravid så ska jag träna och röra mig massor" gick åt skogen och det har jag nog
foglossning och andra härliga krämpor att tacka. Visst fan visste jag att det skulle vara tufft
att bära bebis. Men det blev lite tuffare än väntat faktiskt.
Häpp.

Ryggen är alltså värre än jag trodde. Uppifrån och ner är jag trasig. Som ett S.
Och den där svanken är värre än innan så nu jäklar blir det att utföra övningar jag fått.
Inte trodde jag att det skulle vara jobbigt att lyfta lite på benen. Men jorå.
Imorgon blir det ännu en tur till fysioterapeuten för att se om behandlingen där går lättare nu. Hoppas.
Ska även bli bättre på att fotografera om dagarna. Väcka liv i gammal kärlek.

Ännu en vårdag.

Idag har jag suttit i köket hela dagen.
Brukar vanligtvis sitta som en potatis i soffan, i slit -och
slängkläder inlindad i filtar men nu sitter jag påklädd
med fönstret öppet i köket och njuter av solen som
värmer. Det positiva med att bo på fjärde våningen är
att man får eftermiddags/kvällssolen.

Sitter nu och hör barnen på gården leka i takt med
fåglarna som sjunger. Jag har bytt gardiner och donat i
sovrummet. Det behövdes då jag vanligtvis skyndar mig
upp på grund av att mysfaktorn där inne ligger på minus.
Men nu ska det bli ändring på det. Har inhandlat
blommor och krukor och äntligen är det lite vårfint här.
Någon städning blir det inte som tänkt då ryggen är trött
efter fysioterapin så jag unnar mig att njuta resten av
dagen.

Blir helt tårögd av det här. Solen. Bebisen som lever om
i magen och allt fint jag pryder hemmet med.
Känns så fint att köpa vackra saker till det
gemensamma hemmet som snart får en ny medlem.
Huff puff hörrni. Nu ska jag lyssna på en podcast och vila.

Mina kläder krymper...

Känn pepp!

Jag har haft så jäkla mycket tur i det sista.
Och jag ska tala om varför.
Jag har under flera års tid stött på så mycket idioter som får mig att vilja kräkas på mänskligheten.
Folk som gör allt för att sätta käppar i hjul eller som inte förstår vad deras syfte är.
(Vilket ofta är att de faktiskt ska hjälpa eller vägleda.)

Hur som helst så har jag i det sista mött (nästan) bara hjälpsamt, härligt och vackert folk.
Efter smällarna jag precis fått så har det varit så oerhört välbehövligt.

Jag har innan i mina ångest och depressionssvängar stängt allt och alla i min närhet ute.
En klapp från någon resulterade ofta i att jag bet huvudet av personen i fråga. Det var nog en
försvarsmekanism på något vis. Och eftersom viktigt hjälp aldrig kom när den behövdes så
stängde jag bara av ännu mer. Ingenting fungerade. MEN nu i det sista så har jag behövt den där trösten.
Jag behöver höra att det fixar sig. Jag försöker mata den där lilla delen av mig som är optimist.

Så det är ju en sådan otrolig tur att jag mött de där människorna som kan säga
"Det fixar sig lilla mamman. Du fixar det här." Helt utan att vara nedlåtande.
Det är bara en bekräftelse på hur det skall bli. För jag kommer ju fixa det.
Om det så är foglossningen eller ångesten så kommer jag ta mig igenom det.
Och innan det ska kunna bli bättre så kommer det bli värre.
Det vet jag och det är ingenting någon behöver tala om för mig.
Den som inte litar på att jag har koll på verkligheten kan ju höra av sig så ska denne få höra
en historia eller två, för det råkar vara som så att jag har fått verkligheten uppkörd där
solen aldrig lyser ett par gånger.

Just precis nu så behöver jag behöver trösten och bekräftelsen och det kan gott vara så att jag
tar igen alla de år jag avfärdat det. Simple as that. Och ärligt talat så tror jag att alla behöver den
där extra peppen då och då. Att få känna sig omhändertagen och ompysslad kan vara en oerhörd
tröst och framför allt när man måste vara stor och duktig hela tiden. De som tröstar bäst utan att på
något vis verka trycka ner eller håna är ju de som faktiskt förstår.
Så jag skall i fortsättningen hålla mig till just de människorna som inte behöver säga så mycket
men som utstrålar förståelse och sympati.

Puss!

Vilan efter helgen

Har haft en välbehövlig helg i Göteborg hos far.
Behövde komma bort och eftersom Johan skulle dit och jobba så passade det ju väldans bra.
Har fått träffa mina fina vänner som jag saknar mer för var gång och så har jag fått vila upp mig, ätit
god mat och myst hemma.
Jag hade haft det så bra och var rädd att jag inte skulle tycka att det var skönt att komma hem
och framförallt inte efter att ha mått så dåligt som jag gjort.
Men när vi kom innanför dörren sent igår kväll så kände jag att det var mycket behagligt att få
komma hem igen.

Idag har jag styrt upp med allt som jag inte orkade med förra veckan och jag börjar äntligen
få ordning på allt strul som satt käppar i hjulen.
Känner mig duktig!

Måste även få tala om att jag i torsdags kände bebisen leva om ordentligt för första gången.
Jag önskar så att jag kunde sätta ord på hur det kändes och hur jag kände mig när det hände.
Men det går liksom inte.
Men all oro jag haft för bebis var som bortblåst. Jag kände kärleken sparka av och till
hela dagen. Det var en bekräftelse på att den lilla är där och har det bra och jag fick
det när jag som mest behövde det.
"Jag är här mamma! Snart ses vi!" Blir löjligt blödig bara jag tänker på den där lilla människan.

Idag sken solen och då blev det ännu skönare att få vara hemma.
Tog mig en tur utanför dörren. OCH JAG HADE BYXOR PÅ MIG.
Det är första gången på många månader och som jag har saknat det!
De där mammabyxorna jag köpte för länge sedan passar som de ska nu och även om
de är osköna och kanske inte snyggast så var det så skönt att slippa tights.

Tänk. Snart är det grönt ute!

Stormagen och lillskorna.

Vår innergård kommer bli så otroligt fin till sommaren.

Nyskor, byxor OCH skinnjacka!

Fick träffa gofisen!

Shoppade liiite i Sverige. Klänning för 20:-

Fyra par skor för inte ens 300:- galna grejer!

Älskade unge!

Vilken dag.

Sitter och trycker i mig en skål med frukt innan jag ska laga mat.

Kan bli så hungrig som jag aldrig förr blivit. Och då är det ju såååååå gott att äta.

Omnomnomnom.

NU ska ni få höra.

Jag fick som jag sagt innan äntligen födelseplats och tid för ultraljud.

Ultraljudet är satt om en månad och jag känner att jag inte klarar att gå utan att se den lille så länge så

vi bestämde oss för att betala en liten summa extra för att få komma iväg tidigare.

Och det hela inträffade idag!

Jag har gått hela helgen med en brutal ångest. Har oroat mig något oerhört för allt man kan tänkas

att oroa sig för och jag har inte sovit en blund på flera nätter.

Men så var det dags.

Den lille bebisen låg där och sov, ovetandes om att vi tjuvkikade lite utifrån.

Vänd mot oss låg hen och snarkade gott och inte ville den väckas. Sov som en stock.

Hjärtljuden var starka och allt såg ut precis som det ska.

Jag svettades och grät och det slog mig att det faktiskt ligger en liten människa i min mage och

tillagas. Jag ska ju bli mamma!

Moderkakan ligger mot bakväggen så jag kommer känna rörelser på riktigt väldigt snart.

Har dock känt lite fladder och annat spännande som får mig att tappa andan av förtjusning

men kan knappt vänta tills det sätter igång på riktigt.

Att moderkakan är placerad som den är är också förklaringen på varför jag är så pass

rund om magen som jag är, och var så tidigt.

Hur som helst. Att få se sin bebis för första gången är bland det absolut häftigaste jag någonsin fått göra.

Och att ha gått så länge och varit nervös är bland det absolut värsta jag vart med om.

Är så glad och lycklig och nu njuter jag satan av känslan trots en brutal låsning i ryggen.
Vi ser fram emot nästa ul där vi ska få bekräftat om det är en han eller hon då bebben idag ville hålla

det lite hemligt fortfarande. Men barnmorskan fann ingenting som tydde på att det är en pojke.

Så det blir kanske en liten flicka. Tji fick jag som trodde att det var en pojk. Men det kvittar. Helt och hållet!

Längtar så jag spricker nu!