Vela velet.

Hälsostationen har varit oerhört rörig när det gäller till vilken hälsosyster jag ska gå till.
Jag fick innan Hedvig kom möta en kvinna så jag skulle komma till ett känt ansikte efter
förlossningen vilket vara väldigt bra. Men sen har jag fått möta två, kanske tre andra.
Hälsosystern som kom på hembesök hörde av sig förra veckan och bad om ursäkt hundra gånger om
för det här strulet och eftersom hon är den som jag har känt att jag kan prata med om allt och hon
verkar ha förståelse för alla mina egenheter, så bestämde jag mig för att fortsätta hos henne.

Där det brister nu är helt enkelt att idag är dagen då mammagruppen startar.
Jag hade två att välja på eftersom strulet har ställt till att jag verkar vara uppskriven på två olika grupper.
Den första startade förra veckan och har sin andra träff utanför stationen imorgon och den andra
gruppen har sin första träff idag och andra träff nästa vecka.

Jag har velat vara hemma och gosa med min underbara bebis efter allt med sjukhus, fina
Sverigebesök och fina besök från Sverige. Det har varit väldigt mycket men jag har fått min dos
av egentid med bebis för att faktiskt kunna se fram emot att komma ut och träffa andra härliga
mammor. Men...
Mina blödningar är så kraftiga att jag nästan inte tar mig från ett rum till ett annat.
Smärtorna lindras med paracet men blödningarna är svåra att göra något åt.
Det är liksom bara att vänta ut det. Och jag blir ju så trött...
Så.
Det här resulterar i att jag blir hemma den här veckan också och missar grupperna.
Så länge Hedvig är vaken och med så finns det inget bättre, men bebisar sover mycket och
ensamheten är rätt påtaglig. Jag var ensam hemma en hel graviditet och det är inte jätteskoj.

Som jag nämnde innan så har det varit riktigt skönt att få vara hemma i tryggheten och myset efter
allt som hänt här. Och jag kan tänka mig att det inte är helt ovanligt att vilja vara hemma med sin
alldeles nybakta bebis. Hon är ju faktiskt bara 10 veckor. Vad stressar jag över, egentligen?
Kan tycka att det är tidigt för mammagrupper nu.
Önskar att de kunde starta om fem veckor till så jag fick känna mig helt redo.
Har jag någon mamma som läser det här så vill jag gärna höra dina åsikter och erfarenheter!

Nu ska jag hur som helst dricka en kopp kaffe och bara at det lugnt.
Ska försöka att inte tänka på allt det där och sedan ta ett samtal och berätta allt detta när jag har
tid på hälsostationen på fredag. Jag kan ju inte vara den enda som går runt och känner alla tusen
känslor fram och tillbaks på samma gång.

_________

När jag läste igenom det jag skrivit så här i efterhand så ser jag hur rörigt det blev.
Men det är lite så det står till i huvudet på mig nu.
Röra.

Liten blir stor så fort! Hedvig nio veckor.

Priset.

Endast 6 veckor efter att Hedvig kom fick jag tillbaks mensen.
Trots att jag då helammade och hela baletten.
Hurra för min kropp!
Jag började bara två veckor efter det med minipiller som är de enda pillren
man kan knapra när man ammar.
Efter en vecka sa det pang och jag kände mig sådär deppig och hopplös som
jag bara gjort vid ett fåtal gånger i mitt liv. Jag slutade att fungera.
Det enda som höll mig igång var underbara lilla bebis men stackars karlsloken
fick väl ta ett par oförtjänta smällar.

Efter en vecka tog jag beslutet att sluta med de där förbannade pillren.
Och då fick jag mens. Igen.
Hurra...
De här smärtorna jag har nu och har haft i flera dagar är överjävliga.
Det har av och till varit så här illa innan graviditeten också men jag käkade ju
p-piller som var kanon där ett tag. PMSen var bättre och blödningarna kunde
jag kontrollera. Kanon.
Men att ha så ont. Att blöda så mycket. Och att inte kunna ta sig utanför dörren
för att humöret helt enkelt är för skört... Det är vad jag och mååååånga andra
kvinnor får gå igenom varje månad. Det är priset vi får betala för att förhoppningsvis
kunna bli befruktade, bära ett barn och föda ett barn.
Så oerhört värt det. Men. Kom igen. Det är inte helt rättvist.

En och en halv

Jag är vanligtvis inte den som är den men idag säger jag att saker och ting blir vad man gör de till.
Jag har haft ett par riktigt tunga dagar som jag kämpat mig igenom med hjälp av världens bästa karl.
Och bebis.
Min älskade bebis som varje morgon vaknar med ett leende på läpparna. Herregud vad jag älskar henne.

Det är en och en halv månad sedan jag uppdaterade något här.
Allt har gått i ett. Mammaledig. Jotjena. Det hela blev inte bättre av en akut blindtarmsinflammation som blev opererad på dagen. Fybövelen för de fyra dagar jag spenderade på sjukhuset. Långa nätter. Ensamma nätter.

Jag vet inte helt hur mycket jag orkar sitta och kräkas ur mig om allt tok som blev här. Men kort och gott. Mjölken sinade. Hedvig fick börja med flaskan och efter det har hon velat fortsätta med den. Vad som är lite tokigt här är ju att lilla Fröken Haag-Klevfors har en överkänslig mage som resulterade i ett sjukshusbesök för hennes del för cirka en månad sedan. Så den enda ersättningen hon tål är en som är dyr som skjortan.  Inte konstigt hon gillar den så oerhört.
Skämt åsido. Viktigast är att hon får i sig mat och mår bra och därifrån tar vi det. Vi väntar på en utredning på sjukhuset så vi i det minsta kan få ersättningen på blå recept så det blir lite billigare.

Min mage mår hyfsat bra igen. Inge superduper tunga lyft kan jag göra men det onda är borta
och såren börjar läka.
Vi har tagit en så lugn vecka vi bara kunnat. Vi har sovit, ätit och kramats.
Vi besökte Sverige helgen som var och ännu hur underbart det var att äntligen få träffa våra
underbara människor så tar det på krafterna.

Nu ska jag beställa lite fina julgardiner sen skall vi invänta besök av den underbara psykologen.
Denna gråa novemberdag.

PUSS!