Musiken: Jag hittade en gammal kärlek.

Alla har ett eller flera band dom lyssnar på i hemlighet.
Dashboard Confessional är ett av mina.
Jag vet egentligen inte varför jag lyssnade på dom, jag får kanske skylla på att jag var ung och dum, jag visste helt enkelt inte bättre.

Emotional indie rock är inte riktigt min kopp med te nu för tiden.
Det som fascinerar mig är att detta är en av de grupper jag upptäckt alldeles själv.
Det är ingen som har bett mig att lyssna på dem för "jag bara VET att du kommer älska dom."
Det är antagligen därför dom finns kvar i mitt hjärta.
Det är just det som skrämmer mig en aning. Varför just dom?

Jag kan inte påstå att rösten är speciellt häpnadsväckande, nej, det är texten, den simpla texten om den välkända och komplicerade kärleken.
Något som är väldigt intressant är hur den emotionella musiken som man antar skall vara djup och svår ofta beskriver de mest tunga och kraftiga känslorna på det mest okomplierade sätt. Detta är alltså något jag inte alls uppskattar i vanliga fall. Och det är också det som gör det ännu märkligare... Varför uppskattar jag deras musik och Chris Carrabbas pojkaktiga röst?

I jakten på favoriterna

Arbetet att sätta ihop en portfolio är inte så lätt som jag trodde.
Bilder har försvunnit genom åren, och det är aldrig kul.
Men jag fick tag på dom bilder som helt klart har varit roligast att fota.

Jag är helt fast i bloggvärlden.
Inte min egen, men andras.
En blogg jag läser är denna.
Hon ser bra ut, och hon är en ärlig själ.
Jag kan tänka mig att det för mig sig både positiva och negativa reaktioner.
Hon skriver bloggen för allmänheten, och bjuder på sig själv, minst sagt.

Jag skriver min blogg som du vet, för dig och för mig.
Och jag vet att du antagligen är någon jag känner, och jag vill så gärna dela med mig av det som sker runtomkring mig och inom mig, om någon annan glider in här så är det också fint.

En blogg som jag verkligen skrattar högt när jag läser är min kära Mimmis.
Och jag är rätt säker på att hennes tanke bakom den är densamma som för mig.

Det har dock uppstått en hysteri runt ämnet.
Blogawards osv.
Det handlar tyvärr inte alltid om texten, hur bra man är på att skriva och uttrycka sig.
Nej det handlar om hur man ser ut, vart man köper sina pälsar och vilka kändisar man umgås med.
Det är synd, för de största bloggarna är ofta de där flickorna/pojkarna som inte kan uttrycka sig ordentligt.
Skrivandet är en konst, det är just det det borde handla om. Inget annat.

Jag är fast i min värld.
Min rosa lilla värld byggd på de drömmar jag haft genom åren.

Det är fint.

Nej, jag mår som alla förväntas må i liknande situationer.
När ens värld tynar bort så tvingas man att fortsätta och jag har mina idyller att fly till.

Jag uppskattar höstens färger, dom får mig att le.

Vissa saker vet jag bara.

Jag vet att kärleken gentemot varandra får "oss" att växa.

Jag bara vet.

Idag, när jag var ute med kameran fick jag verkligen mersmak för det.

Det finns ingenting som får mig mer avslappnad.
Det är konstigt det där. Kameran.
Ja, nu har jag också gått igenom mina bilder på 10 Gb. Motsvarande ca 8000 bilder.
Jag hittar massor jag verkligen borde vara nöjd med. Önskar bara att jag hade någon att fota, eller fota med.
Vill ha kritik.
Kommentarer.
Tips.

Här kommer ett par av många

27/9-10

Jag begav mig ut. Insåg att vi antagligen bor i Oslos finaste område.
Arkitekturen är fantastisk.
Såg dock i efterhand att mina ögon antagligen inte är vad dom borde.
På ett par bilder vet jag inte vart fokus ligger, men det får gå ändå.
Det var så skönt att komma ut.
Dagen har varit tuff, men jag bestämde mig för att försöka göra det bästa av den.
Enjoy.

Tänder ett ljus.
Sänder en tanke.

.

Nu skall jag berätta för er.
En hemlighet.
Jag är som de flesta vet rädd för så otroligt mycket.
Jag bestämde mig dock för inte alls så länge sedan att jag skall bortse från dessa petitesser och leva mitt liv fullt ut.
Men en sak har ta mig fan grott, det är helt omöjligt för mig (just för tillfället) att bli av med denna tanke, eller rädsla som jag gärna kallar det.

Jag är livrädd för att missa saker som är "menade för mig".
Det kanske kan vara en plats någonstans på jorden som är utsedd för mig, en person eller egentligen vad som helst. Men någonting som skulle passa mig som handen i handsken helt enkelt.
Det låter fruktansvärt att säga det rätt ut.
(Skulle någonting vara menat för mig så kanske det är just det liv jag nu lever.)
Men det är såhär mina tankegångar vandrar en kväll som denna.

Jag är rädd att när jag sitter här i min underbara lägenhet någonstans i Oslo, missar någonting som skulle falla mig i smaken någon annanstans.
När jag nu får mitt jobb, så kanske jag missar möjligheten att se världen...

Det var så länge sedan jag ventilerade dessa tankar, men ni ska veta att dom fortfarande finns här.
Jag vet att det är otroligt korkat att tänka såhär.
Jag vet också att jag har hela livet på mig.

Jag måste inse att det är just detta som är min mening med livet .
Blir faktiskt lite arg på mig själv, men jag blir rädd när den här känslan dyker upp, när det känns som att någonting fattas mig.

Det ständiga problemet...

...Pengar. Jag vet att det alltid finns något att klaga på, och jag vet också att jag är fantastiskt på att göra just det, klaga. Jag har dock lärt mig att se ljusare på saker och ting, men för tillfället så ser det en aning mörkt ut. Har inte många hundra att leva på efter att jag varit duktig och betalt hyra och diverse räkningar. Jag är bra på att leva snålt på så vis att köpa mat som inte kostar mycket, men det som är mitt största problem för tillfället är att Oslo är en grym stad vad gäller mode. Jag är förvisso inte den mest moderiktiga, men suget efter att försöka finns där och det förstör mina planer att leva snålt. Jag har nu lovat mig själv att endast köpa saker jag faktiskt behöver, såsom grymma vinterskor och en varm mössa.


Hittade en del bilder på min telefon som ger mig fina minnen.

Nu är Mimmi här.
Gårdagen blev mysig.
Satt på Politikern och diskuterade det heta ämnet.
Efter ett par öl så tog vi vårat förnuft till fånga och avslutade det hela innan det gick för långt.
Vilket det brukar kunna göra.
(Framför allt när man dessutom sitter med någon som kanske inte har lika värderingar som en själv.)
Solen skiner nu och vi skall intaga lite frukost för att sedan ge oss ut den.

Tanken var från en början att Mimmi skulle hjälpa mig med att bli snygg i håret.
Men eftersom hennes stämma skar sig när hon sa ja så gjorde jag jobbet åt henne.
Hon skall dock få hjälpa mig att jämna till det lite.
Det känns skönt. Kort. Okomplicerat. Snart kommer hon. Underbart!

Köpte dessutom en grymt läcker klänning i Kungsbacka. Rea är underbart.
Den skall invigas när vi gör Oslo osäkert ikväll.
Herregud. På en måndag?!

Jag var i Kungsbacka i helgen.
Åt gott och gosade.

En vacker dag ska Vive Le Rock pryda min arm.
Efter min första erfarenhet av tatueringar så har jag varit sjukt osugen på det hela.
Men nu!
Hade jag pengar och visste jag någon som kunde göra det grymt skulle jag göra det pangbom!

Nostalgi. Sot på knogarna.

Brasan sprakar.
Popcornen står på spisen.

Man får passa på att njuta av ensamheten.
Imorgon beger jag mig till Kungsbacka.
Skönt att komma iväg än en gång.

Oasis.

Många tycker att jag är lite pinsam. Men jag gillar dom.
Live var dom fruktansvärt speciella.
Ett minne för livet faktiskt.
Gillar hela känslan över deras musik.
Låtarna kan ena dagen göra mig sprudlande lycklig, och andra dagen en aning neråt.
Det är nog det jag tycker är fint med dom.
Deras variation.
De flesta tycker att deras låtar påminner för mycket om varandra.
Medan jag tycker att var låt för sig har den variation som behövs.
Den variation jag är ute efter.
Yes. Idag var det "feel good musik".
Vilket var precis det jag behövde!

En ny vecka. Skulle behöva ännu en helg, men icke.
Vaknar och ser att solen skiner.
Vad kan göra en människa lyckligare?
Älskar den krispiga luften hösten har att erbjuda.
Well. Jobb. Massa jobb. En hel del pengar som inte var väntade känns fint.
Men ryggen smärtar mig.
Ska inte jobba torsdag, fredag. Så jag funderar på om jag ska resa bort.
Önskar att jag kunde bege mig till min älskade mamma.
Men det kostar multum och resan dit är lång.
Så vi får se vad som faller mig in.

Fina, goa, underbara vän.
Du fattas mig.

Yeah!

Jag fick det. Mitt efterlängtade, älskade jobb.
Nu förstår jag varför allt har tagit tid och gått åt skogen.
Meningen med allt var ju såklart det här.
Fick igår se dagiset, barnen och min kollega.
Jag kan bara säga att det inte blir bättre än så.
Ett litet rött hus med små mysiga rum.
En trädgård med fruktträd och bärbuskar.
Nära till skog och natur.
Ja. Det är vad jag behöver och precis det jag var ute efter.
Jag fick jobbet och gladare blir man inte.
Får även fler timmar på posten fram tills jag börjar, vilket är tungt. Men bra.
I oktober eller november smäller det.

Jobbajobba

Det som kan vara en gnutta positivt med slitjobbet på posten är när det emellanåt blir något så när lugnt.
Då kan man minsann samtala med sina kollegor.
Både igår och idag hade jag speciella samtal med en mycket speciell kvinna.
Hon förstår inte vad jag säger och jag förstår inte vad hon säger.
Det resulterar i väldigt mycket skoj. Vi fnissar. En hel del.
När jag näst intill stod och grät på grund av mina härliga en-gång-i-månaden smärtor så visste snart alla i min närhet det.
(Underbara skvallertanter)

Jag var även på min andra intervju idag.
Det gick sanslöst bra.
Jag är riktigt grym faktiskt.
Och min "grymhet" resulterade i att jag tidigare ikväll fick ett samtal från en utav kvinnorna som intervjuat mig.
Hon sa att jag väldigt duktigt hade lyckats överbevisa dem om att jag är grym.
Satan vilken spark i baken det gav mig med tanke på hur nervös jag faktiskt var.
Imorgon skall jag alltså möta upp henne, och min förhoppningsvis blivande kollega för att spana in dagiset som jag verkligen vill börja på i oktober.
Om jag och den andra grymma människan funkar bra ihop (vilket dom trodde) så är nog jobbet mitt. (!!!)

"Hyggelig å møte deg igjen i dag, og jeg ser frem til i morgen kl. 1300.
Det blir spennende."

Önskar att jag hade en vän vid min sida för att lätta mina nerver lite. De jag har är alldeles för långt borta och det gör mig ont.
Saknar det. En fika, övernattningar. Skratt och prat.
Har såklart min älskade björn och syster. Men det hade ju inte skadat med en människa till i min närhet när dom har fullt upp med sitt.







Nej. Nu

Jag har samma känsla i kroppen som jag alltid hade innan muntligt framträdande i skolan.

Är rädd att det kommer sluta på samma vis.
Det är jag dock väldigt säker på att det inte kommer att göra. Men denna nervositet... Det är hemskt.



är det snart dags för jobb.

Hösten

Vår lägenhet är kall.
Så in i helvetes kall och fuktig.
Huvudvärken kav verka påtaglig.
Öppnade fönstret ett tag för att släppa in den härliga höstluften som kanske är lättare att tämja.
Spisen kan vi inte tända eftersom vi inte har någon ved. Och att hitta ved mitt i stan har vi upptäckt inte är det lättaste. Får helt enkelt nöja oss med ett par element och varandra ett tag till.
Jag sörjer ,tillsammans med mina halvdöda blommor, fortfarande vår brist på solljus.
Vi är hjälplösa, omringade av höghus.
Fy! Ge mig sol!

Det var längesedan jag dagen efter mindes mina drömmar.
Men nu har min hjärna bestämt sig för att återuppta det, vilket igår inte var så härligt då jag drömde drömmar jag inte ville minnas.
Men inatt.
Jag vet inte vad det var men känslan som infann sig i drömmen var så speciell. Drömmen var full med rosa dis och välluktande blommor.
Ja, det är sådana drömmar man borde drömma var natt.

Nu är det gjort.

Vi var iväg och röstade och jag är inte bara nöjd över mitt val utan även en aning stolt.
Fick dock en släng av panik när vi gick ut genom dörrarna från ambassaden.
Tänk om jag tagit fel lapp?
Tänk om jag nu har lagt min röst på något som ärligt kan skada Sverige mer än det redan är skadat.
Nej huff. Hoppas att min fina röst hamnade i mitt fina kuvert.
Synd annars.

Håret är klippt.
Jag är grym. Faktiskt.
Och nervös.
Det jobb jag vill ha har jag faktiskt möjlighet att få.
Det känns bra. Väldigtväldigt bra.
"Du ska på torsdag överbevisa oss varför du ska ha jobbet."
Det är ju inte så svårt.

Nu är det dags igen.

Eftersom jag nu har börjat att drömma mardrömmar om stora pizzor
så har jag också nu insett att det än en gång är dags att göra något åt mitt frosseri.

Jag är trött, och för tillfället en aning ledsen.
Det jobb jag hoppats på hör inte av sig.
Än en gång.
Jag vet inte vad det är för fel, men som pappa sa, det är arbetsgivarens marknad.
Och det gör mig så in i helvetes ont.
Det handlar inte om att jag behöver jobbet, för skulle det krisa så klarar jag mig med fina pengar för slitet på posten. Det handlar om att jag vill ha jobbet/jobben.
Jag vet inte, det är inget som går fel.
Det bara blir fel.
Jag rådfrågar nu:
Vad ska jag göra?

Tröttheten är mycket intensiv.
Vad är fel?

Jag måste skärpa mig och börja fota mer.

Lyssna och njut.

Den här underbara låten är till min älskade mor som idag opereras. Igen.
All kärlek till henne!