Translate

30 maj 2013

Kärringtjöt




Jag springer runt i blåjeans dag ut och dag in
på jobbet. (När jag väl jobbar alltså.)
För det första så är det varmt och ogött och
för det andra så är det så förbannat tråkigt.
Så idag kikade jag in på H&M än en gång.
Och vad hittade jag om inte de här
femtiokronersbyxorna. Som hittat.

Jag får varna lite för hur skrevet kan komma
att se ut av och till. Men det kan vara en hemlighet. 



Sitter och lyssnar på Aphex Twin och har gjort det i ett par timmar.
Blir heeeeelt lost i huvudet.
I och för sig på ett sånt där vis som är välbehövligt ibland.
Som en meditation på högvarv ungefär.



I brist på allt annat.







Fri fritid


Jag har nu börjat söka fast jobb på riktigt. Att från dag till dag inte veta vart man ska få jobba och 
om man överhuvudtaget får göra det tär på en. Jag har hur som helst fått tid att hämta igen mig.
Men det här med pengar är en ständig oro. Jag har haft oerhört (mitt favoritord) mycket fritid och
har då gjort allt annat än varit i farten. Jag har suttit och tecknat i timtal och att få något att fokusera
på är mycket välbehövligt.

Herreguuuud. Kara Lynn med babywoodrose startade nu.
Har inte hört den på många år och jag hade den som ringsignal då, men reagerade på den även nu.
Sånt där sitter i. Dumt att förstöra bra musik på det viset.



Jag ska i början av augusti (?) tatuera mig.
Det blir bara en liten gosig grej men jag längtar ihjäl mig.
Har funderat på det där med mina tattisar.
När jag var färdigmålad sist så var jag så sjukt rädd att jag
skulle ångra mig i framtiden eftersom den är stor, mörk och väldigt synlig.
Men jag blir mer och mer kär i den.
Och att få komplimanger nästan var dag är tokfint!




Den på underarmen däremot har jag fortfarande lite lite svårt för.
Den var tänkt som en kul grej från början.
Och den är skoj men den känns inte helt färdig
(eftersom den inte är det). 
Jag vill styra upp den med färg men kommer inte ha råd
med det på tusen år. Hur som helst.

Tänkte visa upp min fina som jag har på ryggen.

I somras fixade jag till svalan en aning och jag insåg
att jag inte visat upp den sedan dess.






28 maj 2013

Att göra eller inte göra.





Efter att ha gått ner så förbaskat mycket i vikt så kände jag
att det var dags att göra något åt resten.
Muskler var det va?

Jag lever på minimum varje månad så att börja träna är inte
att snacka om. Men så körde jag igång med en
"squat challenge" här om dagen.
Känner hur det bränner i benen och det är GÖTT.
Kör på den om ni känner som jag. En spark i röven är
det
. Och att dessutom lägga till andra övningar så som
crunches, lunges eller chair drop är fint det också.
Kör!



Godmooorgoooon!

Fin dag med fult väder.
Har sovit dåligt men måste ha somnat stenhårt lagom till jobbet ringde i morse
eftersom jag inte hörde telefonen och missade samtalet. Way to  go!
Nu ska jag äta min älskade blåbärsgröt  med banan och kanel. Omnomnom!



Förundras än en gång över min statistik.

27 maj 2013

Jag har lyckats att kravla mig upp ur sängen efter en evighet i den.
Natten till torsdag hände det än en gång. Trumhinnan gav upp och sprack.
Det var helt utan förvarning så jag var inte så glad. Stod på alla fyra i
sängen och skrek samtidigt som blodet rann ur örat.
Klockan 02.00 fick min kära mor ett härligt samtal
från en hysteriskt gråtande dotter. USCH så ensam jag kände mig.
Gick till läkaren och fick lite meduciner och nu är jag på fötter igen.
Bortsett från ömma öron och en ond hals.
Infektionen som slagit sig till ro i min kropp fick dra åt skogen.
Jag var kanske inte helt försiktig i helgen med tanke på att jag gav mig ut
Oslo Soul Experience och dansade liiiteeee. Men!
Det var kul och jag är feberfri nu så... det gick liksom på ett ut.




Vill även visa upp en av mina  favoritklänningar. En av alla 25.
Den är bra. Lagom fin och lagom ful. Mittemellan liksom!
Tänk vad man har längtat efter att få gå barbent!








24 maj 2013

Stavangerspecial

Ja herre min hatt.
Stavanger.
Det var den staden som var mitt första intryck av Norge. Om man bortser från besöken hos syster.
Jag hann inte bo där länge innan min Mimmi och min Robin flyttade dit.
Efter det tog allt fart och månaderna flöt liksom ihop.
De första dagarna/veckorna/månaderna var de mest intensiva.
Men satan så kul jag hade.
Varje vår så känner jag saknaden trots att jag inte skulle vilja ha tillbaks det.
Men det är de där minnena som är så fina att ha och som man kan smaka på när saknaden anländer.
Sena nätter på Champs och Hot. Dans, sång och öl.
Trånga gator och galna norrmän.
Sjömän och lyckliga svenskor.


Det här var nog första kvällen när radarparet anlände.


Det här blev resultatet av en utav våra fina kvällar.
Jätteschönt.


Den här kvällen var helt klart en utav de konstigaste.
Man kan kalasa med en trasig fot!

"Tappa INTE bort dom här glasögonen Stina."
Och det var sista gången vi såg dem.

Kvällarna ute med berg och hav i blickfånget




Cissi och Wilma som var sådär extra duktiga på att gosa.
Vovven hälsade på mig på nätterna medans Cissi ramlade runt i trapporna.




Puss!


Sen har vi den där lugnare perioden i Sandnes med långa promenader och kärleken jag då hade.
Och loftet i Stavanger... Mitt första och hittills enda egna boende.





21 maj 2013

Missemau



Gick från min syster här om dagen och hör ett bekant ljud.
Det var två katter som var redigt missnöjda med varandras sällskap.
När jag kikar under bilen där de var så ser jag den här röd/vita katten och blir helt till mig.
Det är ju en Eddie.
Min "lilla" Eddie som blev påkörd innan han ens hade blivit vuxen.
Inte helt på pricken likt. Men nästan.

Ja well.
Jag vaknade med gråten i halsen och när jag gör min frukost tänkte jag dela mitt
knäckebröd med Rex. Men... Nej.

Ha en fin dag osv.


20 maj 2013

Min tid som crazy rat lady är över.



I förmiddags försvann
Rex
till rådishimmelen och jag har
gråtit som ett barn sedan dess.
Tänk vad löjligt fäst man blir vid dom
små djuren.
Jag fick hjälp av fina Miriam och vi
smög iväg till parken och han fick efter
många om och men en fin grav
på en hemlig plats. Såg säkerligen
aningens suspekt ut när vi smög runt i
buskarna med en spade och en påse.
Men vad gör man inte för att få till den
sista fina stunden till lillsnutten.
Han var så otroligt fin och oj vad
tomt det kommer bli.
Men nu får han träffa sin bror igen och
så kan dom ragga råttbrudar
tillsammans.















19 maj 2013

Sommarregn

 För att lätta lite på stämningen så delar jag med mig av gårdagen som var så fin så fin.
Och varm.















Angående det onda


Visst är det så att man ska vara ärlig? Man ska vara ärlig gentemot de människor man önskar ha i sin närhet.
Oärlighet väcker en osäkerhet hos båda parter och det är inget man egentligen vill. Så jag skall nu vara ärlig
gällande min ångest. Min otroliga ångest i förhållande till människor.

Stora som små.
Kända som okända.

Jag ska dela med mig till mina nära men även till de som har lust att försöka förstå.

Jag kan tycka att ordet ångest har tappat sin mening och betydelse. Det har använts så flitigt av de flesta och
det har blivit ett tillstånd många befinner sig i otroligt ofta. 
Jag kan förstå det och jag kan acceptera andra människor bruk av uttrycket. Men då tror jag att det är
viktigt att förstå att det finns olika grader av det.

Sök på synonymer för ångest och du får upp:


Själanöd är min favorit.

Det obehag som uppstår när jag befinner mig i andra människors närhet är något som är svårt att beskriva.
Det kan vara rent fysiskt. Att jag får ont i kroppen av att omringas av andra.
Att jag mår illa av att tänka på att omringas av andra.
Eller att jag rätt och slätt stänger av. Svimmar.
Det har jag fått lära mig är en överlevnadsinstinkt.
Panikångest.
Mitt lilla huvud anser alltså att det är en livsfara för mig att gå utanför dörren och möta andra människor.
Herregud. Vart kommer den ifrån liksom?

Egentligen är det inte kroppens reaktioner som är det värsta.
Det absolut värsta är det faktum att jag älskar människor.
Jag avgudar deras intellekt och de som är goda individer som på ett eller annat sätt berör mig vill jag
ta med mig hem och behålla. Att få det där utbytet av andra är egentligen det bästa jag vet.
Så vad är det som händer inom mig egentligen?
Vad är det som är så farligt att jag oftast väljer att stanna hemma trots att jag inte vill annat än bege mig ut?

Jag har efter många om och men insett att en stor del av det hela har att göra med min syn på mig själv.
I många situationer ställer jag på tok för höga krav på mig själv och jag vill prestera utefter det jag tror
förväntas av mig. Det här kan gälla simpla situationer, vardagssituationer. Ett kort samtal med en annan
människa. Men jag ser mig själv utifrån och det jag ser är inte det jag vill ska synas, så jag måste arbeta
hårdare för att uppnå mina löjliga krav som egentligen inte är väsentliga för fem öre. Tänk er då hur en
arbetsdag kan påverka min sinnesstämning. Men efter en lång strävan efter att må bättre så har det faktum
att jag vill vägt över allt det där negativa.

Det jag dessutom har fått lära mig är att min hjärna har gått och skaffat sig ett invant destruktivt beteende.
De automatiska tankarna
De kommer utan att bry sig om vad jag anser om det.
De kan dra åt helvete.

De föddes antagligen i en eller flera situationer för länge sedan som var mindre goda upplevelser
och så har de satt sig fast. Att styra över dem är en konst och det är den kognitiva terapin som har
gett mig möjlighet att få något så när kontroll, men ibland vill de mer än mig och vid de få tillfällena
blir jag livrädd. ”Ska jag hamna där igen?”

Det var alltså en period i mitt liv då jag styrdes av de där tankarna.
Jag lät dem vinna över mig hela tiden var dag och att ens gå till jobbet fanns inte i min värld. Jag stängde in
mig i min bubbla och ville stanna där. Jag visste att det inte skulle fungera i längden. Hade jag ständigt gett
vika för de där känslorna och tankarna så skulle jag vissna, förtvina och till sist försvinna.
Det fanns bara ett alternativ och det var att ta tag i det, vilket jag gjorde.

Det är ofta jag får tvinga mig själv ut i vardagen.
Jag möter den däremot med ett leende på läpparna och mitt konstgrepp för att få det att fungera är att spela
den version av mig själv som jag önskar att vara. Hon den där Stina som jag vet finns där inne och som jag
faktiskt en gång varit. Jag plockar fram mina finaste blankaste sidor och spelar på det.
Vad som sker inom mig är en annan femma. Kaoset är så påtagligt att jag blir mentalt utsliten.
Men det är värt det, det fungerar. Jag lär av mig själv och ser att jag kan.
Jag förändrar det där beteendet som inte är hållbart och det gäller bara att hålla fast vid det och försöka
förstå att ångesten inte är en del av mig. Att det inte är något jag kan acceptera och leva med utan att det är
något som jag kan arbeta med och bli av med.

Jag har så oerhört många människor att tacka för att jag är där jag är idag.
Att jag kommit så pass långt att jag faktiskt kan sätta ett par ord på det som varit.
Det går inte att beskriva hur mycket jag uppskattar allt stöd jag fått.
Tack.

18 maj 2013

17 maj

Kom hem tidigare än än de flesta inatt skulle jag kunna tro.
Jag satte mig direkt ner för att skriva eftersom jag hade hundra tusen tankar som for runt
i mitt stackars lilla huvud.

Jag hade det oerhört fint igår. Älskar hur glada alla människor är dagar som det där.
Men det var svårt att dras med.
Energin fanns inte riktigt där men jag gjorde allt för att försöka hålla en god min.

Träffade vackra människor som ger mig en spark i baken och en enorm längtan
efter social kompetens men av någon anledning har det fallit bort nästan helt
de senaste åren. Och nu gör jag allt för att få nys om hur man egentligen skall gå tillväga.

Jag är smartare nu än jag tidigare varit.
Jag låser inte in mig längre.
Jag ger mig ut i världen med ett leende på läpparna och det funkar.
"Fake it till you make it".




Igår kände jag att det var dags att gå hem tidigare än jag egentligen önskat.
Jag kände hur jag påverkade mina fina vänner och det var fler än en som frågade
hur det stod till. Då får man nöja sig med det man fått och bege sig hemåt till
god mat och vila så man kan samla krafter till en ny dag.

Jag ger mig in i min egna omloppsbana och jag känner att trots att det är
dumt att det är som det är och att jag ständigt måste ta hänsyn till mina känslor som
egentligen bara är hitte på, så är det skönt att ha lärt sig hur det faktiskt fungerar.

Vanligtvis avskyr jag att skriva om sånt här.
Genom att få ner det på papper blir det ännu mer verkligt och att dessutom dela med sig av det...
Det är väl inget jag egentligen har lust till.
Men ibland är det bra att öppna upp för omvärlden.
Det är en del av min process skulle jag tro.

Kanske jag lägger upp det jag skrev inatt. Kanske inte.

Men jag måste få understryka hur glad jag är att jag har så mycket människor ikring mig.
Det är så fruktansvärt läkande och det är något jag önskar att jag insett tidigare.
Men det är aldrig för sent.



Nu ska jag sätta mig på balkongen i solen och dricka mitt kaffe.
Ha världens bästaste dag!


15 maj 2013

Idag är vädret så oerhört trist.
Vaknade och var hundra procent säker på att solen skulle skina.
Men så var icke fallet, men då får värmen komma inifrån och det gör den nog också.
Har haft ett par dagar då jag  inte orkat göra annat än att ligga i sängen och tycka synd om
mig själv. Helgen var oerhört fin men den tog alla mina krafter.




Nu ska jag snart packa ihop mitt och dra ut på landet där jag ska jobba.
Förhoppningsvis så blir det en god stund jag får stanna där ute och det skulle
vara så oerhört fint. Sol, vind och vatten.
En välbehövd paus från staden kommer jag få. Samla krafter och andas havsluft.






Idag fyller dessutom världens finaste syster år.
En massa grattisar till henne!






11 maj 2013

Vad håller jag på med?



Massa strunt bara!
Varför vakna klockan 07.00 en lördag morgon när det
inte finns någon som helst anledning till det?
Jo. Solen skiner (försöker i alla fall), fåglarna sjunger
och kaffet ropar på mig.

Jag drömde om rulltårtor och bortsprungna barn.
Fanns inga skäl att stanna kvar i det.
nu tar jag tag i dagen och allt vad det innebär.

Jag ska göra något jag inte gjort på ungefär hundra år.
Jag ska ut och jogga. (Saaay whaaaat?)
Ja. Det ska jag! Jag ska ta på mig mina fem nummer
förstora tights, mina joggingskor som inte är värda att bli
kallade för joggingskor, en sportbh som får mina bröst
att likna en limpa och så något stort och långt som kan
dölja det mesta av misären.

Önska mig lycka till!

Jag börjar också tröttna på mina stämningsfulla fönsterbilder.
Vad är meningen liksom?
Hur som helst så får ni se hur solen skiner eftersom den under tiden jag skrev det här försvann.





"Liggaisängenisolenposen"
Visar stolt upp mina armhåleveck, min sneda piercing och den där minen
som automatiskt slås på när jag slänger fram kameran.



Jämnar ut det med:








10 maj 2013

Nu är det dags gott folk.

Nu är det dags att sluta låtsas!

Jag har sedan 2006 försökt att intala mig att jag är en köttätare.
Att de där åren då jag lät bli var ett infall.

När vi flyttade från gården i Jämtland var jag elva år (?) och
i stormen av upptäckter hur slakterierna behandlade djuren så fick jag nog.
Närproducerat eller inte alls fick det bli. Och inte alls blev det.

Jag har nu fått ett återfall.
Gråter jag när jag sliter av köttet av den där stackars grillade kycklingen så är det något i mig som säger ifrån.
Jag känner inte heller något behov av det där som är SÅ viktigt att få i  sig och som man lättast får
av kött eftersom min kost i grunden är bra.
Det är sällan jag faktiskt äter kött och det är nog inget jag kommer sakna.
Möjligtvis fisken och kanske kycklingen, filead och klar.
Dubbelmoralens tid är förbi. Nu är det dags att sluta vara så dum som man ser ut.



8 maj 2013

Hurra!




Dagens spark i röven var det här blogginlägget.
Behöver inte säga så mycket mer.








7 maj 2013

Morgonstund




Sitter i sängen och äter knäckebröd.
Det är i princip olagligt. Och framförallt när jag sitter böjd över lakanet så smulorna trillar ner där.
Ska bädda över dem och ge mig själv en trevlig överraskning ikväll.
Då kanske jag lär mig lite hyfs!

Trots att jag arbetar en del så flyter dagarna ihop och just nu är allt en enda röra.
Är det måndag? Fredag? Nej, vet du vad! Tur att jag har en kalender som håller ordning på oredan.
Jag brukar vanligtvis vara så oerhört noggrann med hur jag lägger upp dagarna och veckorna.
Hur många timmar jag sover, hur mycket jag rör på mig, vad jag äter och när.
Men jag har insett att det inte kan göra en enda människa lycklig så nu jäklar går jag loss och struntar i
vad klockan säger åt mig åtta timmar innan jag ska upp.
Är jag inte trött så är det ingen mening att lägga sig i alla fall.

Jag måste hjälpa mig själv på vägen lite.
Jag själv måste vara den som hytter med fingret och med allvarlig stämma säga

"Skärp dig nu! Om du inte biter ihop och ser lite glad ut så får du stryk."

Eller

"Nu är jag väldigt besviken Stina."
Att hålla för hårt på sina rutiner bara för att, drar ner mig mer än hjälper mig upp ...


Usch. Nu skrämde rådisen livet ur mig.
Han låter så konstigt av och till den lille saten och nu lät det som han var på väg att dö, rossel och harkel.
När jag springer dit så ligger han med huvudet lutat mot "fönsterkanten" och ser på mig
med sina pepparkornsögon.

- Sluta skrämmas!









1 maj 2013

Helg mitt i veckan

Gårdagen var sådär avslappnad och asbra.
Ett par kära återseenden som blev en till sak i raden av ting som gör flytten så oerhört värd allt!

Gosedagisfröken fick ägna sig åt fix och styr med smink och frisyr.
Och här måste jag få understryka hur mycket jag älskar mitt arbete.
Att få klä på sig lekkläderna och vara ute hela dagarna.
Att föra samtal med de där underbara miniatyrmänniskorna som inte hunnit bli förstörda av omvärldens
väsen och inte minst för att vara sådär kravlöst omtyckt för den man är, med eller utan smink och andra ytliga ting.
Ännu hur mycket jag uppskattar det så är det fint att få göra sig fager då och då.
Om inte för någon annans skull så i alla fall för sin egen!








SKÅL!