Att minnas

 En förvarning. Det här kan bli mycket. Men det är ett hopplock av tre fina veckor från både kamera och telefon.

Mot Landet Lagom.

Så hamnade vi i Föne där mamma sysselsattes.

Leia sysselsatte sig själv.

Finaste flickan i hela världen.

Utflykt och stenplock. Förberedelserna inför bröllopet var många.

Bil från Föne till Oslo med mamma. Underbara Dalarna.

14/7-2012

En underbar dag och alla var underbart vackra.
En bild av många, mer kommer.

Smått & gott, stort & flott

Två favoriter

Rainy days

Sitter i min  totala ensamhet. Har sakta men säkert lärt mig att njuta av  mitt egna sällskap lika väl
som i andras. Det handlar väl om tankekontroll skulle jag tro eftersom ensamhet ger en tid till att
grubbla på precis allt mellan himmel och jord.
Att sortera bland allt och välja ut bara de bästa och finaste tankarna är en konst.
Lyckas man så är ju ensamheten inget att stressa upp sig för.
Hur gör man för att kunna avnjuta den där dyrbara egentiden utan att stressa upp sig i onödan?

"Det handlade alltså inte om att vara ensam. Det handlade om att vara själv.
Jag ville helst klara alla de hinder som uppenbarade sig utan att förlita mig på någon
annan, men att ha möjligheten att falla tillbaks på någon om det inte gick som jag hade
tänkt mig...

 Jag är, och kommer alltid vara naturbarnet
som föredrar att vara själv, tillsammans med någon."

Imorgon sätter jag mig på tåget som tar mig till Landet Lagom.
Försöker klura ut hur jag ska packa.
Att packa för ett par veckor är för mig en riktig utmaning eftersom jag har ungefär världens mest
välfyllda garderob och jag har räknat ut att jag har cirka 30 favoritklänningar så kan ni ju tänka er vilket dilemma jag befinner mig i.

______________________________________

Igår tog jag och mina fina ett par öl på ett favoritställe och när jag och Mimmi begav oss hemåt så
sprang vi med vindens fart genom regnet. Det var en av de mest underbara saker jag gjort på
mycket länge. Det var nästan bättre än att springa naken i regnet.
Herregud, jag flög ner för den där backen i långklänning och ballerinaskor.

Nu ska jag ta vara på den här regniga dagen. Jag ska sätta mig ner med mitt kaffe och arbeta hårt på mitt blivande mästerverk.

Egentid

Kom alldeles för tidigt till ett möte. Vilken tur.
Frukost i slottsparken och jag omringas av en drös med människor som verkar vara höga på livet.
Det smittar av sig och räddar förhoppningsvis den här dagen.
Men vill faktiskt ha helg nu.
Eller.
Att andra ska få helg så jag kan njuta av livet tillsammans med någon.

En tanke. Inga ord.

(Något gmmalt som fortfarande är mycket aktuellt)

Det är fruktansvärt många gånger min frustration över att inte ha förmågan kommunicera som en normal människa blir för mycket för mig att hantera.
Det är oftare än vad jag önskar som jag inte vet hur jag skall kunna sätta ord på de tankar och funderingar jag har.

De gånger jag faktiskt har klart för mig hur jag skall forma orden har min motspelare antingen gett upp för länge sedan eller fått för sig att avbryta mig i mitt försök. Detta leder självklart till att jag tappar tråden.

I många fall tröttnar hon/han/den/det på att vänta eftersom tankarna som rusar genom mitt huvud skyndar långsamt. När de är färdigtänkta gör de ett försök att sakta men säkert rinna ur min mun på ett mycket okontrollerat vis. Det är en lång process. Tro mig.
Jag klandrar verkligen inte personerna i fråga. Jag förstår mer än väl, men jag önskar bara att de som faktiskt känner mig också visste hur saker och ting fungerar för mig, eller rättare sagt inte fungerar.
Det som kan ställa till det ordentligt är när jag möter en person som inte vet hur jag fungerar och denne vill ta en diskussion. Jag skulle kunna hantera det om det inte var för att jag stressar upp mig så pass mycket att det till slut resulterar i att det jag får ur mig endast är vokaler som inte ens är i närheten av att ha någon betydelse av något slag.

Jag lever dessutom i ett land där människorna inte pratar mitt modersmål. Det är något som försvårar min vardag avsevärt.
När jag var "nyinvandrad" så kunde jag skaka på huvudet och skylla på att jag är svensk.
Framför allt eftersom jag då bodde i en stad där de kommunicerar som vilda djur. (Man skulle kunna tro att vi låg på samma nivå vad gäller kommunikation men det som skiljde oss ifrån varandra var att de hade ett språk.)

Jag vill många gånger be om ursäkt till de stackars norrmännen och norrkvinnorna och säga "Förlåt. Jag förstår vad du säger, vad du menar, och vad du vill ha fram. Men rösterna i mitt huvud gör det i stort sett omöjligt för mig att uppnå den koncentration som krävs för att kunna föra ett samtal eller en diskussion. Men jag uppskattar din ansträngning att försöka tolka mitt icke existerande språk."