Välkommen vardagen!

Hade glömt bort hur det var att förtjäna att vara trött.

Det är härligt.

Men att ge upp dagen klockan sju för att sängen ser så förbannat skön ut känns slött.

Idag jobbade jag min första dag och det var fint.

Brukar vanligtvis vara så ängslig när jag träffar nytt folk.

Jag försöker se mig själv genom deras ögon och det är ju bara misär.

Men när jag arbetar så slappnar jag av något oerhört i mig själv. Sikken egenskap!
Sen är jag grym på att leka och det är nog det bästa med mig. Men så har jag ju övat länge också.

Igår hälsade jag på hos Malin.
"Tänk! Vi kan hälsa på hos varandra för första gången på tusen år."
Det är liksom sådana saker som gör livet extra härligt. Den där guldkanten!

För att inte somna onödigt tidigt ska jag ta mig ett bad och njuta av lugnet.

Hah! Jag har det ju så braaaaaa!

Pangelibom!

Jag har träningsvärk i alla gåmuskler som finns.

Jag har inte riktigt fattat att T-banan är ett praktiskt påfund och sen är jag inte säker

på vart jag ska alltid, så då är det ju säkrare att gå tänker jag. Då är det lättare att vända

om det blir fel.

I alla fall. Jag har sovit inatt. SOVIT! Jag som trodde jag glömt hur man gör.

Var så trasig natt när jag la mig. Dagen var den längsta evvah. På både gott och ont.

Jag fick liksom jobb.

Jag flyttade min väska till en lägenhet där jag får vara ensammen.

Ja alltså. Inte mycket dumt där.

Har insett att den här staden gillar mig. Den liksom ger utan att ta.

Till och med busschaufförerna är goa. Får framkörning ända till t-banan mitt i natten.

Gulle.

Nu sitter jag och tuggar med öppen mun. Blir irriterad på mig själv.

Har fått skära små bitar frukt som jag försöker får i mig.

Läppen är liksom rätt svullen efter gårdagens infall att pierca mig.

Ska nu bege mig till Malin för att lämna en bilnyckel jag lyckades få med mig.

Vi firade med rosa champagne och den lyckades sudda ut min otroliga intelligens redan innan

jag druckit den. Gick vilse när jag skulle hem också. Men! Jag tog det nästan med en nypa salt.

Dutti!

Att gå hunnra mil i tusen minusgrader
med det här i blickfånget är rätt ok ändån.

Kö in på systemet var det.
Hej och välkommen till storstan!
Här super man bort sina sorger.

Det är svårt att med ord beskriva hur fräck jag är på den här
bilden. Det var meningen att jag skulle visa
hur stark jag är eftersom kniven gått av.
Joråsåatteeeh

Litte gilli då!

Iband går det som det borde

Har sovit dåligt inatt. Efter en vecka utan ordentlig sömn går jag i en dimma som inte verkar lätta.
Men jag tänker inte låta en så simpel sak som det dra ner mig.
Ända sedan jag satte min fot i denna stad så har jag för första gången på fantastiskt länge haft en
positiv inställning till smått och gott och stort och flott. Och se hur det gick!
Med hjälp av underbara vänner så har jag någonstans att bo. Och ikväll ska jag bege mig till
en lägenhet som bara jag och lillråttan ska få bosätta oss i för en tid framöver.
OCH! Så ska jag om bara ett par timmar bege mig till ett introduktionsmöte för på en vikarepool
som förhoppningsvis har lite arbetstimmar med fina barn att dela ut. Awiwi!

Så nu sitter jag och dricker det godaste kaffet ever och funderar på vad jag ska ta mig till
när jag tappat bort laddaren till telefonen och sitter utan batteri. Allt kan ju inte gå som smort.

Hittade det här inlägget och blev liksom nästan lite betagen av den där insikten jag verkade ha.Borde vara så där klok hela tiden.  Det här var alltså 2,5 år sedan.

Det kaos som intagit mitt liv är ett kaos jag börjat komma underfund med.
Jag har spenderat ett par timmar åt att se tillbaks på de veckor som gått för att försöka få en sorts översikt.
Ju mer jag tänkte, desto längre tillbaks i tiden gick jag.
Det jag nu har kommit fram till kanske inte kommer som en chock för andra, men det gjorde det för mig.

De stormar som kommit och gått, det som påverkat mig och skakat mig ändå in i själen gäller inte bara de gångna veckorna. Utan det är faktiskt så att de gångna två åren har varit fruktansvärt kaotiska.

För ungefär 1,5 år sedan blev jag utsatt för ett knivhot, och jag börjar se nu att det var då saker och ting började gå åt helt fel håll. Det var även där jag, och människorna i min omgivning blev orolig för min del.
Men jag gjorde det enda rätta, jag lät saker flyta på och jag infann mig i ovädret med ett skapligt lugn inombords och ett leende på läpparna.

Anledningen till att jag kunde göra det var att jag då inte insåg att allt det som skedde, skedde mig. Jag såg inte mig själv som den drabbade.
Det är en egenskap jag har växt med.

När jag förra helgen var på morfars begravning så grät jag, jag tillät mig själv att vara ledsen.
När vi rensade igenom gamla kläder så skrattade jag, jag tillät mig skratta i den situationen, för det var ju faktiskt roligt.

Jag har nu lärt mig något jag borde ha lärt mig för länge sedan, livet är ingen börda, ännu vad som händer.

Kvinnan är starkare genom sin känsla än mannen genom sin styrka.

Det är synd om människan.

Allt är så fruktansvärt svårt och precis alla vägar är så långa att gå.

Vi försöker hitta genvägar eller ta hjälp av transportmedel för att undankomma det där kringelkrokiga.

Fegt.

Men kvinnan.

Den där vackra varelsen som hela världen avgudar men samtidigt vanhedrar.

Det är bisarrt hur det har kommit att bli. Men för att inte överösas av ångest och skam

över ur jag bidrar till det på så många olika sätt så försöker jag att se till de kvinnor som finns i min närhet.

De alla inger den där moderliga tryggheten på ett eller annat sätt, och det bara genom att vara så

förbannat mycket sig själva. Starkare än ingen utifrån kan ana.

Ibland känns det som om jag går och bär på världens största
hemlighet ; Jag har i förtroende fått ta del av deras superhjältekrafter.

Deras enorma stryka och glödande vitalitet som kommer inifrån och ut.

Det enda jag hoppas är att jag inte är den där klena saten som alltid måste räddas.

(Även om det har inträffat ett par gånger under min levnadstid.)

Det jag vill komma till är att jag är obeskrivligt tacksam över att de
alla tagit mig under sina vingar.

Nej, nu ska jag gå diska och laga mat.

På vift

Nu är jag där jag ska vara.
Mamma har precis åkt och jag sitter
och försöker smälta situationen.
Jag har flängt runt så förbannat
mycket i det sista och har bott i en
resväska i nästan två månader utan
att ha något "hemma".
Men nu kanske saker går min väg.
Det måste det nästan. För nu saknar
jag min säng.

Django Unchained

Måste nästan råda er att gå och se den.

Den är helt överjävlig på alla sätt och vis och blev en aning illa till mods av den.

Men oj så bra den är!

Jag var skeptisk under hela filmens gång men insåg i efterhand att det var okej och att

det är en sån där känsla som inte många förutom Quentin Tarantino kan framkalla.

Snacket går kring den och jag blir fort less när filmer blir så oerhört omtalade.

Men här kan jag inte göra annat än hålla med.

(hörde dessutom att den där fräcka Leonardo DiCaprio skar upp
handen under inspelningen men fortsatte utan att blinka.
och jag ska nu erkänna att jag råkade säga att han var
oerhört snygg i filmens början men efter detta kommer han för alltid vara vidrig.
har som inte låtit mig fascineras av honom innan.)

Tudiluuuu

Sitter och brutalsaknar sommaren.
Alla fina klänningar som man inte behöver gömma under femtioelva lager med andra kläder.

Bara ben och gyllenbrun hy.

Jajäklar!

Upptäckte att mitt hår inte kan ha vuxit många millimeter sedan dess.

Så förbannat tråkigt. Jag som tar i för att få det att växa liiiiite.

Bilden längst ner däremot... Vad kan jag ha varit... 17?

Se det håret. Lillputtan. Rött och gött var det.

Från det ena till det andra

Är fortfarande kvar i Föne hos mor men har börjat få myror i röven så jag har

tagit tag i saken och imorgon åker vi ner mot Stockholm.

Det är löjligt vad gott det ska bli att ta tag i allt igen.

Det är alltså Stockholm som får äran att ta hand om mig.
Jag är inte helt säker på att jag vet vad jag ger mig in på eftersom jag fick en släng

av ångest när jag såg priserna på hyreslägenheter. Herre min hatt.

I vilket fall som helst. 

Snart vinkar jag de blå bergen adjö och ger mig in i storstadsdjungeln.

Önska mig lycka till.

Det är ungefär det här man roar sig med i Föne en fredagskväll

Jakten på den perfekta hårfärgen fortsätter. Scandinavian blonde. Jo man tackar!

Strålande

Apropå det där med att shoppilura så har jag inhandlat en underbart underbar gotröja.

Har dessutom gått loss och börjat med färg.
(bakom mig ser ni även mammas fräcka snöslunga som vilar gott under mitt gamla överkast)

Hitta ditt

Jag dricker inte mycket, jag har slutat att röka (nåja) och några droger tar jag då inte.
Men att bli beroende av en känsla har jag upptäckt är farligt enkelt.
Allt man gör för att må bra vill man ju fortsätta med, om det så är att supa sig drängis
eller skriva poesi. Det man gör för att rensa ut alla tunga tankar resulterar ju i en
känsla som man gärna vill behålla. Det gäller väl bara att hitta sin grej.
(Och då säger jag inte att alkohol och droger är det bästa alternativet).

Jag önskar att barn (och vuxna) kunde vara så pass öppensinnade som jag och
Malin var när vi växte upp. Nu fanns det inte så förbannat mycket att ägna sig åt
i lilla Hackås, men vi hade fantasi nog att skapa vår egen värld och istället för att
hitta på sattyg så lyssnade på Hevia och mediterade, ungefär.
Vi var inte som alla andra vi.

Det jag vill ha sagt med detta är att det är förbannat viktigt att ägna sig åt det som man mår bra av.
Jag mår grymt bra när jag städar och bakar. Det är på riktigt min meditation.
Det som är lite värre är att jag uppnår den där känslaan även när jag har shoppat...
och igår köpte jag för en gångs skull något som jag har användning för.
Jag lyckades hitta ett UV-filter  för en mycket billig peng.
Och herre min hatt vilket bra köp. Inte behövs det längre någon redigering.