Härlighet och ilska.

För att vara en morgon följt av en natt i en lååång rad av nätter då jag inte sover så är jag väldigt harmonisk.
Sitter med en kopp kaffe och jordgubbar och det har jag karln att tacka för.
Han ska vara borta hela dagen ända till sent på grund av jobbkalas så han har köpt tokgoda jordgubbar och
choklad! Massa choklad.Jag känner mig alltför väl här och jag bad honom ta med sig lite till jobbet annars
kommer ALLT vara slut. Jag har noll självkontroll. Men han gömde det här hemma istället.
Så risken är ju att jag kommer springa runt och leta efter den. Jag är som en unge. Tragiskt men sant.
Hur som helst. 
Jag har en bra morgon och det går inte av för hackor.

Sitter dock med en irritation som är helt enorm.

Jag har för några veckor sedan sökt om ledighet till bebis kommer och permissionen som det så
fint heter här startar redan 8/8. Inte länge kvar nu.
Far samt mor får en period på 10 veckor var som jag ska understryka efter ny regering sjönk från 14 till 10.
Det var något vi inte visste så vi beslutade oss för att då ta 4 veckor från den gemensamma perioden till
Johan så han får 14 veckor så tar jag de resterande.
Men nu ska ni får höra.
Eftersom den gemensamma perioden automatiskt går till mor så måste hon först ansöka om att få skjuta
upp det hon vill att far ska ha av dem och sen måste far ansöka om att få dem. Som om inte det var nog så
måste här också visas en dokumentation på att mor har en giltig orsak till att inte ta de veckorna själv.
Alltså ett arbete eller annan godkänd förklaring.

Så hur gör man då? När man som mor sitter sjukskriven och utan arbete strax innan bebis kommer.
När man till pappaledigheten skall tas ut vill börja söka jobb eller faktiskt inte är sjukskriven längre.
Det enda är väl att jag stressar med att få ett jobb under mammaledigheten för att ha korrekt dokumentation
färdig tills det är dags (vilket helt klart är ett alternativ). Men jag vet ju ingenting just nu och blir helt
stressad av allt det här. Jag vill ju bara att vår lilla dotter ska få mer tid med sin far. Så mycket för
jämställdheten liksom. Nej fyfan hörrni.
Kan tänka mig att vi inte är de enda som sliter med att få ordning på det här och jag kan absolut tänka mig
att det sitter föräldrar som tillslut bara ger upp på grund av alla de struliga åtgärderna som måste tas vilket
resulterar i att mor bara tar allt av den gemensamma perioden.

Varför gör dom det så oerhört svårt för oss? Är det verkligen så konstigt att far vill vara hemma så mycket
som möjligt? Inte nog med att inkomsten ska behöva styra ens beslut...
När man ska få bebis så har man inte mycket ork över till annat. Man vill på ett enkelt vis få det ordnat för
sig så bra som möjligt och så sitter dom och bestämmer annat.
Tusen frågor och inga svar. Tack för den.

Nog om detta. Vi får pengar och det är väl det viktigaste. Antar jag. Jävla skit.

Från en sak till en helt annan. Jag råkade shoppa lite igår.
Jag gick in på Nille som hade tokrea och köpte lite fint att pryda hemmet med.

Vimpeln klär spjälsängen och det där spjälsängsskyddet jag sytt.

Hästen passar köket.

Klockan tickar i fönstret som om den aldrig gjort annat.

Men. Här sitter jag nu med en kopp kaffe, jordgubbar och podcasts.
Har inga planer idag annat än att möjligtvis plocka och tvätta lite.
Känner för pyssel så det kanske blir något härligt.

Är sååååå glad att jag började handla till bebis tidigt.
Hade aldrig orkat sitta med en lång lista nu och behöva pricka av allt.
Det mesta är liksom klart och nu kan jag tvätta det sista av kläder, vika och
plocka ner i garderoben. Känns liksom galet att det snart är en bebis här som ska ha
de där kläderna som hänger på tork. Underbart.
Men här har ni ett av mina finaste köp. En bebiskorg att ställa bredvid sängen.
Sovrummet är litet och spjälsäng får inte plats och amning kommer att fylla dagar
och nätter så hur bra är det inte att ha den här ståendes nedanför sängen?
350:- och den var min.
Perfekt!
Nu är det i stort sett bara ett myggnät och en aminngskudde jag behöver
så har någon något av det liggandes. Hojta!

Sommarsommar

Jag var i Sverige över midsommar. Dum som jag var
så tog jag inte en enda bild. Har blivit alltför dålig på
det där. Men. Jag hade det riktigt mysigt!

Jag har dock inte varit helt i form i det sista. De där
få veckorna som var kalas känns avlägsna och nu är
humöret helt fruktansvärt. Känns som en enorm pms
plus en ångest som kommer och går. Det gör mig
aningens illamående.  Är så oerhört trött hela tiden
men en vän tröstade mig med "det är lov när man är
gravid i 8e månaden."
Ja. Det är nog det. Men jag önskar att jag kände
att jag gjort något för att "förtjäna" det. Visst känner
jag att kroppen sliter på. Träningen blir allt tyngre
och jag måste pausa för att sätta mig upp så att jag
inte kvävs av min egen tyngd väldigt ofta. Att vända
sig i sängen har blivit ett helt projekt det också.

Den här tröttheten och utmattningen jag känner som
sitter ända in i själen påminner oerhört mycket om det
jag känner när jag är riktigt deppig.
När man inte har någonstans att hämta energin ifrån.

Jag som tänkte att den här sommaren skulle ägnas åt att träffa vänner och ha det härligt.

Jag har ju träffat mina fina vänner nu när jag var i Sverige, men jag är inte helt med i huvudet.

Känner mig så jävla tråkig. Vill spräcka hål i bubblan och ta mig ut. Jag vet ju att det är
en lång väg dit och när jag väl är där så har jag ju en älskad bebis med mig.
Läskigt det där. Läskigt och häftigt. Så det är nog bara att bita ihop sista tiden. Jag har en
underbar karl som tar hand om mig och utan honom hade jag inte klarat en sekund.
Tänk vilken tur jag har ändå.

Jag måste även få understryka att mitt i allt det här tunga så har jag mina guldglimmande ögonblick.

Som när bebis busar och sparkar där inne i respons på att Johan pratar med henne.

När hon hickar efter varje måltid och hur magen växer och jag vet att det är den där cocktailen

av mig och mannen jag älskar som tillagas. Hur underbart är det inte?

Så. I slutändan så är det ju värt allt. Och för att inte tala om all den hjälp jag får av barnmorskan.
Hon vet verkligen hur hon ska få mig att känna mig trygg i allt detta. Får hjälp på sätt jag inte visste var
möjliga. Jag är så oerhört tacksam.

Nu ska jag äta en glass och vila efter träningen.

Sitter med morgonkaffet och försöker tvinga mig
själv in i en god stämning idag. Vaknade av att
psykologen avbokade min timme jag har imorgon
och eftersom jag ska resa bort en sväng över
midsommar så hade det varit mer än behövligt att få
träffa henne innan. Men jag får jobba på det själv.
Kanske meditera lite mer än jag gjort.


Är på sånt där humör idag då jag både vill skratta
och gråta. Känner allt på en och samma gång. I
helgen var jag hos far och innan dess var min kära
mor här. Så det har varit rätt fullt upp. Har omringats
av människor som jag älskar och som jag kan vara
mig själv med men det är klart att det tar på
krafterna när jag är van att vara ensam. Och på
onsdag ska jag som sagt resa bort igen. Men. Jag får
sätta mig ner och andas, klappa på magen och bara
ta det lugnt.  Sen ska jag träna och så är det en kurs idag också.
Men för en gångs skull så stressar jag inte över det.
Har lärt mig att jag inte kan stressa över allt.

Bebis har det bra i alla fall! Full fart hela tiden. Hon har lyckats snurra runt och ligger än en gång med
huvudet upp. Hon passar väl på innan det är helt omöjligt och det är så galet vad formen på magen
ändras från den ena sekunden till den andra. Skulle jag vara gravid resten av livet så skulle jag nog ändå
inte vänja mig vid känslan av att ha ett litet liv i magen. Det är nästan en svindlande känsla.

Vecka 30 & det brister.

Inte nog med att det knakar i fogarna.
Nu brister huden också.
Har haft en hel del såna där härliga ränder sedan innan, men som bleknat.
För några veckor sedan så såg jag att de började ändra färg och form och växa.
Well. Magen växer ju som satan så att det brister då är inte konstigt. Men vad jag fått lära mig
är att det inte har med hudens elasticitet att göra. Det är rent hormonellt.
Vissa får till och med bristningarna i hormonexplosionen under eller efter förlossningen.
Så att jag smörjer med oljor gör ingen nytta, även om det självklart inte skadar.
Det brister oavsett.
Jag sneglar avundsjukt på de där små lena magarna jag ser i bikini i parkerna men försöker
trösta mig med att jag inte är den enda.
Läste att det är i hormonsvängen i vecka 27 som de vanligtvis dyker upp.
Trodde inte jag skulle må dåligt över det och det är verkligen en fis i rymden.
Men här är jag ärlig med min kroppsångest och säger därför att det suger att se ut så här.
I efterhand kommer jag säkerligen inte bry mig men nu när allt sa pang, på bara ett par veckor, så känns
det inte kul alls. Men nu bjuder jag på´t!

Navelpiercningen resulterar inte heller i det vackraste ärret.

Magen fortsätter att sjunka och jag är rätt säker på att bebis nu ligger med huvud ner då sparkarna
känns intensivt uppåt och jag har ett ständigt tryck på kissblåsan som jag misstänker är huvudet.
Så nu är jag blek och randig med en mage som snart når knävecken (det är dock inte det enda som hänger
till knävecken.) Men nu är det ju inte så länge kvar. Tungmagen får växa bäst den vill för snart är det över!

Tröstar med en ny finklänning

Att finna ro

Jag har alltid haft så förbannat svårt att slappna av. 

Jag är en lättstressad nipprig person och jag hade liksom börjat acceptera det för vad det var. 

Men något jag lärt mig nu i det sista är att det inte är okej. Det funkar inte att stressa upp för minsta lilla och

trots att jag blivit så oerhört medveten och fått en insikt om att det är förödande och dumt så har jag inte

kunnat hindra det. Jag har av och till mått så dåligt att jag kraschat men det kan jag liksom inte riktigt tillåta

mig att göra längre. Så nu jäklar ska ni få höra vad jag har fått sätta igång med.

Mindfullness.

Vad är det liksom?

Jag har alltid haft "jag är för stressad för att kunna slappna av i en meditation eller andningsövning" som

ursäkt men det gick inte längre. Nu har jag inte bara min egen framtid att tänka på och då var det ju faktiskt

bara att köra. Skeptisk och osäker startade jag med det här. En övning om dagen första veckan.

Höll nästan andan och tänkte att det inte är någon idé men efter första dagen insåg jag mycket snabbt att

anledningen till att jag aldrig klarat av att slappna av i den grad som krävs är att jag missförstått allt. Man kan

inte sluta tänka. Man kan inte sluta känna. Men man kan acceptera det faktum att tankarna är där och var

gång en tanke dyker upp, leda den till andningen. Vad det nu är. Gilla läget, acceptera och fortsätt att andas.

Det är fan i mig inte lätt och jag har efter bara ett par gånger inte kommit långt med tanke på att det är svårt

för mig att sitta still. Men kliet i benen är borta när jag sätter i gång. Det är bara det andra som ska tränas

bort. Nej vet ni vad, det här är riktigt spännande och jag hoppas att jag fortsätter att tycka det så jag faktiskt

får någonting utav det. Jag kanske inte är den där rastlösa och lättstressade personen innerst inne, som jag alltid trott.

Skräddarställning är den skönaste positionen att sitta i hittills. Men det är svårt att hålla sig för skratt när man

faktiskt ser ut som en liten Buddha när man sitter där.

Semestern

Vi tog en vecka på Mallorca.
Det var så skönt för jag hade gått och längtat efter att få resa bort, komma från vardagen, men jag hade
inte några förväntningar utan jag såg bara fram emot att vara ensam med Johan en hel vecka.
Vädret var inte jättevarmt men vi hade massa sol och lite regn. En god blandning av allt.
Veckan gick fort och nu i efterhand känns det som om det var tusen år sedan vi var där.
Det jag tror att jag njöt allra mest av var att bara vara och bådas vår förmåga att släppa vardagsstressen
var otrolig. Varken jag eller Johan är speciellt förtjusta i att bada och då det inte var så varmt så passade det
ju fint. Men stranden var full av folk trots vind och brist på den där värmen. Blev fascinerad av människors
ihärdighet.
En dag hyrde vi en söt bil och tog en hel dag i den och körde runt nästan hela ön.
Folk vet inte vad dom missar med rumporna fastkilade i solstolen. Otroligt vad vackert det var!
Hade önskat att jag tagit med min braiga kamera men den var hemma så jag har inte jättemycket i bildväg
som faktiskt gör den vackra naturen eller de underbart vackra städerna och byarna rättvisa men det var
skönt att i efterhand inte bara ha bilderna att se på för att minnas. Jag har ju allt i min alldeles egna
minnesbank. Finurligt va?

Hur som helst så gick veckan snabbt och mätta på intryck och god mat och nöjda återvände vi hem.