Lucka nummer 12; en bild på någon som du saknar.

Det där med att sakna verkar ha blivit något utav min expertis.
Varje dag, hela tiden saknar jag någon så innerligt att det gör ont.
Det beror visserligen på att jag för ögonblicket inte omringas av någon överhuvudtaget,
men också för att jag har oturen att inte ha möjlighet att träffa mina människor så ofta som jag önskar.
Men här har vi två personer som ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Min underbara lilla farmor och söta morfar.
Farmor träffar jag knappt en gång om året, men när jag väl har turen att göra det så blir jag så där glad
som man bara blir med vissa människor. Man har det helt enkelt kul och fantastiskt trivsamt med henne.
Morfar bor i himmelen, och i det sista har jag tänkt på honom varje dag.
Han var en sån där gogubbe som smög runt och fiffilurade en del.
Han sa inte så mycket, men det var inte heller nödvändigt. Hans närvaro värmde tillräckligt.

Båda två har den där glimten i ögat som jag avundas.
Och tänk vad glad jag blev när jag hittade den här bilden som togs på min systers student!

Det här var alltså lucka nymmer 12 i Emily Dahls adventskalender

Lucka nummer 11; en bild på något som representerar dina framtidsdrömmar.

Det här var oerhört svårt eftersom
jag för ögonblicket inte ens vet vart
jag vill bosätta mig.
Men en sak vet
jag och det är att mina barnbarn en
vacker dag ska sitta i stugan på
verandan med storsjön och fjällen i
blickfånget, precis som jag gjorde
förra sommaren, och läsa mina
urklipp och anteckningar.
Allt som finns att läsa i Stuguliden är
så fint. Det är inte gamla
serietidningar och böcker utan
minnen som mormor och morfar ville
dela med sig av.
Jag hoppas att jag får uppleva saker
som jag vill föreviga så här.

Lucka nummer 7; en bild på dig när du ser ut så som du alltid skulle vilja se ut.

Visst skulle jag vilja känna mig som en 10-poängare var dag.

Men för att vara aningens realistisk så har vi  mitt svar här;

När man är genuint jävla lycklig så spelar resten ingen roll. Då kan jag se ut som en påse med bajs. För när det där äkta leendet dyker upp, när till och med skrattrynkorna kvittar, så ser jag både ut och känner mig så som jag alltid vill.

Lucka nummer 5; en bild på dig som togs i somras.

Sommaren 2012 kommer vi minnas som Anna & Daniels.

Deras underbart vackra bröllop stod i fokus och jag och  Kristoffer
begav oss upp till Hälsingeskogarna för att hjälpa till med pyssel och don i inför den stora dagen.
Jag var inte helt i form alla dagar, men här var jag på topp.

Efter att den här bilden togs begav vi oss på loppisrunda som vi avslutade med sommarens godaste (och enda?) mjukglass.
Små ting kan göra mig löjligt lycklig.

Nu ska jag vandra ut för första gången på flera dagar.

Kylan har fått mig att ta tag i saker och det innebär att jag har suttit inne.
Helt utan dåligt samvete!
Men nu ska jag pälsa på mig ordentligt och gå ut i snön som faller från en klarblå himmel.

Dumb Ways to Die

Kissen skickade den här till mig igår när jag klagade på livet.
Allt känns lite bättre när man kan skratta åt misären. Lovar!

Har förresten styrt upp så man kan kommentera utan problem nu!

Bra skit!

Nu är den läkt och fin och härlig och god.
Jag kunde nog faktiskt inte ha blivit mer nöjd.

Så bor du i Oslo, leta upp 1969.

Eller Västerås och Royal Arch.

Lucka nummer 4; en bild på någon du beundrar.

Min storasyster.

Hon är inte bara vacker på utsidan, hon är förbannat fin på insidan också.
I tuffa tider har hon varit en fantastisk stöttepelare och jag kan inte
uttrycka min tacksamhet för det.
När vi var de blonda, blåögda systrarna Simonsson var det svårt att skilja oss åt
men nu är det svårt att hitta likheter.

Jag har alltid sett upp till henne, mycket på grund av hennes lugn och styrka.
Hon är liksom lite som Superwoman.

Jag har dessutom väldans skoj med henne och det är inte helt fel det heller!

Att ha henne som storasyster gör mig till en bättre människa.

Så enkelt är det.

Kalendern kommer från Emily Dahl.

Julkalender

Läser en hög med inspirerade bloggar och en utav dem är Emily Dahls hemtrevliga blogg.
Jag har haft en otrolig idétorka men tre dagar försent ser jag att hon har kickat igång en
julkalender som är perfekt för mig; En bildbaserad kalender med en ny bild bakom varje lucka.
Så nu kommer lucka 1, 2 och 3 på en och samma gång.


Lucka nummer 1; en bild på dig som du själv tycker om. 

Det självklara valet för mig är den här bilden.

Ser frisk och kry ut. Och glad!

Lucka nummer 2; en bild på dig hemma.
Mer hemma än sådär är svårt att vara.

I Hackås i snön nere vid sjön tillsammans med govovven Bamsen.
Ibland saknar jag både Hackås och Bamsen så mycket att det gör ont.

Bild nummer 3; en bild på din bästa vän.

Problemet var inte att komma på vem. 
Utan snarare vilken bild.
Och här har vi den som nästan ger mig lite fjärilar i magen.
Underbara Malin i underbara Hackås.
Efter sisådär 18 år har vi gått och blivit så oblyga tillsammans att man nästan blir generad.
Hon är den som känner mig utan och innan och som jag kan vända mig till
om jag vill skratta eller gråta. Det slutar oftast med att vi gör både och.
Vi säger samma sak samtidigt och går igenom saker och ting tillsammans utan att
vi faktiskt vet om det.
Efter över tio år i var sin ände av landet är hon fortfarande min allra bästaste bästa vän!

till&frånav&på

Nu skall jag vara helt ärlig och
säga som det är.
Ni ska nu få 100% Stina kastat över er.

Det här med att försöka
bosätta sig på västkusten har visat sig
vara ett enormt misstag. Saker och ting
har gått sönder sedan jag kom hit och
för att inte riskera att göra mer skada
så flyr jag. Feg som jag är.
Jag har väl kanske under mina år
ensam i den hårda världen lärt mig att
se varningstecknen.
Jag hittar nu en annan väg att gå.
MEN innan jag packar ner mitt liv som
jag släpat hit och finner någon annan
stans att uppehålla mig så ska jag ta en
paus uppe i landet med min fina pojke
som jag sitter och saknar något oerhört
varenda sekund varje dag.

De val jag gör hädanefter ska vara
mina val. Inget som helst ska få
påverka det annat än min alldeles
egna vilja eller ovilja.

__________________________

Det är promenader och långa bad jag
har ägnat mig åt sedan jag anlände.
(Förutom att sitta på arbetsförmedlingen
eller slåss med verkligheten då vill säga.)

Vuxenpoäng

Ja. Jag är fruktansvärt fattig.
Jag har inget arbete och pengarna jag lagt undan verkar försvinna.
Idag har jag i vilket fall som helst inhandlat nödvändiga ting.
Känns ungefär som när man gick i småskolan och fick i uppgift att
planera en lägenhet och allt som hör till. Det är inte helt lätt.
Och allt kostar.




Jag hittade en drös med gosiga rosa köksting
men det temat var näst intill omöjligt att fortsätta på
så det är bara att göra det bästa av situationen.
I slutändan är det nog viktigast att man har det man
faktiskt behöver.

Idag beställde jag en tokfin elvisp, en mixer och en
kaffekokare.
Netonnet är det absolut bästa. Det mesta där är
hundralappar billigare än båda Siba och Elgiganten.

Woh! Se här.

Vilken alldeles utmärkt julklapp! (hinthint)

Bläcket

I torsdags fick jag äntligen göra färdigt min tatuering.
Den här gången var det inte på 1969 i Oslo, utan på Royal Arch i Västerås
där jag mellanlandade på min resa från Umeå.
Efter en natt på tåget var jag sliten så timmarna blidde långa
och smärtan var värre än någonsin.
Men nu har jag ännu ett härligt konstverk.

Otroligt nog är den nästan läkt på inte ens en vecka.
Förstår inte hur det gick till men gott är det.

Min fina flicka med morfars kamera.

Underarmen som Lucy skrev på, höggravid och härlig
som Nahuel prydde med korpen.
Rock blev Röck och så ska det va!

Det är dumt att ryggen sitter på baksidan av kroppen 

men där har jag korset som från en
början var en total flopp men som med hjälp av blommor

och övrigt bös förvandlades till det fina den  är idag.

Ett adjö

Igår fick jag låta min finaste Halvorsen somna in.
Jag och hans bror har gosat hela dagen i hopp om att det ska kännas lite bättre.
Ja, jag är den där crazy rat ladyn som låter världen falla bort i sådana ögonblick.
Men att sitta och se när min lilla fina försvann, var fruktansvärt.

Vissa dagar är tyngre än de andra.
När man har slitit hårt och haft fullt upp lite för länge så kan det bli tungt att vara människa.
Man kanske inte ens har lust att kliva upp ur sängen.
Om man i tillägg är kvinna och har drabbats av den härliga PMSen så blir livet ett helvete.

När jag är som sådan så blir jag lite för lätt otroligt otrevlig att ha att göra med.
Kan tro att jag undermedvetet vill få andra att må lite dåligt, så de kanske förstår hur jag har det.
Jag låter som världens värsta medmänniska.
Men att må dåligt påverkar precis allting.

Idag kom jag till insikt. (som så många gånger förr)
Jag har så länge försökt intala mig själv att om man låtsas att allting är bra så blir det också bra.
Det fungerar kanske inte exakt så. MEN om man biter ihop och är gosig och fin så är ens medmänniskor fina
tillbaks och då läker ju själen en aning.
Det låter som en självklarhet när jag säger det så här.
Men det är inte alltid det i mitt fall.
Det är lätt att gräva ner sig i stressen och låta det påverka en så pass att man glömmer bort hur man har det
bra och hur man faktiskt är bra.

Doomsday

Har den senaste tiden sett en drös med bilder på "domedagsmolnen".
Tycker det är löjligt, det är ju bara moln.
Men här om dagen möttes jag av det här. 
Satte andan i halsen och blev förbannad på att jag skulle gå under i ensamhet.
Fiffilurade på vad man skulle göra om man fick ett datum; 1/11-2012 försvinner allt.
Vem skulle jag vilja hålla i handen?
Hur lätt är det att samla alla man älskar på en plats liksom...
Vad skulle du göra?

Inatt slaktade jag zombier.
Allt var köttigt och en aning ångestfyllt.

Jag var mesen som lät andra göra jobbet.
Har insett att halloween inte är något för mig
och jag ska se till att avskaffa skiten.

välkommenvinter

 
Ett par decimeter snö innebär att jag föredrar att sitta
hopkrupen i soffan och ser på dålig TV än att ta mig ut.
Ibland känner jag dock hur hjärnan skriker efter syre och då är det bara att
linda in sig i sitt varmaste och bege sig ut tillsammans med en galen hund.

Föne börjar redan efter en vecka göra mig fruktansvärt rastlös.
Borde bara säga till mig själv att det är okej att ha tråkigt eftersom
saker och ting snart kickar igång igen och då blir det inte mycket
tid över till rastlöshet. 

Om det blir en tidigare avfärd härifrån eller ej visar sig.
Men nästa vecka ska min fina arm bli ännu finare och då tar jag
mitt pick och pack och beger mig till Västerås!

Gullego

 

Att finna sig själv

Detta är något jag grubblat på länge, något som fascinerar mig oerhört mycket.

Att resa utomlands är helt klart något de flesta vill göra och många gör det också.

Folk reser till andra sidan jordklotet på sin själsresa och när de återvänder har de "funnit sig själv".

Det är en fin tanke. Men att finna sig själv på andra sidan jordklotet... Säger inte det ganska mycket?

Jag är helt med på att det är underbart att resa bort till värmen att uppleva andra kulturer och

komma ifrån det man kan utantill. Men nu har det blivit något man ska göra.

Man ska resa. Långt bort! Och där ska man komma till insikt med livet och återvända

som en ny och förbättrad människa.

Jag fann mig själv i Oslo jag.

Det var vad som krävdes för mig.

Och visst var det också att ta avstånd och bryta sig loss från det jag hade innan.
Men istället för att göra av med pengar har jag tjänat in en del och jag är evigt tacksam

för allt jag fått uppleva. Gott som ont.

Nej, jag klandrar inte de som ger sig av på en sån där själsresa. Absolut inte.

Men jag är bara fascinerad över att en resa förväntas göra så mycket.
Världen har precis allt att erbjuda och jag unnar alla det.
Men jag tror att man riskerar att förvandla vardagen till något grått och trist.

Sista morgonkaffet i Palatset

Jag har nu flyttat från Oslo.
Mellanlandar hos mor i Föne och det är mitt sätt att läka själen lite.

Föne får vara mitt Indien.

Många har frågat varför jag flyttar och det finns så många svar på det att jag faktiskt inte vet

vart jag ska börja.
Men för ögonblicket så räcker det med att jag säger att jag saknade Sverige.

Sverige som är så lagom. Och lagom, det är ju bäst! (?)

 

På väg uppåt

Morgonstund

Välkommen till Ljusdal.
På Albins Leksaker kan du köpa billiga cigaretter.

✌

Jag har än en gång omfamnat mina slagord. Min slogan så att säga.
Skamlös men rättfärdig.
Vad jag vill ha sagt med det är just det där med att inte vara rädd och känna
behovet av att gå på tå men att man ändå kan klappa och hålla om lite om så behövs.
(Jag klappar mothårs.)

_________________________________

Jag ska nu duscha av mig dagens tyngd och sminka över min sjukdom och ge mig ut
i Osloregnet för absolut sista gången.
Jag ska avnjuta musik tillsammans med syster och hennes käring.
Den här konserten har jag väntat på sedan jag var femton så det blir
utmärkt för att fira min kommande avresa.

Har även inhandlat en oerhört angenäm klänning.
Har nu fyra stycken i samma modell men olika material och mönster.
Mina favoriter.
Och att jag hittat alla för knappa hundralappen bevisar att hela världen har värdelös smak.

♫ 

Den mentala fåfängan.

Ytliga ting kan gå så otroligt djupt.

Det kan ta så hårt när det utåt sett ser ut att sakna betydelse.

När banala ting bär på ett mysterium som verkar vara osynliga för omvärlden

men som uppenbarar sig för mig, det är då de blir gedigna och värdefulla.

Det är utsökta detaljer som gör mitt liv så pass intensivt och vitalt som det faktiskt är.

Jag bär på hemligheter som jag endast delar med moderjord och om inte det får mig att

känna mig speciell och lyckligt lottad så vet jag inte vad som kan göra det.

______________________

Intensiteten är grundläggande för mig. Det balanserar mig och gör det lättare för mig

att hantera saker och ting som vanligtvis skulle kunna dra ner mig.

(Det räcker med att läsa tidningen).

Om man förstår vad jag menar så har man fått erfara det.

Är man oklar över mina ords betydelse så har man inte gjort det (än).

Men jag anser att det är otroligt viktigt att var och en tolkar livet och omvärlden

på sitt sätt och utifrån sig själv, men i det här fallet så handlar det om att se saker ingen annan ser.

Det där guldglimmande som jag så ofta pratar om.

När man ser det i detaljer man omringas av så klarar man förhoppningsvis att

lägga sådan vikt och glädje i det att det får sinnesstämningen så pass balanserad

att man kan erkänna sig själv som en lycklig individ.

Dagen min

 Idag var det alltså 23 år sedan jag kläcktes.
Det är fint att jag har vuxit och blivit stark, klok och fager under de åren men
23 år är en onödig ålder. Just därför ska det bli mitt bästa år.
Jag ska bli ännu starkare, ännu klokare och ännu fagrare.

I lördags var vi ute och åt. Jag och ett par av mina favvisar.
Det var gudomligt gott och vi fick energipåfyll för att sedan ta oss till
en konsert med Smoke Mohawk.
Jag fick mig en liten feberattack mitt i "publikhavet" men jag bet ihop
och njöt av musiken inifrån min bubbla.

Nu ska jag svälja mitt kaffe och ta mig ut på landet.
Underbara landet och underbara barn.
Idag är jag nöjd med livet mitt. 

Krispig

Tror jag har gått och blivit vuxen.
Jag har slutat gny och gråta och snora trots att jag faktiskt är sjukast i hela världen.
Jag biter ihop och är människa trots att det tar emot.
Men det är ju faktiskt så att det är mycket som faller på plats just nu.
Och att arbeta och vara lycklig i själen är underbart härligt.
Ett par veckor till får jag njuta av livet.
Sen står jag där igen. Men den här gången vet jag att jag klarar det.

Nu skall jag ta på mig min varmaste kofta och gosa in mig i min tjockaste halsduk, ta på mig
de skönaste skorna och traska iväg till tåget.
Har alltid påstått att det där med årstider inte varit något för mig eftersom jag tror mig ha föredragit att vara inne
året om. Men när hösten är så här vacker så finns det inte mycket som slår det.

Och vad gäller rökningen så har jag klarat mig utan (bortsett från två små undantag) i 6 dagar.

Ska slänga upp receptet på de här galna pannkakorna vid ett annat tillfälle.

Att sluta röka.

Jag har som många vet varit sjukskriven i ett år.
Ryggen svek mig och jag har fått arbeta hårt för att komma dit jag är idag.
Under min tid hemma har jag inte varit sjuk en enda gång.
Ingen magsjuka eller förkylning. Ingenting.

Kanske beror det på att mitt immunförsvar hade hunnit arbeta upp sig under min tid som
"barnehageassistent" eller så beror det på att jag faktiiskt inte har träffat så mycket folk
som har kunnat smitta mig.

_________________________

En av mina favoritsysselsättningar under det här året har varit att sitta uppkrupen i en fåtölj ute
på balkongen, dricka en god kopp kaffe och ta en cigarett och betrakta de underliga grannarna.
Det har blivit min form av meditation och det har resulterat i att jag har rökt en hel del...
Nu bestämde jag mig för att sluta och jag har lyckats få till det rätt bra.
En cigarett på fyra dagar.
Det är helt fruktansvärt och igår kände jag hur kliet i halsen smög sig på.
Nu vaknade jag alltså 05.30 eftersom jag äntligen ska få jobba. MEN!
Jag är förkyld som ett litet as.

Vad händer?
Varför sviker min kropp mig så här.
Jag har hört att många blir "sjuka" när de slutar att röka.
Men det här är känns ju fruktansvärt onödigt.

Jag tror helt enkelt att det här med att sluta röka inte är någonting för mig.

Rutin

Jag vaknar alltid mitt i en dröm. Det som väcker mig kan vara en unge nere på gatan som skriker i
ovilja att åka till dagis eller Mimmi som är uppe och skramlar ihop sin frukost.

Jag har slutat dra mig i sängen, går istället direkt till köket och sätter på en stor kanna kaffe.
Sedan går jag på toaletten. Vi har för tillfället ingen fungerande lampa där så jag får tända ljus.
Att uträtta sina behov i en fladdrande ljuslåga är rätt behagligt faktiskt. När jag är färdig hälsar jag
rådisarna godmorgon och när jag hör hur kaffet brummar på lite extra i köket så vet jag att det är snart är färdigt.
Jag ställer mig med min kopp i högsta hugg och väntar på att de sista dropparna skall ansluta sig till havet av svart guld.
Åh! Det där kaffet...


Jag tar med mig koppen in i sovrummet.
Ställer den på nattduksbordet och kryper upp i sängen med datorn i knäet.
Nu skall det läsas bloggar!
Jag läser alla i samma ordning var dag. Det är viktigt. Tar de mest döfödda först och avslutar med de
kreativa och färgglada. Det är så jag gör och det är det som får mig att vakna. Jag vaknar alltså alltid
innan solen går upp, trots att jag inte har någon tid att passa. Min kropp är inställd på det och det är
ett stilla uppvaknande som jag unnar mig själv var dag.

Idag läste jag en blogg som jag vanligtvis inte brukar läsa och jag fann då det HÄR inlägget.
Min hatkärlek gentemot bröderna Schulman är ett välkänt faktum.
Dom fascinerar mig på både gott och ont. Men det där var bra.

Det verkar inte bli jobb för min del idag men jag får hitta på något annat trevligt, det har jag blivit bra på.
I vilket fall som helst...
Godmorgon!

Dans och död

Jag trodde att ensamheten skulle gnaga hål på mig igår men så blev det inte.
Det är dom där kvällarna som bara blir som blir värda i slutändan.
Jag fick gå på världens bästa spelning med underbara Death By Unga Bunga
som bjöd på en härlig show. Och inte var jag ensam heller.

Nu ska jag gräva ner mig i ensamheten ett tag. Samla krafter skall jag göra.
Sen på´t igen!

Fick förresten en underlig allergisk reaktion igår.
På grund av vad vet jag icke. Men mina läppar var helt enorma.
Alltid är det något...