Gosi

Höstdag

Stjärnfall

De som har känt mig en längre period vet att jag räds allt som pågår runt omkring vår atmosfär.
Det där som man egentligen inte vet så mycket om men som man kan, om man har tur få erfara, det är alltså det som skrämmer mig mest här i världen.

Jag är alltså inte ett dugg intresserad av att varken se eller höra något som helst om rymden och universum.
Det som sker utanför vår atmosfär får pågå utan min vetskap.

När jag var barn var min rädsla för saker och ting så kraftig att jag inte kunde stå ut med att flygplan flög ovanför mig, eller att vinden tog tag i träden lite extra mycket när det var dåligt väder. Även raketer var i mina ögon livsfarliga så nyårsafton var en mardröm för lilla Stina.
Jag var då livrädd för allt som pågick ovanför markyta.

Den rädslan har dock avtagit med åren men åskan är något som skrämmer mig fantastiskt mycket än i dag.

Igår beskådade jag något som tog mig med storm.
Det var av skräckblandad förtjusning jag iakttog det mest intensiva stjärnfallet någonsin.
Jag vet att det inte alls var länge sedan det pågick ett sånt där meteorregn som jag har hört ska vara så populära. Sådana dagar håller jag mig inne för att inte riskera bli träffad i huvudet av något rymdskrot.

Men det jag såg igår... Mitt hjärta stannade och jag var i ett par sekunder övertygad om att det var ute med oss.

Om jag inte får höra talas om någon som såg det jag såg så har det alltså inte hänt.
Jag kanske sov. Klockan var ju ändå 03.00 så det är ju mycket möjligt att jag inbillade mig.
Önskar bara att jag hade fått dela det där ögonblicket med någon, så jag fick bekräftat för mig att det inträffade och att det inte var så farligt som det såg ut.

Vägskäl

Hösten gör avtryck på min hud.
Sommarsolen har bränt mig fläckvis och när färgen bleknar och texturen på huden blir fnasig och torr så ser jag lika gammal ut som jag känner mig.

Vill börja sola igen. För det första så får jag ljus och värme och för det andra så vet jag att det förebygger eksem. Vilket är rätt bra.
Men som jag innan talat om så är jag inte rikast på denna jord och dessutom så har jag ett konstverk på min bakdel som jag helst inte vill bleka.

Nej jag får njuta av den kalla höstsolen på balkongen. Det är i alla fall gratis.

Det är inte så jävla noga.

Jag letade fram min allra finaste vinterjacka.
Den där fina gröna som jag fick av mamma för många år sedan.
Jag var säker på att jag hade blivit lite för rund om formerna för att få igen den, men nejdå.
Inga problem där inte.
Förutom att en knapp saknades och då satte pysselandan in och jag letade fram en gammal väska som har samma sorts knappar, stora blanka.

Jag är inte så pedantisk när jag pysslar och syr. Sömmarna blir ojämna och knutarna blir nästan oknutna, men det gör inte så mycket när jag väl sitter där, det ger mig ett resultat som oftast funkar och så länge sömmarna inte är synliga så är det ju faktiskt inte så noga.

Men jag vet inte, det var kanske morfar som planterade en liten pedant långt där inne, för när jag sedan är färdig och ser att det vackra gröna sammetsinnertyget har vikt och veckat sig tack vare mitt inte så noggranna arbete (detta gäller alltså bara en knapp) så blir jag arg och kastar nålen så den försvinner någonstans i sängen.

This is The End

Abramis Brama - Svart

Att sluta röka, sluta dricka och sluta äta kött cirka ungefär samtidigt är nog inte det härligaste beslut jag tagit. Jag klarar det nästan, cigaretterna är "fysiskt" tyngst men det som tär på sinne och själ är det där med alkoholen. (missförstå mig rätt). Jag vill inget annat än att träffa mina fina men det är fantastiskt svårt att bege sig ut. Med den där alkoholkulturen vi faktiskt har så är det ju så att det är vid intag av alkohol man vanligtvis träffar sina vänner, och dricker man inte så kan det verka en anings skrämmande. Jag måste bara vänja mig vid tanken att inte dricka. Och när jag gjort det så kan jag ge mig ut i djungeln mer skärpt än någon annan. Jag ska inte heller låta bli att nämna att det är på grund av ekonomin jag slutar, när jag känner för en öl och när jag känner att jag kan lägga pengar på det så ska jag unna mig en. Och tusan så jag ska njuta!

Jag har nu gått hemma i fem veckor. Det innebär att jag i fem veckor har haft alla mina vakna timmar att ägna mig åt att betrakta mig själv och min omgivning. Eftersom ryggen har hindrat mig från att bege mig ut i världen så har min omgivning alltså varit mitt hem. Dessa veckor har jag kunnat finna alla repor i golvet, alla fläckar på skåpluckorna och jag har inte bara gjort en rannsakan av lägenheten utan också mig själv. Jäklar vad jag har slitit för att putsa väck fläckar och repor!

Blue Valentine

Två underbara från filmen jag bara älskar

Höstsol och pyssel

(behöver rengöra linsen.)