Idag gjorde jag det äntligen. Jag köpte en ny kamera.

Den är liten och behändig och mycket bra.
Beställde dessutom lite kläder. Tänk för att jag unnade mig det.
Rumpan växer och då behövs lite nytt.
Och nu när rean är i full fart så är det ju bara att passa på!
Här kommer en del bilder. Hädanefter kommer det inte alls vara lika mycket fjuttiga instagrambilder.
Nu äre slut med det!

Nu kan du även "gilla" och "ogilla" mina blogginlägg. Så vill du inte kommentera, var ärlig där istället.

Fina vänner som findricker

Den där nya

Han kan det där med att klä upp sig den där karln!

Den där braiga boken av den där braiga tjejen

Depressionens återkomst

Ångesten kan jag leva med.
Den besöker så pass ofta att jag kan hantera det, och det gör jag på så vis att jag ligger under mina
ångestfiltar och träder in i en bubbla som växer mer och mer för varje tung suck.
Men i det sista är det något annat som legat som en dimma i mina vrår.
Jag har inte orkat. Jag har inte velat.
Vanligtvis är det så att jag vill för mycket. Jag kastar mig ut och gör saker som i efterhand visar sig
vara alltför mycket för att jag ska kunna hantera det och då har jag omfamnat ångesten eftersom den är något jag lärt känna. Men nu har det varit som att en slöja legat över hela min kropp och hindrat mig från att se, höra och känna. Jag har låtit den vara där eftersom jag lärt mig att om man själv försöker rycka loss den
här förbannade slöjan så sätter den sig liksom fast i kugghjulen. Att slappna av och tillåta sig att befinna sig
under den resulterar i att den allt eftersom faller av bit för bit.

Jag har även fått hjälp måste jag få meddela.
Jag har försökt ta mig ut för att träffa ett par vänner och deras underbara energier har liksom smittat av sig
och fastnat. Sen har jag också fått lov att må dåligt. Den där underbara mannen har inte stressat mig och han
har tagit hand om mig och låtit mig vara när jag behövt det och han har klappat på mig när jag har klarat det.

Jag har aldrig fått lov att ha det så här. Jag har aldrig tillåtit mig själv heller för den delen och nu vill jag bara gråta av tacksamhet, inte av ångest eller tunga tankar.

Äventyrslust vs. trygghet

Jag är väldigt ofta fruktansvärt orättvis och inte så snäll alls. Faktiskt.

Jag, som så många andra utgår från mig själv i de flesta fall och när det gäller människors äventyrslust och jakten på sitt livs själsresa så har jag varit väldigt hård. Jag har inte förstått varför man är så innerligt bestämd om att man behöver ge sig av, helst så långt bort som möjligt för att finna sig själv. (Eller vad det nu är man söker.) Jag tänker då "Du är HÄR, varför måste du BORT för att komma till insikt med dig själv när du har allt som jag kan tänka mig krävs rätt utanför dörren."

Jag har gett detta mycket tid och jag har tänkt stenhårt på det hela och jag har kommit fram till att jag ska sluta döma. Alla har sina tillvägagångssätt och jag ska väl egentligen bara hålla käften och låta fölk göra vad fan dom vill.

Efter att ha grubblat på detta så ska jag också försöka lära mig att sluta vara så hård mot mig själv. Jag har skakat på huvudet och skrattat åt mig själv bakom min egen rygg när jag lyssnar på folks enorma drömmar om främmande land. Jag förstår det inte. Jag sitter ju då utan behovet av att ge mig iväg. Jag är som tryggast i mitt hem med mina saker, med tillgång till allt jag behöver med den människor jag vill omges av. Jag blir besviken på mig själv. Och jag anser mig själv vara så oerhört feg.

Tro mig.

Jag önskar att jag var en person med äventyrslust och mod.

Men jag är nog inte tillräckligt trygg i mig själv för att kunna kasta mig ut i en okänd värld.

Jag kollar hellre på Discovery med min skål popcorn i min varma trygga säng. Jag väljer mina drömmar om ett svenssonliv i en röd stuga i skogen med en häst, lite höns, ett par får, ett gäng ungar och mitt livs kärlek. Det är DÅ jag hittar mig själv. Och fram tills dess så får ni gärna dela med er av era stora drömmar om att resa och se allt och lite till utanför landets gränser. Jag ska då sitta tyst och lyssna på allt ni har att berätta. Jag har slutat fnissa åt era själsresor för jag inser ju nu att vi har stora drömmar allihop, det är bara så att de skiljer sig och tillvägagångssätten att uppnå dem är väldigt olika.

PUSS!

Everyday Superwoman

Dagens nyheter talar om att bristen på sjuksköterskor resulterar i att cancersjuka barn får resa till andra
sjukhus för att få behandling, i värsta fall har de även blivit hemskickade.
Jag måste få säga att det är saker som dessa som får mig att vilja bita i det sura äpplet och ta tag i det där
med studier. Sköterskorna vill ha högre löner och det är förståeligt, men just nu struntar jag i lönen (lätt för
mig att säga). Om jag kan göra skillnad och vara en liten lösning på problem som dessa så är jag villig att
göra nästan vad som helst. I detta fall ta tag i något jag skjutit upp i ren rädsla.

Måste i samma veva få nämna att jag inatt fick äran att ha Superwoman i min närvaro. Jag minns inte hur
drömmen utspelade sig men jag har ett minne av mina tankar. "Där är hon ju, Superwoman". Det bästa av
allt var att inga specifika hjältedåd uträttades, hon var bara där. Den tryggheten det ingav omslöt mig när jag
vaknade och jag insåg nu vad det har att säga om mina tankegångar och inre önskningar.
Utifrån det har jag nu på morgonkvisten bestämt mig för att jag från och med idag ska bli min alldeles egna
Superwoman. Jag tänker inte gå och skaffa mig superkrafter så som Super Social Skills eller The Power to
Never be Anxious. Men fram till jag bestämmer mig för att börja studera och bli en sån där underbar ängel
utan vingar ska jag se till att berömma mig själv. Vill tro att det då blir lättare för mig att ta tag i saker som studier.

Jag bestämmer mig idag för att inte vara en
superkvinna för andras skull, utan för min
egen. Om det så "endast" gäller att överleva
dagen.