till&frånav&på

Nu skall jag vara helt ärlig och
säga som det är.
Ni ska nu få 100% Stina kastat över er.

Det här med att försöka
bosätta sig på västkusten har visat sig
vara ett enormt misstag. Saker och ting
har gått sönder sedan jag kom hit och
för att inte riskera att göra mer skada
så flyr jag. Feg som jag är.
Jag har väl kanske under mina år
ensam i den hårda världen lärt mig att
se varningstecknen.
Jag hittar nu en annan väg att gå.
MEN innan jag packar ner mitt liv som
jag släpat hit och finner någon annan
stans att uppehålla mig så ska jag ta en
paus uppe i landet med min fina pojke
som jag sitter och saknar något oerhört
varenda sekund varje dag.

De val jag gör hädanefter ska vara
mina val. Inget som helst ska få
påverka det annat än min alldeles
egna vilja eller ovilja.

__________________________

Det är promenader och långa bad jag
har ägnat mig åt sedan jag anlände.
(Förutom att sitta på arbetsförmedlingen
eller slåss med verkligheten då vill säga.)

Vuxenpoäng

Ja. Jag är fruktansvärt fattig.
Jag har inget arbete och pengarna jag lagt undan verkar försvinna.
Idag har jag i vilket fall som helst inhandlat nödvändiga ting.
Känns ungefär som när man gick i småskolan och fick i uppgift att
planera en lägenhet och allt som hör till. Det är inte helt lätt.
Och allt kostar.




Jag hittade en drös med gosiga rosa köksting
men det temat var näst intill omöjligt att fortsätta på
så det är bara att göra det bästa av situationen.
I slutändan är det nog viktigast att man har det man
faktiskt behöver.

Idag beställde jag en tokfin elvisp, en mixer och en
kaffekokare.
Netonnet är det absolut bästa. Det mesta där är
hundralappar billigare än båda Siba och Elgiganten.

Woh! Se här.

Vilken alldeles utmärkt julklapp! (hinthint)

Bläcket

I torsdags fick jag äntligen göra färdigt min tatuering.
Den här gången var det inte på 1969 i Oslo, utan på Royal Arch i Västerås
där jag mellanlandade på min resa från Umeå.
Efter en natt på tåget var jag sliten så timmarna blidde långa
och smärtan var värre än någonsin.
Men nu har jag ännu ett härligt konstverk.

Otroligt nog är den nästan läkt på inte ens en vecka.
Förstår inte hur det gick till men gott är det.

Min fina flicka med morfars kamera.

Underarmen som Lucy skrev på, höggravid och härlig
som Nahuel prydde med korpen.
Rock blev Röck och så ska det va!

Det är dumt att ryggen sitter på baksidan av kroppen 

men där har jag korset som från en
början var en total flopp men som med hjälp av blommor

och övrigt bös förvandlades till det fina den  är idag.

Ett adjö

Igår fick jag låta min finaste Halvorsen somna in.
Jag och hans bror har gosat hela dagen i hopp om att det ska kännas lite bättre.
Ja, jag är den där crazy rat ladyn som låter världen falla bort i sådana ögonblick.
Men att sitta och se när min lilla fina försvann, var fruktansvärt.

Vissa dagar är tyngre än de andra.
När man har slitit hårt och haft fullt upp lite för länge så kan det bli tungt att vara människa.
Man kanske inte ens har lust att kliva upp ur sängen.
Om man i tillägg är kvinna och har drabbats av den härliga PMSen så blir livet ett helvete.

När jag är som sådan så blir jag lite för lätt otroligt otrevlig att ha att göra med.
Kan tro att jag undermedvetet vill få andra att må lite dåligt, så de kanske förstår hur jag har det.
Jag låter som världens värsta medmänniska.
Men att må dåligt påverkar precis allting.

Idag kom jag till insikt. (som så många gånger förr)
Jag har så länge försökt intala mig själv att om man låtsas att allting är bra så blir det också bra.
Det fungerar kanske inte exakt så. MEN om man biter ihop och är gosig och fin så är ens medmänniskor fina
tillbaks och då läker ju själen en aning.
Det låter som en självklarhet när jag säger det så här.
Men det är inte alltid det i mitt fall.
Det är lätt att gräva ner sig i stressen och låta det påverka en så pass att man glömmer bort hur man har det
bra och hur man faktiskt är bra.

Doomsday

Har den senaste tiden sett en drös med bilder på "domedagsmolnen".
Tycker det är löjligt, det är ju bara moln.
Men här om dagen möttes jag av det här. 
Satte andan i halsen och blev förbannad på att jag skulle gå under i ensamhet.
Fiffilurade på vad man skulle göra om man fick ett datum; 1/11-2012 försvinner allt.
Vem skulle jag vilja hålla i handen?
Hur lätt är det att samla alla man älskar på en plats liksom...
Vad skulle du göra?

Inatt slaktade jag zombier.
Allt var köttigt och en aning ångestfyllt.

Jag var mesen som lät andra göra jobbet.
Har insett att halloween inte är något för mig
och jag ska se till att avskaffa skiten.