Lucka nr 15; berätta om din favoritmaträtt.

Jag älskar att laga mat och jag älskar att baka.
Men jag älskar också det okomplicerade och svenska över den här skatten som gömmer sig i skiten.

POTATIS!

i alla dess slag är det absolut bästa jag vet. Punkt.

En "het" potatis. Mähähähä

Lucka nr 14; berätta om din stil för ett år sedan.

Min stil vintern 2012 var nog absolut ingenting speciellt.
Jag var fortfarande sådär slank efter att ha gått ner alla de där kilona jag fightats med sedan jag var 13, men tyvärr så berodde det på ett mentalt hälsotillstånd som var i botten.
Jag inhandlade så otroligt mycket fina klänningar som många är för små idag. Men jag är hellre rund än mår som jag gjorde då.

Däremot hade jag precis fått färdigt min tatuering som jag längtat efter så länge och det gjorde allt.
Men då som nu var det klänningar som gällde. Gick med ullisar hela vintern för att klara de där kalla vindarna utan långisar och byxor. Klänningar och klackar. Punkt slut.
Jag använde bara de där kängorna med klack och snörning var dag i nästan ett år, nu är de slitna som bara den och vatten läcker in, men det hindrar mig inte, än.
Jag var snygg som satan i håret. Att jag orkade styla det även när jag var ute i skogen i Hälsingland är ett under. Men ack så fin jag var. Perfekt längd att locka att styra upp.
Så för ett år sedan var det uppstyrt och det kan bero på att jag hade tid då jag inte arbetade

.

Lucka nr 13; berätta om ett minne från din uppväxt.

Jag tänker nu berätta om ett, eller faktiskt flera minnen från min uppväxt.
Det var svårt att välja ett specifikt då jag har så otroligt många klara bilder, fina som fula.
Men just det här är en blandning av både och.
När jag var liten var jag rädd för precis allt som inte ingick i min trygga bubbla.
När vinden ven runt husknutarna kröp jag upp i min mammas knä fram tills jag var 15 och att se upp mot himlen och alla vackra stjärnor resulterade i panikångest och en oerhörd oro.
Så när oväder slog till så var det hus i helvetet.
Jag och vår underbara hund kröp upp under filtar och täcken i mammas säng och skakade i takt.
Men när de där monsterovädren kom så ville jag inte mer. Då ville jag ge upp på livet.

Mamma brukade ta med mig, hunden och min syster med i bilen och åka åt motsatt håll som domedagsmolnen. Vi smet tills det hade dragit över, även om det kunde innebära att vi råkade stöat på ett annat på vägen därifrån.
En gång fick vi stanna bilden utefter en husvägg och vänta ut haglet, vindarna och dundret.
Bilen vaggade fram och tillbaks och jag hade krupit ner under instrumentbrädan, livrädd.

Min mamma var vid dessa tillfällen min räddare i nöden.
Och att åka bil med henne med eller utan oväder, är fortfarande det absolut bästa jag vet.

Lucka nr 12; berätta om musik som inspirerar dig.

Förutom de självklara, de som ingår i min samling av husgudar: Patti Smith och Saul Williams vars texter nitar mig rätt i själen, Roky Erickson som får mitt hjärta att blöda och Elvis som jag vid 8 års ålder skulle flytta till Hawaii med så har vi i har den där förbannade postrocken av alla dess slag som masserar den kreativa delen av min hjärna.
Där har vi ett par band som får mig att kalva fantasifulla ting. Ofta av det tyngre slaget, de får mig att tänka till på riktigt och gräva sådär omöjligt djupt. Och jag älskar det.  (Red Sparowes, God Is An Astronaut och Mogwai)

Rockabillyn vill jag vifta på svansen till.
Stoner Rocken är soundtracket till mitt liv.
Men de där svävande tonerna som postrocken ofta delar ut är för mig en pausknapp.
Där försvinner jag.

Nu verkar jag dra alla band över en här. Men jag har såklart mina utvalda band som jag bara älskar.
Varsågod att ta del av mina Spotify lista till höger.

Lucka nr 10; berätta om någonting som du tycker är alldeles särskilt vackert & lucka nr 11; berätta om det fulaste du vet.

Jag har haft så fantastiskt fullt upp så jag har helt enkelt inte haft tid att ögna mig åt den där julkalendern som är så fin. Men här kommer lucka 10 och 11.

Det särskilda vackra och det fula.

De här två är varandras motsatser men jag har otroligt svårt att se världen så svart och vit.
Det som kan vara det absolut fulaste en dag kan vara det vackraste en annan. Till exempel en sådan simpel sak som solsken eller regn.
Så nu kommer det mest självklara någonsin. De där två känslorna som ÄR svarta & vita. Inga gråskalor här inte. De jag önskar att jag kunde få uppleva oftare, det där självklara. När det inte är något snack om saken.

De här två känslorna slog till hårt igår och jag är väldigt omtumlad på grund av det. På både gott och ont.
Jag hade suttit och på ett väldigt kliniskt vis berättat om allt det där särskilda som definierar mina upp och nedgångar under mina korta 24 år. Jag kräktes upp allt, fint som fult och la det i en okänd persons famn. Det gjorde ont och var helt förfärligt och när jag sedan gick där ifrån, avskalad, avklädd och  helt naken så var hela jag som ett öppet sår. Det ömmade.
Men, just precis då fick den där telefonen. Den där som jag nervöst har gått och väntat på.
"När du går igenom det här tuffa som du går igenom nu, vill du bo med mig på Grünerløkka?"

Vi fick alltså lägenheten som vi i våra drömmar redan har möblerat!
Att saker och ting börjar gå min väg är ett under. Och det här var ett bevis på att det faktiskt stämmer.
Det går bra nu! Och tillsammans med kärleken så går det ju ännu bättre. Känslan av hoppfullhet går inte att beskriva men den beskriver sig själv väldigt bra. Hoppfull.

Så, kort och gott. Där har vi det fina och det fula i mitt liv, inbakat och härligt.

Lucka nr 9; berätta om din stil när du var 15 år.

Förra året gav jag mig på Emily Dahls julkalender där man var dag skulle lägga upp olika bilder från sitt liv.
Men i och med att mitt liv rusade mot ett svart stup så fanns varken tid eller energi att pyssla med sådant jag tyckte om.
Men i år ska jag ge det ett nytt försök, mitt i mitt älskade kaos och positiva förändringar (det är skillnad på kaos och kaos.)

Så i år skall jag här ge mig på hennes "Berätta om"-julkalender och börjar ett par dagar för sent.

Kan hända att de luckor jag missat kommer upp i efterhand.

____________________________

Tack vare mina fina teatervänner fick jag förverkliga drömmen
om min egna teaterföreställning.

2004. Året jag skulle fylla femton.

Jag var i en otroligt kreativ period och det var alltså näst sista året på Waldorf. Jag visste inte vart jag hade mig själv och var på jakt efter just det. Jag gick från en hemmagjord frisyr i rött och svart till röda dreads och sedan kort och mörkt. Kläderna var allt och ingenting. Stora kjolar, tunikor, klänningar och egensydda byxor, batik och stora smycken. Ja ni hör ju. Jag var nypiercad och håret var i ständig förändring och ofta gömde jag det i sjalar. Jag vet ärligt talat inte vad jag höll på med. Jag får inte utelämna det faktum att jag var rund som en boll. Finns inte så många bilder på allt detta men frisyren jag aldrig kommer att glömma finns dokumenterad minsann!

Det absolut härligaste med den där perioden mellan 14 och 16 var att jag var tillsammans med min första pojkvän som tyckte om mig precis som jag var. Det stärkte mig oerhört och alla de saker som brände hål i mitt självförtroende läkte tack vare honom.
De få vänner jag hade då var även de så otroligt underbara och även min storasyster och mamma.
Jag har nog dem att tacka för en hel del. Men...
När jag var ute och cyklade helt så borde de kanske ha hintat lite om hur jag faktiskt såg ut.
PUSS!

Den andra adventen

Har haft en sån där underbar helg. Det var alldeles precis det jag behövde.

Mängder med adventsmys OCH så kom snön.

KAFFI!

Jag har vid flera tillfällen längtat efter att få gå och lägga mig så jag kan vakna och dricka mitt morgonkaffe.

Den där koppen har hundratals med gånger fått mig att ta mig ur sängen på morgonen.
Det finns inget mer fantastiskt än just den.
Det är få ting som är lika mycket värt en dyr peng som just kaffe.
Rykande varmt, svart som natten med en liten skvätt mjölk.

Och doften av ett nyöppnat paket. 

Jag dör så härligt!

Jag har varit i en stund Göteborg.
Jag har om vartannat gråtit och haft migrän.
Lite tuffa tider men med kärlek och vila så började det sakta men säkert kännas bättre.
Igår tog vi et otroligt tufft farväl och jag satte mig  på bussen hem för att idag gå på första
samtalet i starten av min terapi.
Jag stressar dit, tar fel tunnelbana och får åka tillbaks. Är rädd att bli sen och tunnelbana är
något jag väldigt nyligen lärt mig åka då det är det mest ångestframkallande i denna stad.
Men. Jag kom i tid. Satte mig duktigt för att vänta.
I 40 minuter...
Det som hänt är alltså att den där människan (som skall komma att bli en av de viktigaste i mitt liv) svikit
mig innan jag ens hunnit träffa henne. Hon har avbokat alla samtal och möten men inte mitt.
Jag har alltså efter 6 (!) månaders väntetid äntligen fått en tid och så sker det här.
Då jag senaste tiden levt i en bergochdalbana rent psykiskt så var det så otroligt skönt att äntligen
få komma dit.
Jag blev oerhört besviken och med tårar som forsade gick jag därifrån.
Receptionisten hade ursäktat sig, jag berättade om min långa väntan och längtan men log och sa
"det går bra".

Men det gör ju inte det.

Nu gäller det att bita ihop och vänta lite till. Och jag vet att det tillslut reder sig men att ens välmående hänger på andra är fruktansvärt. Och framförallt när saker och ting inte fungerar som det ska.

Men det går bra. Får väl bara tänka att jag har något att se fram emot.
Och det har jag ju. MASSOR!

Idag är en sån där dag då vi bara ligger i sängen.

Solen skiner som fan ute och vi ligger nedkrupna i sängen med candy crush och mysiga samtal, mätta och belåtna efter en pizza.

Gårdagen var bra. Var hos min bror och hans käre fru och underbara dotter och julmyste lite. Fick glögg och jordens godaste lussebullar. Fick tusen kilo kärlek och det värmer mitt hjärta något otroligt. Sen var det galej! Jag höll till klockan 03.00 och jag kan inte minnas sist jag var ute så sent.

Jag brukar säga att man borde skaffa en unge eller en katt som man kan skylla på när man går hem klockan tidigt istället för att förklara att ångesten äter upp en inifrån.

Men det var en underbar kväll. Fick träffa en vän jag inte träffat på hur länge som helst där missförstånd reddes ut och kramar blev utdelade.

Jag förstår dock varför jag dricker så sällan. Och jag ska nog försöka hålla på det där med att inte göra det alls. Men ibland är det bra gött.

Här kommer ett par bilder och även en mycket mörk video där vi hör mina begåvade vänner sjunga en trudilutt.

Bror dansar så fint

Baket

Födelsedagsbarnet!

Min vän ser ut att bli äcklad av mig, men det är lugnt